Men hallå där. Det var ett tag sedan sist, minsan. Jag sitter hemma hos mina kusiner nu, och tillskillnad från tidigare i veckan är tillvaron ganska behaglig just nu. "Livet, Populärkulturen och Allting" har semester, men kommer snart att återkomma, var så säkra.
Tillsvidare hoppas jag att ni inte missar det här och det här.
Imorgon ska jag träffa lite till släktingar. Tills nästa gång: Hääääääääng mé!
Friday, June 29, 2007
Sunday, June 17, 2007
Livet, populärkulturen och allting, Fyrde gången gillt: Nörden, Sapparikon, Förvandlingen
Jag är nu ganska nyligen tillbakakommen från Sapparikon:04(Som jag tyckte skulle ha undertiteln "Fyrde gångnen gillt"). När jag kom dit första gångnen, i Fredags, räckte det med att ha varit där i tio minuter för att det skulle känns som jag varit där hela dagen. Den rätta konventskänslan, med andra ord. Och visst hade jag kul, men på något sätt finns bara tomhet kvar nu. Inte så att detta var det bästa som hänt de nördiga delarna av mig. Nej, knappast, inte ens i närheten. Detta Sapparikon var att betrakta som ytterst ordinärt. Och kanske är det just detta som gör att det känns som att allt har förändrats, och att min förvandling som manganörd är över. Jag har gått in i min slutgiltiga form. Låtom oss förklara.
På Sapparikon:02 anordnades en debattpanel, som delvis finns inspelat och utlagt på Internets(I Animéradions andra avsnitt). Bland annat talades det om det där med cosplay, och vilken sorts cosplay som är "lämplig" och "hör hemma" på ett Animékonvent. Iggy var som vanligt starkt emot att folk dök upp som tevespelsfigurer och J-Rockartister(WÖÖH, "Rockartisht!") på Animékonvent. Jag var då inte riktigt beredd att ge honom rätt. Av den enkla anledningen att jag började manganörda mig efter att manganördssverige hade gått in i en ny fas, om inte förändrats i grunden, så iallafall till viss del. Jag talar om När J-Rocken kom till byn.
Jag vet att jag inte är rätt man att tala om det här, men det fanns ju trots allt en tid då Manga- och Animéintresset bara var en förlängning av ett allmänt serieintresse, och inte en hel "Livsstil", med allt vad det innebär av att folk lyssnar på Japansk Rockmusik. På. Riktigt. Och så vidare(För er läsare som inte är så inne på det där med Japan kan jag snabbt nämna att Japansk Rockmusik inte är som vanlig Rockmusik...). Trots att jag själv aldrig varit i närheten att vilja anamma den Japanska "Kulturen" på det sätt som vissa andra gjort, och gör i detta nu, lära mig fangirl/boy-Japanska, dyrka Gackt och allt det där har det ändå alltid funnits där som ett bakgrundsbrus som inte går att stänga av. Jag minns ett Mangakai-Sundbybergmöte våren -02 där det satt folk runt en dator och kollade på en Japansk musikvideo(med Luna Sea?). Knappast vanligt 8-10 år tidigare, och då inte bara på grund av att det där med Internet inte var var mans egendom i början av nittiotalet. Jag vet inte när den här "förvandlingen" jag talade om tidigare ägde rum, men kanske runt -99/2000(Där har vi den riktiga Milleniumbuggen), när fascinationen för det Japanska(Som inte är tecknad film, serier eller porr) plötsligt blev något man kunde börja sälja på Animékonvent till överpriser.
Föresten. Innan jag får Häger-Jönsson efter mig, galet skrikandes att "POPULÄRKULTUREN MÅSTE STÄNDIGT UTVECKLAS!!!!!", kanske jag ska ge min syn på saken. På ett sätt tycker jag naturligtvis att det är kul med folk som gillar Japansk "Rockmusik", så till den milde grad att det bilar föreningar, går på konserter och så. Jag gillar det på samma sätt som jag gillar att folk badar i Sergelfontänen vid Svenska sportsliga framgångar. En sorst populärkulturellt engagemang. Har du lugnat dig nu, HJ? Bra. För trots detta, att jag kan se folk engagemang som något bra, betyder det knappast att Japansk Rockmusik växer en tum i mina ögon. Jaja. Åter till ämnet.
Jag började som sagt att gilla "Det Japanska" efter denna förvandling, detta anammande. På mitt första animéfilmvisningsbesök frestades det således med försäljningsbord med J-Rockskivor och dylikt. Detta har lett till att jag sett det som något naturligt. En naturlig del av den Svenska Animéscenen(Huruvida det är det eller ej tycker jag vi tar en annan gång, HJ). Jag har således aldrig behövt reflektera på samma sätt som i inledningen nämnda Iggy. Manacosplayers på ett Animékonvent, vadårå, vad är det att hetsa upp sig över? liksom. Fram tills nu.
