Minns i November II

Det händer verkligen inte mycket nu. Klockan hinner oftast bli fyra innan jag masar mig ut nuförtiden. Jäkla plugg som tar knäcken på mig(NÅGOT måste jag ju skylla på). Med mycket tur blir det städa av i helgen. Med lite otur kommer mitt rum fortsätta att förfalla. Suck, jag är en sådan Nörd.

År 2000? Fan, då lever man iallfall i framtiden...

Vad finns att säga om Youtube? Inget. Det blir bara pinsamt att prata om fenomenet Youtube, men en sak kan vi fördjupa oss i utan att det blir larvigt: När insåg jag att Youtube fått den Svenska användarbas den behöver? Jo, (1 när jag upptäckte att det finns en användare som heter "svenskt90tal", och (2 när jag hittade den här video. Helt sjukt inget liv(och det är ändå inte det bästa klippet. Fast det klippet är inte "Inget liv". Det klippet är så mycket liv det kan bli).


Man kanske inte kan tro det(nej, det kan man inte. Iallafall om man bor i storstan), man imorgon är det den första December, och på Söndag är det Första Advent. Så det kan gå! Detta måste naturligtvis firas/uppmärksammas. Dock är jag inte hundra på om det blir något bloggande imorgon/helgen, så vi tar firandet nu istället, så att det blir av(Med lite tur kommer varje advent att uppmärksammas på något sätt, via Youtube-klipp eller så). Då det, som sagt, är den Första Advent på Söndags firar vi här på redaktionen med att slänga iväg en redig smällkaramell.

BYLINE!(ÄKS "Din Mamma")

Jag vet. Jag borde skriva något vettigt. Men. Det. Går Inte. Inte så länge jag sitter på den här stolen. Fan. Visst. Den är snygg. Men vad spelar det för roll när den mest för tankarna till att sitta på en mycket ojämn bergknalle någon gång i Låg/mellanstadiet? Så istället för att jag sitter här och gnäller, kan ni ju kolla på det berömda Byline-inslaget från "Fråga Anders och Måns".

Minns i November (Livet, verkligheten och det mittemellan)

Ännu en dag, ännu ett konvent. Men hur var egentligen Zaki Gakkai, då? Det kan låta trist, men jag var frestad att skriva "Helt okej, faktiskt". Och det ligger något i det. Att nyttja en skola som konventslokal ger en viss känsla. Jag vet inte hur många som kom exakt men lite under hundra känns ganska nära saningen. Kanske var det konventets största problem? När man har en såpass stor lokal känns det verligen när det inte är packat. Nog för att ett Animékonvent kanske inte klarar att fylla ut en sådan lokal, men lite till folk hade verkligen inte skadat.
Schönis är i Japan(och Nisse är... någonstans), men annars var Täbygänget komplett. Ändå kändes det inte speciellt sammansvettsat som tillbaka till dagarna. Suck, allt var verkligen bättre förr... Nåväl. höjdpunkten, så. Ja. Jushi Sentai FRANCE FIVE. Såklart. Och ja, det är verkligen så bra som det borde. En Sentai-serie på Franska(tillråga på allt var den textad på Svenska). Med andra ord fanns det vissa fördelar med att växa upp i nitiotaletes Sverige, vad folk än säger. Ett kollektivt vrål av glädje steg upp mot skyarna...
Annars kan jag konstatera att jag är mig lik, då det roligaste vid sidan av det redan nämnda var när Häger drog en anekdot om Marcus Gerdin.

Månadens mest spektakulära var förövrigt igår, när en duva hade förirrat sig in på 7-11 i Gamla Stan. Personalen gjorde några desperata försök att få ut den, men antagligen är den kvar än.

Mer Otaku no Wiki

Jag är tillbaka. Tacka Nördwikin för det. Det blev lite gjort idag. Carl Barks, att jag inte skrivt om det förut. Jaja, tillslut blev det gjort. Och det är väl huvudsaken. Nördwikin har blitt lite drogartad, fast mycket billigare. Och lagligare(Även om det sista jag skrev avhandlade något inte helt lagligt).

Imorgon ska jag till doktorn igen. Det tar aldrig slut.

