Livet, populärkulturen och allting, Del två: Min lön kommer fem år försent

I Måndags var jag ute i Täby, på möte, precis som den gamla goda tiden. Det hände inte så mycket. Jo, en sak. SAJBER har börjat gå på mötena igen, precis som på den gamla goda tiden. Dock mådde han inte speciellt bra, han gissade att det var något han åt till lunch som spökade. Jag vill ogärna hänga ut folk här på bloggen, men just det här är viktigt för vår historia(Säger vi): På vägen till mötet hade han iallafall stått inklämd i ett fullsatt och svettigt tåg, samtidigt som han insåg att det snart var uppkast på G. Inte speciellt roligt kanske. Men när han stod där i ett mentalt tillstånd någonstans mellan dröm och verklighet, hörde han några "tanter" som stod och pratade breve honom. Vad de pratade om? Man kanske måste ha varit där, men han formulerade det så bra: "Jag mår jättedåligt, allting är en dimma, jag vet knappt vad som är på riktigt, och där står två snuskiga tanter och pratar om en massa perversa män".

Otroligt bra. Jaja, till saken. För en tid sedan sa Häger "I år är det fem år sedan jag gick ut gymnasiet", lite för att understryka hur lite som hänt. I år är det fem år sedan jag slutade högstadiet(Nej, jag har fortfarande inte fått tag på en såndär "Jag har gått ut nian"-tröja som Pölsa har i "Smala Sussie". Om någon har en ni vill sälja är jag öppen för en affär, så att säja). Detta fick mig att börja fundera: Vilka av de grejerna som jag gillade för fem år sedan har stått sig bäst? Ja, ni gissade rätt: Det är åter igen hög tid för en såndäringa Youtubetopplista.

Saker jag gillade våren och sommaren 2002 som stått sig bäst, topp 5

5. Eminem - Without Me


4. Reklamfilm, Telia


3. The Strokes - Last Nite(Sic)


2. Mahojin GuruGuru - Magic of Love


1. Fotbolls-VM, Sverige - Argentina, Sverige får frispark


Epilog och kommentarer

Det kanske viktigaste finns tyvärr inte på youtube. Någon gång sommaren 2002. Jag var hemma hos mina kusiner. Jag tror vi skulle bila iväg och handla, men innan det hade jag just gått in. Det spelades musik. Jag satte mig tillrätta i en soffa. "Tessan" plockade fram en ny skiva: Absolute Rock Classics, som trots att den hette vad den hette faktsikt innehåll några bra låtar. "Jag tror du gillar den här, va?" sa hon och satte på "Anarchy In The U.K."(Eller var det "God save the Queen"? Nej, jag tror bestämmt att det var "Anarchy"). Jag gillade det. Jag tror faktiskt att jag gillade hela, eller iallafall stora delar av sommaren 2002.

Placering fem: Jag minns det som igår. Jag är verkligen inte hip-hopare, men den här var verkligen bra då, och är det fortfarande. Jag minns att Aftonbladet ägnade ett uppslag på sin nöjesdel åt att berätta om videon, med bilder och allt.
Placering tre: Det är svårt det här. Den här låten säger allt om våren i nian för egen del. Men att ha den som etta? Ja, egentligen. Egentligen borde jag inte ha någon numrering. Allt det här är nummer ett för mig. Och egentligen kanske jag borde haft med en tio, femton placeringar till. Äh, det tar vi senare.

Fortsättning följer...

Livet, populärkulturen och allting, DEL ETT: Allt det viktiga

Jag hade, på grund av det uppenbara, länge tänkt att "I nästa blogginlägg ska jag skriva om melodifestivalfinalen". Nu blir det inte så. Delvis för att debatten om hur östblocket "förstör tävlingen"(Ha, ni "förstör kulturen"! WÖÖH!) bara känns larvig(England har skickat ett vettigt bidrag under 2000-talet(2000 för att vara exakt), så de ska minsann inte klaga på andra). Alltså, jag vet att jag borde tycka debatten är kul, men nu känns den mest bara larvig, som sagt. Fast visst, det är klart jag gillade att tidningarna hade "LÄGG NER SKITEN!" och "Ola efter fiaskot: JÄVLA DYNGTÄVLING!" som löpsedlar. Men främsta anledningen till att jag inte kommer att skriva något om årets final är att Stangel redan skrivigt ett så bra inlägg, så läs det istället.

Jaja, till saken. Jag har den senaste tiden fördjupat mig ytterligare i populärkulturen. Jag har frågat mig själv: "Vad är det viktiga med populärkulturell konsumtion för dig" några gånger. Vad vill jag, åt vilket håll färdas jag, och vad gillar jag egentligen? Eller egentligen är det något djupare jag vill ha reda på, samtidigt: Är jag bara extremt självkritisk när jag tycker att alla ser mig som "barnet" och att jag borde växa upp, eller...

...eller har jag rätt till det här, att fortfarande gilla det jag gillar:

Populärkulturen.

Jag ska göra mitt bästa för att söka svaret. Och det är lite det jag gjort den senaste tiden. Sökt i arkiven. Stirrat mig blind på resultattavlor från ESC genom tiderna, lyssnat på låtar från nämnda tävling, kollat på tecknat påtecknad film, rotat i minnet efter sådant, försökt komma fram till ett svar. Ett svar på många frågor. Bland annat på vad som betyder något.