Det var inte bara det faktum att konventets cosplayare var en minst sagt brokigt skara: En alv, "Renjis bror" utan även den historia som Jordgubbe berättade. Den om att på något av de senaste Uppcon:en hade vinnarern i Cosplaytävlingen varit någon utklädd som... Jack Sparrow. Onekligen orgonelt för ett Animékonvent. När jag hörde det, ja, där och då känndes det som att Iggy fick rätt. Vad som helst hör verkligen inte hemma på ett Animékonvent.
Visst, man kan se det med HJ-ögon, också. "Nördscenen är i ständig förändring", eller bara torrt konstatera att bara folk faktiskt gör något är det väl bra. Men, nej, ja, äh. Jag vet inte. Inte längre. Inte när böcker om Det Flygande spaghettimonstret delas ut som pris i en cosplay tävling på ett Animékonvent. Det känns bara som att jag nu gått in i min slutliga fas och form som manganörd.
En gång i hissen i Simon Lundströms gammla lägenhet sa han "Det roliga med Mangakai Täby är att den består av en massa getlärlingar, och man vet att de inte kommer att bli så mycket mer än just lärlingar". Även om jag tror att Schönbeck kan gå hela vägen, så fick han rätt i mitt fall. För när förvandligen är klar kan man tydligt se att jag inte blev en get. Inte ens en räv. Jag blev...
En Gubbe.
En gubbe med allt vad det innebär. En gubbe som inte tittar så mycket på mangafilm längre, men gärna på "Gubbanimé"(Äntligen en filmmotsvarighet till "Gubbrock". Kampen är över. Iallafall för en stund), typ VOTOMS eller Macross eller vadsom helst. En gubbe som gärna roar sig med att göra frågesporter till Animékonvent med frågor som "Hur gammal är Tachibana Hajime?" eller har "Hockeyfrilla" som svarsalternativ i samma frågesport, enbart i syfte att roa sig själv. En gubbe som... Ja, och så vidare i all oändlighet.
Så nu vet ni det. "Gubbe". Ha, världen är bra festlig ibland.
Jag har förövrigt börjat skriva på ingetlivbloggen. Jag hoppas jag ska kunna öka inläggstakten där, iallafall något märkbart.
Att det faktiskt fanns en artikel om "Gubbrock" på wikipedia var nog dagens festligaste.
Bland det bra sakerna som hände på Sapparikon kan nämnas att Iggy klär ytterst bra i polisonger. (Vem gör inte det föresten? Synd bara att jag rakar bort dem hela tiden, med en hänvisning tll att "De växer ju så långsamt". Men ni skulle sett mig i början av året... Wow.)
Festligt är ett mycket fe... roligt ord. Årets?
Jag undrar verkligen om ens jag kommer läsa igenom det här inlägget. Jaja, jag hoppas att jag fick något sagt iallafall.
På Sapparikon:02 anordnades en debattpanel, som delvis finns inspelat och utlagt på Internets(I Animéradions andra avsnitt). Bland annat talades det om det där med cosplay, och vilken sorts cosplay som är "lämplig" och "hör hemma" på ett Animékonvent. Iggy var som vanligt starkt emot att folk dök upp som tevespelsfigurer och J-Rockartister(WÖÖH, "Rockartisht!") på Animékonvent. Jag var då inte riktigt beredd att ge honom rätt. Av den enkla anledningen att jag började manganörda mig efter att manganördssverige hade gått in i en ny fas, om inte förändrats i grunden, så iallafall till viss del. Jag talar om När J-Rocken kom till byn.
Jag vet att jag inte är rätt man att tala om det här, men det fanns ju trots allt en tid då Manga- och Animéintresset bara var en förlängning av ett allmänt serieintresse, och inte en hel "Livsstil", med allt vad det innebär av att folk lyssnar på Japansk Rockmusik. På. Riktigt. Och så vidare(För er läsare som inte är så inne på det där med Japan kan jag snabbt nämna att Japansk Rockmusik inte är som vanlig Rockmusik...). Trots att jag själv aldrig varit i närheten att vilja anamma den Japanska "Kulturen" på det sätt som vissa andra gjort, och gör i detta nu, lära mig fangirl/boy-Japanska, dyrka Gackt och allt det där har det ändå alltid funnits där som ett bakgrundsbrus som inte går att stänga av. Jag minns ett Mangakai-Sundbybergmöte våren -02 där det satt folk runt en dator och kollade på en Japansk musikvideo(med Luna Sea?). Knappast vanligt 8-10 år tidigare, och då inte bara på grund av att det där med Internet inte var var mans egendom i början av nittiotalet. Jag vet inte när den här "förvandlingen" jag talade om tidigare ägde rum, men kanske runt -99/2000(Där har vi den riktiga Milleniumbuggen), när fascinationen för det Japanska(Som inte är tecknad film, serier eller porr) plötsligt blev något man kunde börja sälja på Animékonvent till överpriser.