Man har inte mer GULD än man gör sig (Stockholm, när alla andra brann)

Allt började i Måndags. Jag var ute i Täby som vanligt, även om det börjar bli ovanligare, och roade mig. Storm var där. Vid ett tillfälle skulle han vika en papperssvala. Det gick sådär.
"Vet du hur man gör?"
"Klart jag gör, ge mig den ska du får se"
Naturligtvis visste jag inte hur man gjorde. Jag hade något annat i tankarna. Vik, vik, vik. Sådär. Ett tjusigt litet plan. Storm, vet du vad det här är. Jag lät det lilla planet färdas fram, rakt, innan det plötsligt stegrade sig. Det visste han inte. Men det här då. Jag lät planet flyga ned, likt en landning, då det plötsligt slog runt. Den andra respektive första JAS-kraschen, såklart! Jag frågade om han kunde skriva "JAS 39 Gripen" på planets ena vinge, fast med kana. Det kunde han. Så nu har jag ännu en guldklip till samlingarna. Jag är en sån nörd.
Något annat som framkom var att det, enligt honom skulle finnas någon form minnesmärke över kraschen. Jag började skratta när jag hörde det. Det är ju bara FÖR BRA. Enligt honom skulle den finnas nära en av trapporna(Det är en trappa, HAHAHA!) från Västerbron ner till Långholmen. Detta måste bara kollas upp. Sagt och gjort. Dagen efter det kollade jag upp det, on teh Internets. Det visade sig stämma aldeles utmärkt. Så jag gav mig av på jakt. Men naturligtvis var det allt för sent. Det hade blitt för mörkt, och det duggade. Inget fel i det, men det finns roligare saker att göra än att irra om kring på västerbron när det duggar. Dessutom hade jag inte all tid i världen, då jag skulle hem och fixa med tvätten. Men imorgon, då ni!
Sagt och gjort, det blev imorgon. Vädret var något jaktvänligare, plus att jag hade mer tid(och möjligheten att börja mycket tidigare). Så, av till bron, och dess trappor. Det blev lite irrande, vilken trappa var det, egentligen? På hemsidan stod det "Minnesmärket är placerat strax till öster om Västerbron och är lätt synligt från dess östra gångbana". Jag hade min idé om vilken trappa/sida som borde vara öster, samma sida som jag gick till dagen innan. Men där fanns väl inget? Och lätt synligt? Då borde man ju se den. Äh, jag har nog bara gått fel. Över till andra sidan holmen. Jag har inte varit på Långholmen sedan sjuan/åttan, men jag gillade det. Det är något speciellt med att gå under en bro(för att inte tala om att åka buss över den på vägen dit. Så... så "Neo-stockholm III, staden vi alla föddes för att skydda"). På andra sidan kunde jag inte heller hitta något, men det gjorde inget, jag gillade att promenera omkring där. Högerbenet värkte nästan inget alls. Nå, tillbaka till det jag tyckte borde vara den östra sidan. Och se! Har jag inte alltid rätt ändå. För där fanns den. Minnesmärket över Den Andra JAS-Kraschen. Jag hade förvisso redan sett en bild på det på internet, men den var verkligen lika klockren i verkligheten som på bild. Precis min humor. Precis samma komiska "JÄVLAR, JÄVLAR"-känsla. Precis samma... Ja, jag gillade den. Då vissa av er läsare inte bor i Stockholm kommer här minnesmärket i all sin prakt:






















Okej då. Det är bra att testa på grejer ibland. Här kommer den andra JAS-kraschen i all sin prakt. Starta i gång den bara, och lova mig att nu sjunger "Take My Breath Awaaaaay" riktigt högt när ni tittar:

Månadens citat

Genma upptäckte en sak i mitt Nördwikininlägg från häromveckan.

Genma says:
"Skriv, ungdomar, skriv! Låt lille Jeffs kärleksbarn få blomma ut så mycket som möjligt är."
Genma says:
Betyder det att Nördwikin är loli?

Nu borde ju Jeff få svara på den frågan, men jag vågar lova att svaret är "JA".

Ett Högerbens öden och äventyr (Mamma, varför brinner mitt ben?)

Mitt ben brann igår. När jag kom hem från kvällens äventyr i Täby nådde smärtan sin topp. Jag kunde inte stå. Satt jag mig ner kändes det förvisso mindre, men när jag reste mig igen brann det bara ännu mer. Jag gick och la mig ganska tidigt. När jag vaknade hade smärtan gått över. Bra. Har jag otur blossar branden upp igen ikväll.

