Jag har på senare tid fått höra att jag i vissa situationer på senare tid gett ett drygt och framförallt aggresivt intryck. Först visste jag inte hur jag skulle tolka det. Sedan rannsakade jag mig själv, och insåg att jag ägnat stor tid på sistone att lyssna på 80-talsklassikern "Warthog". Det har således blitt hög tid att tala lite om Det Bästa Bandet I Världen:
The Ramones.
De hade varit i konflikt med skivbolag förut, brorsorna.
Now I Wanna Sniff Some Glue uppskattades högst sådär på vissa håll, och
Today Your Love, Tomorrow the World. Den sista hette ursprungligen I'm a Nazi, Baby, och vi kan starkt misstänka att det var överdrivet högavlönade skivbolagspampar som är orsaken till att det stannade vid att vara just det ursprungliga titeln. Just det här har jag inget faktastöd för, men vissa källor hävdar att bitar av texten även fick ändras lite.(Även om de faktisk sjunger just "I'm a Nazi, Baby" på den slutgiltiga versionen). Detta till trots fann säkerligen vissa det säker ytterst
osmakligt att i en visa ha en text lydandes
"I'm a shock trooper in a stupor, yes I am/ I'm a Nazi schatze, you know I fight for the fatherland"...
När de 1977 släppte sitt andra album "Leave Home" ansåg dock högre makt att de gick för långt i och med låten
Carabona not glue, en sorst "uppföljare" till tidigare nämnda limepos. Låten togs helt sonika bort och ersattes med en B-sida, något som såklart ledde till att de sålda skivorna med orginalsättningen av låtar fick het samlarstatus.
När gruppen så 1984 släppte sitt förmodligen sista helgjutna album,
Too Tough to Die, var det återigen dags för textkontroverser. Skivan anses i vissa kretsar som Dee Dee Ramones stora stund(Han skrev nio av tretton låtar), något jag är redo att instämma i. Utöver skrivande agerade han även sångare på två av låtarna, ett arbete vanligtvis vigt åt Joey, även om detta knappast var första gången den heroinstinne fejjan tog ton(Det mest spektakulära exemplet är den "självbiografiska"
53rd & 3rd, där han som bekant sjunger sista versen.
Mer om 53rd & 3rd på Engelska Wikipedia) Även om
Endless Vacation även den är ytterst kvalitativ, står
Warthog fast som den mest spektakulära av dessa två låtar.
Båda av dessa låtar avhandlar ämnen som droger och och död(och i
Endless fall, självmord), men det var på den galna(och hypersnabba) vansinneshymnen
Wart Hog som skivbolaget reagerade mest på. Nog för att bandet brukade spela in musik som knappast föll nymoralister i smaken, den ledande anledningen till att de sällan spelades på radio(även om de knappast, inte ens då, var "värst" vad det gäller texter), tog Farsan Dee Dee saken till en helt ny nivå nu. Han hade tidigare sjungit om att döda sina föräldrar(han tänkte dock inte begråta dem då de behandlat honom ytterst illa), men nu släppte han lös totalt.
Det talas ofta om att musiker av idag, speciellt rappare, "har så grova texter". Vad som är att betrakta som grovt är självklart upp till betraktaren, och även vilka grovtextade låtar som faktistk innehåller kvaliteter. Sedan är det ju skillnad på grovhet och grovhet. Eddie Meduza och liknande ägnade hela sina karriärer åt att sjunga rakt på sak om att runka, dricka hembränt och hur
en riktigt kvinna bör se ut... Nog för att dessa artister har sina beundrare(dessutom är jag inte ute efter att tala om "kvaliteter" på det sättet), men ni vet hur det är. När någon som inte brukar svära gör det, eller ger någon en utskällning, blir den som mest effektiv och överrumplande. Nog för att Ramones var just Ramoens, ett band förknippat med låtar om lim, våld och droger och ingen kyrkokör... Men nu spelade Dee Dee ut alla de höga korten samtidigt. Ingenting lämmnades kvar åt fantasin, något som gjorde att skivbolaget vägrade att skriva ut texten i texthäftet. Den var bara FÖR MYCKET.
I wanna puke, I can't sit still
Just took some dope and I feel ill
It's a sick world, sick, sick, sick
It's a hopeless life, I hate it, hate it
It's a joke, it's a lie, it's a rip-off, man
It's an outlaw life, we're a renegade band
Doomsday visions of commies and queers
Artificial phonies, I hate it, hate itOch så håller det på tills stereon sprängs efter nästan två minuters konstant knarkvansinne.
Han skrev, ihop med Johnny, hur det är när man knarkat lite för mycket, lite för länge. Historierna om Dee Dees drogvanor är många, främst rörande hans utgifter för täckandet av sitt heroinbruk, och jag har tyvärr inte tid eller utrymme för att berätta om det nu, i övrigt säger ju texten allt.
Kanske överdriver jag bara, förmodligen bryr sig folk verkligen inte om att bli upprörda längre... Fast antagligen är det ju så. Större delen av all grovtextad musik når ju inte de stora massorna. Vissa blev uprörda av homofobin i T.O.K.s debutskiva My Crew, My Dawgs, men då får man inte glömma att det knappast rörde sig om den nya NRJ-musiken, utan musik begränsad till en "smal" krets(Och detta då inte enbart beroende på texter om "Chi-Chimän").
...Oj, vad mycket text det blev. Synd att jag tycks ha förlorat sikte på ett vettigt slut. Surt.
...Give it a listen and travel back to a time when The Ramones were still goin full strength, before Dee Dee found rap and became "a funky guy", a time when they were all Too Tough To Die...Ramones - "Warthog"