Jag talade i telefon med Anders Häger tidigare i veckan. Vi pratade, bland annat, om tecknad film, och då sa vi, ungefär, vad som nedan följer:

Anders: Alltså, när vi växte upp, TV-klimatet var verkligen… DDR då. Jag menar, vilken tecknad film visades på teve då? Jo, ”Lilla boktipset”, typ. Och det var inte ens en tecknad film, bara foton ur barnböcker.
Jag: Alltså, när du talar nu känner jag mig verkligen som den unga generationen, och du som den gamla gubben på parkbänken utanför hemmet som skäller ut mig för att jag är född efter första avsnittet av ”Hylands hörna”, typ. Men visst minns jag det. Det var kanske tre olika böcker som de tipsade om på fem minuter: Några barn som satt i ett bibliotek, inzoomingar på ett uppslag ur en bilderbok och en vuxen röst som läste ur böckerna.
A: Jo, precis. Det fanns en annan serie, med ett tåg i början…
J: ”Skymningssagor”! Den minns jag mycket väl. Och det var ju, som sagt, samma estetik. Ja, med skillnaden att man faktiskt fick höra HELA sagan, och inte bara något lösryckt från mitten.
A: Jo. Men alltså, du vet att SVT kunde ha köpt in typ den tecknade Mr. T, men nej då… Istället kör det en massa billiga grejer från Sovjet, som i vissa fall knappt kan kallas ”animerade”.
J: Och Slas. Och introt till ”Anslagstavlan”.
A: Exakt. Alltså, när man tänker på hur mycket tecknad film man faktiskt kan se idag, borde man ju få någon sorts orgasm eller så. Men av någon anledning får man inte det.
J: Ha, vi borde DDR:isera dagens ungdomar, eller i alla fall deras utbud av tecknad film och populärkultur…
A: NEEEJ! Snälla, låt dem slippa ”Sagostunden” och värdelösa Tjeckoslovakiska leranimationer.
J: Men det är ju avsaknad av ett brett utbud som gör att man njuter och gillar det man ser, och i förlängningen orkar fortsätt titta. Dagens ungar blir ju bokstavligt talat MATADE med populärkultur. Alltså, jag är egentligen för ung för att kunna säga det här, jag hade ju faktiskt kabelteve när jag gick i mellanstadiet, men om man är van vid ett skralt utbud tar man ju verkligen åt och till sig av det man kommer över. Och när man väl får bred tillgång frossar man och vägrar släppa taget.
A: Jo, iofs. Om man hade varit fast på en öde ö, visst skulle man bara äta typ tårtor och hamburgare när man kom tillbaka till civilisationen igen, så jag antar att du har rätt.
J: Dagens ungdom, om nu jag kan använda det begreppet, är som sagt inte vana vid att inte kunna välja… Alltså, jag menar inte att folk födda efter 1990 inte kommer att fördjupa sig i populärkulturen när de blir vuxna, som du tillexempel, bara för att de kunde se hur mycket tecknad eller lyssna på hur mycket musik som helst när de gick i låg- och mellanstadiet… Men, ja. Jag kanske är helt fel ute. Det kanske blir precis tvärt om. Istället för att barnen blir härdade och njuter av det de har, och sedan nördar ner sig när de kan, kanske den unga generationen nördar ner sig redan från början. Den gamla generationen som du talar, där sållades ju vissa bort. De som inte orkade med Sovjetiska kortfilmer, och inte härdade ut, de började ju med typ fotboll istället. Idag när alla har fritillgång till skiten, så kan ju även hockeykillarna kolla på tecknat mellan varven. Kanske är en cirkel sluten.
A: Jo, jag fattar hur du tänker.
J: Jag menar, jag tror knappast du hade lånat den där Hanna-Barberaboken från Västerås bibliotek så många gånger som du gjorde som ung, om du haft Cartoon Network när du var fyra.

Jag reste till mina kusiner igår, och här sitter jag nu. Det första jag gjorde när jag fick tillgång till deras dator var att lyssna på ”Ultra Marines” över DuTub. Den tar mig tillbaka till tidigare i vår, under körsbärsblomningen i Kungsan. Jag och Häger stod och snackade om den då. Solen sken för fullt och det var molnfritt, och fullt med en blandning av vanligt folk och NEEEEEEEEERDS runt om kring oss. Det var ack så härligt.

Av det som betyder något måste man ju naturligtvis nämna Youtube, och speciellt vissa av sidans konstnärer. Till de verkliga youtubeartisterna räknar jag namn som ”SvenskretroTV”(Som jag dock inte lyckas hitta nu. Är det borta? I så fall vet ni vad som händer) och kanske främst ”erikbe99”, som lägger ut klipp som aldrig, jag säger ALDRIG, kommer att visas igen på teve: Tevehallåor från åttiotalet, klipp ur den typen av barnprogram som SVT sedan länge glömt bort att de spelat in, klart daterade reklamer för typ ”storstad”… Erik, för mig är du en hjälte som gör det här, håller populärkulturen levande. ALLA som håller populärkulturen levande är det. Oavsett om ni lägger ut ett klipp från "Solstollarna", eller skriver böcker om varför Manga är så annorlunda jämfört med västerländska serier... Eller ni som faktiskt har gjort det grejer som folk som jag och Häger håller på och ojar oss om. Så jag säger tack, ni populärkulturens hjältar.

Igår pratade jag med en kompis över MSN. Tyvärr sparade jag inte det han sa, men han frågade om jag gillade 80-talet, och isåfall hade han en länk som skulle visa ”hur fult men samtidigt vacker 80- och 90-talet var”. Jag fick en länk. ”Classic Cartoon Intros 1” hette den. Det var GULD rakt igenom, men det behövde jag nog knappt tillägga. Jag är inne på den sjunde nu. Ni borde också se dem. Jag skulle kunna lägga upp vilken som helst av dem, egentligen, men vi börjar med den första. För den innehåller både ”Nisse” och ”Sonic”. Och samurajpizzakatterna!


Fortsättning följer...