Föresten. Innan jag får Häger-Jönsson efter mig, galet skrikandes att "POPULÄRKULTUREN MÅSTE STÄNDIGT UTVECKLAS!!!!!", kanske jag ska ge min syn på saken. På ett sätt tycker jag naturligtvis att det är kul med folk som gillar Japansk "Rockmusik", så till den milde grad att det bilar föreningar, går på konserter och så. Jag gillar det på samma sätt som jag gillar att folk badar i Sergelfontänen vid Svenska sportsliga framgångar. En sorst populärkulturellt engagemang. Har du lugnat dig nu, HJ? Bra. För trots detta, att jag kan se folk engagemang som något bra, betyder det knappast att Japansk Rockmusik växer en tum i mina ögon. Jaja. Åter till ämnet.
Jag började som sagt att gilla "Det Japanska" efter denna förvandling, detta anammande. På mitt första animéfilmvisningsbesök frestades det således med försäljningsbord med J-Rockskivor och dylikt. Detta har lett till att jag sett det som något naturligt. En naturlig del av den Svenska Animéscenen(Huruvida det är det eller ej tycker jag vi tar en annan gång, HJ). Jag har således aldrig behövt reflektera på samma sätt som i inledningen nämnda Iggy. Manacosplayers på ett Animékonvent, vadårå, vad är det att hetsa upp sig över? liksom. Fram tills nu.
Det var inte bara det faktum att konventets cosplayare var en minst sagt brokigt skara: En alv, "Renjis bror" utan även den historia som Jordgubbe berättade. Den om att på något av de senaste Uppcon:en hade vinnarern i Cosplaytävlingen varit någon utklädd som... Jack Sparrow. Onekligen orgonelt för ett Animékonvent. När jag hörde det, ja, där och då känndes det som att Iggy fick rätt. Vad som helst hör verkligen inte hemma på ett Animékonvent.
Visst, man kan se det med HJ-ögon, också. "Nördscenen är i ständig förändring", eller bara torrt konstatera att bara folk faktiskt gör något är det väl bra. Men, nej, ja, äh. Jag vet inte. Inte längre. Inte när böcker om Det Flygande spaghettimonstret delas ut som pris i en cosplay tävling på ett Animékonvent. Det känns bara som att jag nu gått in i min slutliga fas och form som manganörd.
En gång i hissen i Simon Lundströms gammla lägenhet sa han "Det roliga med Mangakai Täby är att den består av en massa getlärlingar, och man vet att de inte kommer att bli så mycket mer än just lärlingar". Även om jag tror att Schönbeck kan gå hela vägen, så fick han rätt i mitt fall. För när förvandligen är klar kan man tydligt se att jag inte blev en get. Inte ens en räv. Jag blev...
En Gubbe.
En gubbe med allt vad det innebär. En gubbe som inte tittar så mycket på mangafilm längre, men gärna på "Gubbanimé"(Äntligen en filmmotsvarighet till "Gubbrock". Kampen är över. Iallafall för en stund), typ VOTOMS eller Macross eller vadsom helst. En gubbe som gärna roar sig med att göra frågesporter till Animékonvent med frågor som "Hur gammal är Tachibana Hajime?" eller har "Hockeyfrilla" som svarsalternativ i samma frågesport, enbart i syfte att roa sig själv. En gubbe som... Ja, och så vidare i all oändlighet.
Så nu vet ni det. "Gubbe". Ha, världen är bra festlig ibland.
Jag har förövrigt börjat skriva på ingetlivbloggen. Jag hoppas jag ska kunna öka inläggstakten där, iallafall något märkbart.
Att det faktiskt fanns en artikel om "Gubbrock" på wikipedia var nog dagens festligaste.
Bland det bra sakerna som hände på Sapparikon kan nämnas att Iggy klär ytterst bra i polisonger. (Vem gör inte det föresten? Synd bara att jag rakar bort dem hela tiden, med en hänvisning tll att "De växer ju så långsamt". Men ni skulle sett mig i början av året... Wow.)
Festligt är ett mycket fe... roligt ord. Årets?
Jag undrar verkligen om ens jag kommer läsa igenom det här inlägget. Jaja, jag hoppas att jag fick något sagt iallafall.