Jag trodde jag var klar. Men det hände saker. Jeff, den är till dig

Jag och Storm snackade Ducktales. Nuff said. ÅÅÅÅH, CHATTLOG! Nej, det är inte speciellt stavningskollat. Ni har blitt varnade. Och era mammor.

Vindarnas Krigare säger:
det finns två ducktalesdubbar
Det är en trappa säger:
Är det inga skådisar som är de samma?
Vindarnas Krigare säger:
jo, von Anka och Albert och Anki är samma
Det är en trappa säger:
Har du något av den gamla dubben inspelat?
Vindarnas Krigare säger:
sigge spelas av Per "TV4-mannen" Sandborgh (som jag läste flyttat ihop med Annica Smedius (!)) i gamla och av öh..... X i nya
Det är en trappa säger:
"(som jag läste flyttat ihop med Annica Smedius (!))" Dagens bästa. Amy tillsammans med en slarver. Ja, motpoler brukar kompletera varann, om inte annat.
Vindarnas Krigare säger:
slarver?
Det är en trappa säger:
Ja, sigge är rätt slarvigt lagd. Klantig är han också.
Det är en trappa säger:
Kraschar plan och grejer.
Vindarnas Krigare säger:
hehu
Vindarnas Krigare säger:
jo just ja Irene Lindh (sailor jupiter) är med i båda
Vindarnas Krigare säger:
och Kalle Anka
Vindarnas Krigare säger:
och Oppfinnar-Jocke
Vindarnas Krigare säger:
knattarna spelas i gamla av Staffan Hallerstam (Artemis) och nya av Monica Forsberg
Det är en trappa säger:
Det skulle vara intresant att vet hur pass stor procent av alla barn som sett ducktales/sigge som blivit kroniskt flygrädda.
Vindarnas Krigare säger:
heheheheheheh.....
Vindarnas Krigare säger:
jag tror mest ajg garvade
Vindarnas Krigare säger:
Magica de Hex spelas av Siw Malmkvist (!)
Det är en trappa säger:
Jo, jag vet. Helt... sjukt, höll jag på att skriva.
Vindarnas Krigare säger:
hon är en pärla som Iggy sa om Beatrice Järås

...Ty så lyder nörderiernas mysterium

Jag skulle verkligen vilja skriva något. Men det går inte. Kramp, typ. Jag skyller på att jag inte riktigt är säker på den här bloggen längre. Vart är den på väg, vad har den för mål, vilja och passion? Det ska sägas att den här bloggen först var tänkt som ett forum för mig att skriva av mig om min barndom, som plågade mig svårt när jag skapade denna blogg. Jag hade även som plan att gödsla ordentligt med populärkulturella refernser i inläggsnamnen, vilket var anledning till att det första inlägget fick den snitsiga titeln "Den värsta skandalen". Nej, jag tänker inte länka den, gräv fram den själva om det ska vara på det viset. Just i det inlägge blev det inte så mycket barndom, utan mer en schizofren teater. Nu har bloggen mer blitt "Populärkultur och annan shitz". Ingen, möjligtvis jag, har förvisso klagat, men det var ju inte däför den en gång blev till. Jaja, jag sitter och lyssnar på "Flat Beat" så jag ska kanske inte klaga. Rättelse: Jag sitter och lyssnar på "Flat Beat". OCH har min favvotröja på mig. Så jag ska nog inte klaga. Fast det är klart jag ska. Klaga bör man, annars dör man, kidz.

(När vi föresten är inne på ämnet "Markus favorit-T-shirt", skadar det ju inte att länka till den lilla hemsidan.
Alla måste checka in den underbara animationen på sidan. Vägen att gå, Perr.. ursäkta Terry!)

Det var ett tag sedan jag Internettade mig samtidigt som jag lyssnar på "Flat Beat". Gör bara det om ni vill bli sinnesjuka i förtid. Snart kommer jag krympa, få gul päls och bli Da Chääff på ett fett kontor. Känner jag lukten av varmkorv? Mm, röksugen!

