Den första snön, II & III

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om snö. Jag fick höra en del goda ord om det, så en uppföljare planerades. Och så kom snön, och inlägget kändes med ens aningen irrelevant. Och så smällte snön, och inlägget känndes ännu mer irrelevant. Men så hände något. Och inlägget blev skrivet. Så här kommer den tredje delan av "Den första snön", OCH den andra som jag aldrig trodde att jag skulle skriva ned. Jag tror nästan att de växt ihop en aning.

Del två

För ungerfär ett år sedan, eller snarare ett år sedan och några månader sedan, genomgick vårt kvarter en badrumsrenovering. Tillskillnad från vid en helrenovering, går det fortfarande att bo i lägenheten under renoveringen, vilket var anledning till varför vi inte blev erbjudna en evakueringslägenhet. Min mamma bodde kvar i lägenheten under hela renoveringen, men i början bodde jag hos min kusiner(som bor en bit utanför Malmköping), och fick således pendla mellan Landet-Storstan en period. Jag tyckte faktsikt det var ganska kul att först bli skjutsad till Strängnäs för att sedan ta tåget till Stockholm. men visst blev det jobbigt i längden, så efter en tid flyttade även jag tillbaka. För att de boende i de berörda husen skulle kunna uträtta sina behov, och överhuvudtaget skulle ha en chans att leva så normalt som möjligt, hade trapphusen utrustats med handfat och rinnande vatten(Sjukt ofräscha handfat, ska sägas. Med mängder av ingnott byggdam, och en klar "Trainspotting"-känsla), och utanför huset stod en så kallad "toalletvagn", där det fanns toallet och dusch. Toalletvagen stod som sagt precis utan för huset(mittemot), på en lite gräsplätt, även om "liten gräsplätt" nog är fel ord, så lite är den inte. När renoveringen började var det ännu höst, och brunade löv låg ännu kvar på marken. Trots att vagnen bara stod några meter från porten, känndes det ändå lite jobbigt att gå ut. Trots de få metrarna var det mörkt och trist. Känslan av att "Så här ska det inte var" infann sig snabbt. Men så en dag.
Kom snön. Ett vackert lager vit, vit snö intog marken, och gensat blev det mer uthärdligt. Trots att klocken ibland var halv tolv på kvällen(i November), var det ljust ute. Plötsligt blev det något att älska. Att försiktigt stänga porten bakom sig, gå ut, gå in, göra det man skulle, gå på muggen, borsta tänderna, raka sig... Och sedan gå ut igen. Speciellt att gå ut igen var någonting härligt. Ta de få trappstegen ned, och sedan vara tillbaka till mitt på dan igen, bara tackvare lite snö. Min mamma blev ganska sliten av renoveringen, men för mig flöt det på rätt bra. Jag ska inte säga att det BARA berodde på snön, och det härliga kvällarna... men det är klart att det spelade in lite, iallafall.

Del tre

Jag trodde nästan det var över. Förbi. Jag hade fel. När jag så ut genom fönstret, och något föll ner, ändrades allt. Det var inte regn. Det var det där andra. Det som kan få bilar att sladda av vägen, ge morötter ett nytt användningsområde, och snart tjugoåriga nördar att inse att vissa värderingar, vissa delar av dem, ja, att på vissa sätt blir de aldrig äldre än sex, kanske sju, år gammla. Det var som att återse en gammal vän. Att se någonting födas framför ögonen på en. Det är väl därför jag mår så bra av att se snö, och mår så illa av att se när det töar, det ger mig känslan av att sitta på ett sjukhus och se någon sjukna in, tyna bort. Jag vet många som undrar vad jag svammlar om nu, men för mig är det verkligen härligt. Jeff sa en gång att han gillade våren och hösten, för att det var "Förändringarnas årstider". Men vad är då inte vintern, unge man? Då det andra delarna av året innehåller en hel del jag inte kan stå för, värderingar som jag aldrig kommer se som mina, är vintern helt och hållet mina domäner. Att sakta, sakta se grånade vägar få en helt ny färg, att se grönbruna ängar snöa igen, att se... ja, ni fattar. Kärlek, till sist.