Tuesday, June 12, 2007
Om att frysa in fisk levande
Just nu går arbetet med frågesporten till Sapparikon otroligt segt, och det känns mest snett, och jag har varit nära att ge upp. Men inte riktigt än. Jag MÅSTE få den klar. Jag har ju trots allt börjat. Vänta ni bara! Det gick segt förra gången med, nu JÄÄÄÄVLAR!!!
Saturday, June 09, 2007
För dom har tagit stundenten, för dom har tagit stundenten…
Dagbok, den 31 maj 2007
Jag vet inte var klockan var exakt, men hon var kanske halv fyra. Jag var vid radio/TV-huset. Jag hade just tagit mig en promenad ut mot Gärdet, för att sedan ha återvänt. Blå buss linje 4 ändstation Gullmarsplan stod inne. Blå buss linje 4 är en helt fantastisk buss, när allt kommer om kring. Den passerar en hel radda viktiga och intressanta platser, och resan från första till sista hållplatsen tar dessutom evigheter, närmare en timme(Och då räknar vi inte med ev förseningar orsakade av tex trafikstockningar). Med andra ord perfekt om man bara vill åka för åkandets skull och inte nödvändigtvis ska någonstans.
Efter att först haft problem med att hitta ett bra säte, slog jag mig till sist ned. Bussen började åka, och allt eftersom stationerna passerade blev den snabbt full med folk. Två killar som satt bredvid mig ondgjorde sig över att det närmast var trafikstockning, samtidigt som en av dem stundtals pratade i telefon(”Skynda? Jag kan ju inte skynda bussen, dumskalle!”). Efter att de gick av, satte sig istället några tjejer bakom mig. De pratade på, då man plötsligt hörde ljudet av några studenter utanför, något tjejerna i bussen inte helt gillade. De pratade på om det där med studenten och jag kom åter att tänka på att jag inte sett så många ekipage i år.
Jag minns när min kusin Therese tog studenten för många, många år sedan. Jag var ännu ung, och att jag en dag skulle ta hennes plats kändes bara… avlägset. Jag åkte med. Jag vill minnas att ”vi” i bilen var hon, hennes två systrar, hennes pappa, jag och en klasskompis till henne. De hade ingen stereo men de väsnades lätt mest i hela Eskilstuna den dagen. Solen sken och allt det där. (Jag skulle gärna lägga in en bild, men tyvärr har jag ingen scanner. Dessutom gillar inte blogger när jag lägger in bilder.)
Nutid. Tjejen bakom mig pratade på om studenttjejerna ute på gatan. Bussen segade sig fram, och tillslut var vi i fas med studenttjejernas bil. För det var EN bil, och inte ett flak. I bilen satt kanske fyra personer, varav två var studenter. Än kan två pluggtrötta tonåringar väsnas mer än en hel armé. Eller nästan, i alla fall. Busstjejen pratade vidare: ”Jo, hon frågade om jag ville komma på hennes ”skiva”, och frågade när jag skulle ha min: ”Om tre år”. Gaah! /…/ Men samtidigt, vad gör dom dagen efter de tagit stuttenten? Jo, de blir arbetslösa! ”Vad gör du? Jo, jag pluggar. Jag är arbetslös”. Det är mycket bättre att plugga”.
När jag en tid efter att jag tagit studenten, ”när det begav sig…”, fick frågan ”Vad gör du nu?”, och svarat ”Jag tog studenten nyligen”, fick jag höra tillägget ”Då har du automatiskt evalverat till Arbetslös”. Jag höll inte med.
Jag mår av olika skäl inte så bra just nu, men när jag for fram där i bussen mådde jag bra igen. Lite som i forna dagars glans, nästan. Det känns verkligen inte självklart, men jag hoppas, HOPPAS, verkligen att jag på något sätt, någon gång, kan nå tillbaka dit. Till forna dagars glans.
Blå buss linje fyra, igen. Tjejen bakom mig och jag suckade och stönade ikapp över studenttjejen utanför. ”Men snälla, tyst…” Jag fortsatte att minnas mer. När Joakim skulle ta studenten. Jag och Joakim gick en dag tillsammans till hans skola. Jag tror det var någon sorts helgdag (hur skulle jag, som också pluggade, annars varit där? Skolk?), för det var i princip ingen där, och han hade inga lektioner. Jag minns inte riktigt vad det var vi skulle göra där, bara att vi gick till hans bibliotek. Bibliotekarien var trevlig, och pratade lite om ”de här tre åren” och allt det där. Det var en härlig dag, det kändes lite som att jag befann mig i en teveserie, där Joakim var huvudpersonen. Typ avsnitt 49 eller 50 av 52. Tillbakablickar. Figurer som varit med under seriens gång dyker upp igen, en sista gång. Är det inte så vi vill att livet ska vara? Som en bra teveserie som aldrig tar slut. Ständigt ny säsong, med nya stil- och berättargrepp. Där och då var jag verkligen i Forna Dagars Glans.