Otaku no Wiki

Jag har börjat skriva lite smått på Nördwikin igen. Visst är det kul, men naturligtvis får jag ingenting ordentligt gjort. Dels för att vissa artiklar(som jag skrivit grunden till) känns ouppdaterade(Jag syftar främst på FCZ-artikeln), men det känns inte som att jag kan ta mig den tiden att skriva om dem såpass bra att jag kan stå för det. Och mest för att andra skriver där. Inte för att det är något fel i det. Naturligtvis är det inte det. Skriv, ungdommar, skriv! Låt lille Jeffs kärlksbarn få blomma ut så mycket som möjligt är. Men störd som jag är ger det ändå mig känslan av att mitt skriveri kanske inte behövs, att någon annan gör det bättre. Och vips blir inget skrivet.

Annars då? Ja, mitt högerben har fortfarande ett mycket intresantare liv än jag. Det blev en snabb vända hos husläkaren Jan, och sedan en rask vända till Farsta för röntgen. Ja, Jesus. Jag gillar det där båsen man får sitta och vänta i innan röntgen. Det känns sådär härligt flippat. Fast det var bättre förr. Förra gången fanns det iallafall ett nummer av Sportmagasinet(som jag redan läst) att läsa. Nu fanns det bara tanttidningar, typ Allers. Och kanske lite Röntgeninfo/propaganda? Jag tyckte det såg ut så iallafall.

Föresten. För att på ett värdigt sätt kunna sluta cirkeln kring det här inlägget antar jag att det bara finns en sak att göra. Le Video. Välkommen tillbaka till högstadiet. Ett högstadium som både blev och inte blev.

Det Allra Viktigaste/Guldigaste

Ibland slås man av tanken att man kankse inte är ensam, trots allt. Ibland inser man att det faktiskt finns fler som jag. Följande händelse, som är helt sann!!!, vidimerar, om något, det.

Det är en trappa says:
Föresten, apropå guld. Häromdagen satt jag och tänkte på det där med Animékonvent, och kom på att man borde göra en AMV-tävling, och istället för att man ger ett ämnet att bygga videon kring, skulle man ge dem en låt...
Det är en trappa says:
...och eftersom jag är som jag är, roades jag av tanken att tvinga folket använda en mycket speciell låt. Idag upptäckte jag att en sådan video redan finns.
Det är en trappa says:
http://www.youtube.com/watch?v=0kY3rhgzjXY

Både skrämmande och lockande på samma gång. Och sjukt.

Samtidigt, i en annan del av världen

Julen kommer tidigt i år!

Ja, det kan verka konstigt att påstå något sådant, med tanke på det allt annat än juliga vädret. Men. Jag har hittat Den! Igen! Hahaha! "Den sämsta julmusiken"! Och "Den sämsta julmusiken 2"! Glöm inte att lyssna på musiken i länken ned på sidan. GULD!

...Och det landet heter Sverige

I Lördags var det som sagt Partaj(Min Morbror och hans ena dotter valde att fira sina födelsedagar samtidigt, då båda fyllde jämt, fast med drygt två veckors mellanrum). Så vad hände då? Ja, jag insåg något. Jag insåg vilken Partytyp jag är. Jag är inte helt säker, men nästan säker på att OKEJ/Veckorevyn/liknande vid upprepade tillfällen publicerat ett test med det namnet. Det känns så iallfall. Jaja. Min Partytyp är "Killen som mest sitter i ett hörn och har lite småtråkigt under själva festen, men som lyser upp när alla utom två har gått hem(Honom själv inräknad), och sedan sitter och groggar framför teven, där det, exempelvis, går någon "Fredagen den trettonde"-film". Jag tillhörde inte killarna som såg på "Fredagen..." som elva/tolvåring, eller ens fjorton/femtonåring. Efter att ha sett del åtta(med den sympatiska undertiteln "Jason Takes Manhattan". Eller "Jason intar Manhattan" som det blev på Svenska, vilket är en om möjligt ÄNNU klockrenare titel) förstår jag inte varför. Det var den roligaste film jag sätt på evigheter. Den hade ALLT: En totalt jävla odödlig skurk, en tafatt kvinnlig huvudperson som beskyddas av en Cool manlig, funky musik som ingen skulle använda ens ironiskt idag(trots att den faktiskt fyller sitt syfte) och framförallt: HelB;iga specialeffekter, vilka var den största källan till komik. Bäst var nog nästan när det ska stänka blod mot en vägg(Medans man får se skuggorna av förövaren/offret), och det mest såg ut som att någon klämde åt en ketchuptup, av sättet "Blodet" flög på att dömma.