Efter en stund passerade det fler glada studenter, och tjejen bakom suckade till igen. ”Nej, nu får de allt ta slut”, suckade hon i höjd med Odenplan. Och som i ett trollslag, som om någon mer än vi på bussen hört henne, tog de slut. Studenterna, alltså.
***
Dagen efter tog jag Blå buss linje 4(Jag har svårt att bestämma mig, heter det "Blå Buss" eller "Blåbuss"? Det värsta är att jag misstänker att båda funkar, bara man tänker efter. Klurigt, det där.) igen. Inte för att jag behövde det, så klart. Jag åkte ut till Radiohuset, promenerad ut mot Gärdet igen, som dagen innan, var borta i kanske tio minuter för att sedan ta en ny blåbuss tillbaka, de går ju så ofta. Det blev något som nästa kan liknas vid ett ticks(Eller inte), men i några dagar i sträck tog jag Blåbuss Linje 4 ut mot Radiohuset, bara för resans skull, ett sätt att samla mina tanakr och allt det där.
Viis känns det som att... Nej, det var inget bra formulering. Men det känns som att jag har ett behov, som jag säkert inte är ensam om(Eller så är det kanske helt självklart att jag är heeeeeeeelt ensam om det). Ett behov, eller kanske snarare en önskan om att allt ska... ska vara kompletta, perfekta ögonblick som spelas upp om och om igen. En önskan om att livet ständigt bestod av minnesvärda episoder, som en bra och välskriven teveserie. Eller är det verkligen just en önskan? Kanske snarare en förhoppning? Jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att jag var på A:s student idag. Eller student och student. Skolan hade satt 13:00 som spikad tid för utspringet. Istället skedde det vid kanske 12:30. Inte ens hennes föräldrar var där då. Den irriterade stämningen till trots blev det ganska lyckat. Jag tog en del bilder. Vissa kasnke rent av skulle platsa till att läggas upp här. Synd att jag inte har digitalkamera. Jaja.
Jag var en av få i kostym där på skolgården(Ja, faktiskt. Även om även jag har svårt att tro det), och på den efterföljande festen var jag den enda. Min första tanke när jag upptäckte det var "Skit, nu har du klantat dig IGEN, ditt missanpassade MEEH. Aldrig kan du vara klädd RÄTT. Alltid FEL. Shitshitshit...", men sedan kom jag till sans igen. För en gångs skull var jag Snyggt klädd(Trots att jag såg ut som en oundare i håret), så varför klaga? När jag äntligen kan stå för hur jag klär mig, och klär mig på ett sätt jag ser upp till, vill jag gå ner mig. Jag tror jag faktiskt lärde mig lite av den "episoden".
Jag vet inte var klockan var exakt, men hon var kanske halv fyra. Jag var vid radio/TV-huset. Jag hade just tagit mig en promenad ut mot Gärdet, för att sedan ha återvänt. Blå buss linje 4 ändstation Gullmarsplan stod inne. Blå buss linje 4 är en helt fantastisk buss, när allt kommer om kring. Den passerar en hel radda viktiga och intressanta platser, och resan från första till sista hållplatsen tar dessutom evigheter, närmare en timme(Och då räknar vi inte med ev förseningar orsakade av tex trafikstockningar). Med andra ord perfekt om man bara vill åka för åkandets skull och inte nödvändigtvis ska någonstans.
Efter att först haft problem med att hitta ett bra säte, slog jag mig till sist ned. Bussen började åka, och allt eftersom stationerna passerade blev den snabbt full med folk. Två killar som satt bredvid mig ondgjorde sig över att det närmast var trafikstockning, samtidigt som en av dem stundtals pratade i telefon(”Skynda? Jag kan ju inte skynda bussen, dumskalle!”). Efter att de gick av, satte sig istället några tjejer bakom mig. De pratade på, då man plötsligt hörde ljudet av några studenter utanför, något tjejerna i bussen inte helt gillade. De pratade på om det där med studenten och jag kom åter att tänka på att jag inte sett så många ekipage i år.
Jag minns när min kusin Therese tog studenten för många, många år sedan. Jag var ännu ung, och att jag en dag skulle ta hennes plats kändes bara… avlägset. Jag åkte med. Jag vill minnas att ”vi” i bilen var hon, hennes två systrar, hennes pappa, jag och en klasskompis till henne. De hade ingen stereo men de väsnades lätt mest i hela Eskilstuna den dagen. Solen sken och allt det där. (Jag skulle gärna lägga in en bild, men tyvärr har jag ingen scanner. Dessutom gillar inte blogger när jag lägger in bilder.)
Nutid. Tjejen bakom mig pratade på om studenttjejerna ute på gatan. Bussen segade sig fram, och tillslut var vi i fas med studenttjejernas bil. För det var EN bil, och inte ett flak. I bilen satt kanske fyra personer, varav två var studenter. Än kan två pluggtrötta tonåringar väsnas mer än en hel armé. Eller nästan, i alla fall. Busstjejen pratade vidare: ”Jo, hon frågade om jag ville komma på hennes ”skiva”, och frågade när jag skulle ha min: ”Om tre år”. Gaah! /…/ Men samtidigt, vad gör dom dagen efter de tagit stuttenten? Jo, de blir arbetslösa! ”Vad gör du? Jo, jag pluggar. Jag är arbetslös”. Det är mycket bättre att plugga”.
När jag en tid efter att jag tagit studenten, ”när det begav sig…”, fick frågan ”Vad gör du nu?”, och svarat ”Jag tog studenten nyligen”, fick jag höra tillägget ”Då har du automatiskt evalverat till Arbetslös”. Jag höll inte med.
Jag mår av olika skäl inte så bra just nu, men när jag for fram där i bussen mådde jag bra igen. Lite som i forna dagars glans, nästan. Det känns verkligen inte självklart, men jag hoppas, HOPPAS, verkligen att jag på något sätt, någon gång, kan nå tillbaka dit. Till forna dagars glans.
Blå buss linje fyra, igen. Tjejen bakom mig och jag suckade och stönade ikapp över studenttjejen utanför. ”Men snälla, tyst…” Jag fortsatte att minnas mer. När Joakim skulle ta studenten. Jag och Joakim gick en dag tillsammans till hans skola. Jag tror det var någon sorts helgdag (hur skulle jag, som också pluggade, annars varit där? Skolk?), för det var i princip ingen där, och han hade inga lektioner. Jag minns inte riktigt vad det var vi skulle göra där, bara att vi gick till hans bibliotek. Bibliotekarien var trevlig, och pratade lite om ”de här tre åren” och allt det där. Det var en härlig dag, det kändes lite som att jag befann mig i en teveserie, där Joakim var huvudpersonen. Typ avsnitt 49 eller 50 av 52. Tillbakablickar. Figurer som varit med under seriens gång dyker upp igen, en sista gång. Är det inte så vi vill att livet ska vara? Som en bra teveserie som aldrig tar slut. Ständigt ny säsong, med nya stil- och berättargrepp. Där och då var jag verkligen i Forna Dagars Glans.
Efter en stund passerade det fler glada studenter, och tjejen bakom suckade till igen. ”Nej, nu får de allt ta slut”, suckade hon i höjd med Odenplan. Och som i ett trollslag, som om någon mer än vi på bussen hört henne, tog de slut. Studenterna, alltså.
***
Dagen efter tog jag Blå buss linje 4(Jag har svårt att bestämma mig, heter det "Blå Buss" eller "Blåbuss"? Det värsta är att jag misstänker att båda funkar, bara man tänker efter. Klurigt, det där.) igen. Inte för att jag behövde det, så klart. Jag åkte ut till Radiohuset, promenerad ut mot Gärdet igen, som dagen innan, var borta i kanske tio minuter för att sedan ta en ny blåbuss tillbaka, de går ju så ofta. Det blev något som nästa kan liknas vid ett ticks(Eller inte), men i några dagar i sträck tog jag Blåbuss Linje 4 ut mot Radiohuset, bara för resans skull, ett sätt att samla mina tanakr och allt det där.
Viis känns det som att... Nej, det var inget bra formulering. Men det känns som att jag har ett behov, som jag säkert inte är ensam om(Eller så är det kanske helt självklart att jag är heeeeeeeelt ensam om det). Ett behov, eller kanske snarare en önskan om att allt ska... ska vara kompletta, perfekta ögonblick som spelas upp om och om igen. En önskan om att livet ständigt bestod av minnesvärda episoder, som en bra och välskriven teveserie. Eller är det verkligen just en önskan? Kanske snarare en förhoppning? Jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att jag var på A:s student idag. Eller student och student. Skolan hade satt 13:00 som spikad tid för utspringet. Istället skedde det vid kanske 12:30. Inte ens hennes föräldrar var där då. Den irriterade stämningen till trots blev det ganska lyckat. Jag tog en del bilder. Vissa kasnke rent av skulle platsa till att läggas upp här. Synd att jag inte har digitalkamera. Jaja.
Jag var en av få i kostym där på skolgården(Ja, faktiskt. Även om även jag har svårt att tro det), och på den efterföljande festen var jag den enda. Min första tanke när jag upptäckte det var "Skit, nu har du klantat dig IGEN, ditt missanpassade MEEH. Aldrig kan du vara klädd RÄTT. Alltid FEL. Shitshitshit...", men sedan kom jag till sans igen. För en gångs skull var jag Snyggt klädd(Trots att jag såg ut som en oundare i håret), så varför klaga? När jag äntligen kan stå för hur jag klär mig, och klär mig på ett sätt jag ser upp till, vill jag gå ner mig. Jag tror jag faktiskt lärde mig lite av den "episoden".
Friday, June 08, 2007
What's your price for flight/in finding mister right?
Jag gjorde stan med Häger igår. Vi besökte den där hårdrocksaffären som Hägan(Nytt smeknamn, HETT!) snackat om. Sedan drog vi vidare mot Söder. Tack vare att Häger är en klant tog vi fel buss, men det gick bra ändå. Vi åkte till Staffars, och gick sedan till Serieslussen, och sedan vidare till Mickes där Hägan(WÖÖH!) förgäves sökte efter ett par Marillion-VHS;er. På våra äventyr såg jag en rolig skylt: "EG-tvätteriet". Deras logga bestod av ordet "EG-Tvätteriet", skrivet i en ring av stjärnor. Roligt.
Det här spelet är förövrigt det största ingetliv;et på väldigt, väldigt länge. Och skoj!
Jo, föresten. Eftersom jag är hos mina kusiner nu, har jag äntligen fått tid att kolla/lyssna på "Sister Christian" av Night Ranger. Jag har tidigare bara hört refrängen, och då den är så otroligt klockren har jag hajpat låten lite för mig själv den senaste veckan("Med en sådan refräng MÅSTE ju låten bara vara asbra!"). Efter att ha hört den känns det inte riktigt som att låten höll måttet. Tämligen platt låt. Men det gör inget för:
(1. Refrängen är BÄST, och (2. Videon är väldigt rolig.
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Jag hade faktiskt bara hört refrängen fram tills idag. Refrängen är typ något bättre än övriga låten. Jaja. Rolig är den iallafall.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Hör inget alls
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jahaa.... högtalaren också ja...
Shinde iru hito Hyatto säger:
omigod, du räddade just min dag
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
He, hurså?
Shinde iru hito Hyatto säger:
Den är från en reklamfilm va?
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Låten? Jag vet inte, den kan mycket väl ha anvädnts så.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jag är ganska säker på det
Shinde iru hito Hyatto säger:
Iaf refrängen
Shinde iru hito Hyatto säger:
Säkert nån ölreklam
Det här spelet är förövrigt det största ingetliv;et på väldigt, väldigt länge. Och skoj!
Jo, föresten. Eftersom jag är hos mina kusiner nu, har jag äntligen fått tid att kolla/lyssna på "Sister Christian" av Night Ranger. Jag har tidigare bara hört refrängen, och då den är så otroligt klockren har jag hajpat låten lite för mig själv den senaste veckan("Med en sådan refräng MÅSTE ju låten bara vara asbra!"). Efter att ha hört den känns det inte riktigt som att låten höll måttet. Tämligen platt låt. Men det gör inget för:
(1. Refrängen är BÄST, och (2. Videon är väldigt rolig.
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Jag hade faktiskt bara hört refrängen fram tills idag. Refrängen är typ något bättre än övriga låten. Jaja. Rolig är den iallafall.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Hör inget alls
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jahaa.... högtalaren också ja...
Shinde iru hito Hyatto säger:
omigod, du räddade just min dag
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
He, hurså?
Shinde iru hito Hyatto säger:
Den är från en reklamfilm va?
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Låten? Jag vet inte, den kan mycket väl ha anvädnts så.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jag är ganska säker på det
Shinde iru hito Hyatto säger:
Iaf refrängen
Shinde iru hito Hyatto säger:
Säkert nån ölreklam
Wednesday, June 06, 2007
Nationaldagsmorgon gryr
Jag skulle egentligen vilja lägga ut ett inlägg jag filat på ett tag nu, men på grund av datortrassel får det ske till helgen istället.
Jag tror jag vaknade vid tolv idag, kankse elva. Jag plockade upp en seriebok som låg brevid sängen, "Blå Lotus". Jag har inte läst hela sedan någon gång i högstadiet. Jag kom lite mer än halvvägs när jag beslutade mig för att gå upp och duscha. Jag vet inte vad klockan var när jag gick ut, två kanske. Halv, kanske? Jag och Mamma gick tilsammans, hon skulle till Vi(vo) och handla.
I saw you standing at the gates/ when Povel Ramel passed away...
Innan tunnelbanan köpte jag båda tidningarna och en glass på Pressbyrån. Jag hade hoppats att det skulle stå något om nationaldagsfirande, men det stod inget. Surt. Väl inne i stan, Centralen, var det varmt. Inte så där överdrivet jobbigt varmt, men ändå varmt. Det har sitt pris att jämt gå klädd i svart. Äsch, jag är en MAN, jag klär mig som jag vill.
Efter att ha dummat runt på Internets, och faktiskt fått en del gjort, sitter jag nu här. Jag tror jag ska gå och käka nu. Ostburgare? HETT! Ikväll lär det ju bli en del ringa av. Vi ses! Och ni, det kommer fler delar av "Livet, populärkulturen och allting". Snart. Kankse redan till helgen. Helgen har jag för övrigt ALL anledning att återkomma till.
Jag tror jag vaknade vid tolv idag, kankse elva. Jag plockade upp en seriebok som låg brevid sängen, "Blå Lotus". Jag har inte läst hela sedan någon gång i högstadiet. Jag kom lite mer än halvvägs när jag beslutade mig för att gå upp och duscha. Jag vet inte vad klockan var när jag gick ut, två kanske. Halv, kanske? Jag och Mamma gick tilsammans, hon skulle till Vi(vo) och handla.
I saw you standing at the gates/ when Povel Ramel passed away...
Innan tunnelbanan köpte jag båda tidningarna och en glass på Pressbyrån. Jag hade hoppats att det skulle stå något om nationaldagsfirande, men det stod inget. Surt. Väl inne i stan, Centralen, var det varmt. Inte så där överdrivet jobbigt varmt, men ändå varmt. Det har sitt pris att jämt gå klädd i svart. Äsch, jag är en MAN, jag klär mig som jag vill.
Efter att ha dummat runt på Internets, och faktiskt fått en del gjort, sitter jag nu här. Jag tror jag ska gå och käka nu. Ostburgare? HETT! Ikväll lär det ju bli en del ringa av. Vi ses! Och ni, det kommer fler delar av "Livet, populärkulturen och allting". Snart. Kankse redan till helgen. Helgen har jag för övrigt ALL anledning att återkomma till.
Sunday, June 03, 2007
Livet, populärkulturen och allting, Del tre: Gott och blandat + Efterlysning
I förra inlägget nämnde jag SAJBER, och hans snack på ett Täbymöte. Jag fick dock inte med det bästa han sa då. När han låg där på golvet och mådde pyton i största allmänhet sa han det klockrenaste jag hört på länge. Han började med att prata om att om man vill "få in" någon i ett intresse, i det här fallet Animé, bör man först visa "bra grejer" för att vagga in den andra i något sorts lugn, och sedan när man fått personen intreserad, visa "skiten", för(nu kommer det): "Det är ju skiten som är kul". Amen.
När jag gled om kring med bussen i Lördags, allt för att bränna tiden som var kvar innan EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige, spelade de "Girl, you know its true". Hett! Det kändes... värdigt på något vis.
Jag ska göra en frågesport till Sapparikon. Är det tänkt. Det går sådär. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Att jag har problem att tänka på? Att den bara kommer bli som den förra? Nää... Okej, jag ska försöka igen("Här kommer vi igen...").
Dagens... ja, "Dagens": Jag såg målvakten i FCZ vid Slussens T-bana. Hett värre!
Men om man fryser in fisk levande... Äh, jag orkar inte, en annan gång kanske.
Fan Häger, när ni gjorde "Babymans Birthday Bus" skulle ni ju ha haft med DJ Graesklippare!
Ja, och så över till efterlysningen, som jag borde ha gjort för evigheter sedan, men: Vem var det egentligen som skrev kommentaren till det här inlägget? Om du, vem du nu är, läser detta, skriv en kommentar. Jag är verkligen nyfiken på vem som skrev det.
När jag gled om kring med bussen i Lördags, allt för att bränna tiden som var kvar innan EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige, spelade de "Girl, you know its true". Hett! Det kändes... värdigt på något vis.
Jag ska göra en frågesport till Sapparikon. Är det tänkt. Det går sådär. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Att jag har problem att tänka på? Att den bara kommer bli som den förra? Nää... Okej, jag ska försöka igen("Här kommer vi igen...").
Dagens... ja, "Dagens": Jag såg målvakten i FCZ vid Slussens T-bana. Hett värre!
Men om man fryser in fisk levande... Äh, jag orkar inte, en annan gång kanske.
Fan Häger, när ni gjorde "Babymans Birthday Bus" skulle ni ju ha haft med DJ Graesklippare!
Ja, och så över till efterlysningen, som jag borde ha gjort för evigheter sedan, men: Vem var det egentligen som skrev kommentaren till det här inlägget? Om du, vem du nu är, läser detta, skriv en kommentar. Jag är verkligen nyfiken på vem som skrev det.
Subscribe to:
Posts (Atom)