Det enda som var tråkigt var att groggen var slut(Käre läsare! Om du har en VHS-kopia av en del ur ovan nämda filmserie, och dessutom har en massa grogg hemma... Tveka inte! Kontakta mig så ska vi nog kunna komma överens om tid och plats).

Väl hemma i Söndags kollade jag och min mamma på programmet "Orden" på SVT. Det handlade om serier. Mats Jonsson var gäst. Jag gillade inte programledaren. Hon var... lite för mycket. Men det är alltid kul att höra Tha Great M Jonsson speak. Och se honom, överhuvudtaget.

Nördig Fredag?

Jag vet inte om vi måste det, men OM vi måste fortsätta där vi slutade, kan jag nog inte börja på något annat sätt än så.

Nåväl, nu var det inte internskämt det skulle handla om(Eller usel 01-rock hjärta internets/internskämt). Ärligt talat vet jag inte riktigt vad det ska handla om. Jag har ju faktiskt inte några mer Högerbenshistorier på lut. Det gjorde ont i högerbenet i morse, men det räcker inte för att bygga ett inlägg på. Jaja. Nu i helgen blir det fest föresten(Jag hör Jeff vråla "PARTY HARD!" på avstånd). Och ikväll bär det av. Första bilresan på länge, om det är av intresse.

Ett högerbens öde och äventyr (Bland kladd och obekanta tak) (Stort Inlägg 200-party!)

Vi tar väl vid där vi slutade. Efter en dag på sjukan bar det ut på stan. På något sätt hamnade jag i Liljeholmen när jag var på väg hem. Märkligt. Där fick jag dock bevittna något MYCKET roligt. Nere vid bussterminalen var det packat med folk, och alla bussar var försenade(Det var heltomt på bussar. Riktigt vackert, faktiskt. Ni som sett Liljeholmens bussterminal tom vet vad jag menar). Jag insåg snabbt att jag fick ge mig hemmåt på något annat vis. Och precis innan jag började söka mig uppåt och utåt kom en dam, i kanske femtio-årsåldern, springandes. Hon hade sett att hennes buss var inne, iallfall enligt avgångstavlan. Så hon sprang på, in i klumpen folk, ursäkta ursäkta men min buss...
Så... oerhört komiskt. Jaja, tillslut lyckades jag komma hem. Ny dag. Till min stora lycka låg snön kvar. Tack, gud och Kung(KUNG!) Bore, jag gillar er också! Nåväl, tidigt blev det. Mot staden. Tillbaka till väntrummet. Min tur. Upp någon våning. Efter en grundlig undersökning kunde det konstateras att jag, av allt att dömma, inte har någon blodpropp. Tack. Jag blev dock rekomenderad ett återbesök hos farbror husdoktor.
En sak som jag kanske borde berätta om också, var en helt bizzar sak som hände på slutet. Min mamma hade följt med till sjukan, och det drogs till sin spets på slutet, när jag ombetts vila i en sjuksäng, i ett stort, typiskt "sjukhusrum". Hon satt breve på en stol. Vi talade tyst till varandra(varför vet jag inte. Med hänsyn till andra patienter? Inte för att jag tror att det var några andra i just det rummet). Så... så otroligt "Slutet på historien". Framme vid vägens ända till slut. Vid den sista bädden("...Döden tänkte jag mig så..." Typ. Fast den handlar ju inte om sjukhus). Sjukt bizzart.

Nåväl. Nog om detta. Det här är ju som bekant inlägg 200. !!! NU SKA VI HA PARTY! Och hur har man bäst Party, undrar ni? Jo:
Med nördig schlager!
Med vacker sång!
Med tentakelmonster!
Med en stor, fet, målsökande HADOUKEN!
Med GUUUUUUULD!
PARTY, PARTY, PARTY!

Vad ska jag ta mig till? (GULD, såklart)

Egentligen har jag redan skrivigt dagens inlägg, men varför inte gödsla med lite trevliga citat/knäpperier från det senaste dagarna? Ni som sa dem vet redan om det. Ni andra får leva i ovishet. Eller be till gud. Det brukar funka.

-Ja, jag hatar trappor.
-Vad hatar du?
-Trappor!

"Åh, stod det "Är du en Ja-sägare?", jag som tyckte det stod "Är du en JAS-Ägare?""

"Kärlek och Manlighet, två så vitt skilda väsen, förenas i att de inte har något med ålder att göra"

"Hur går det med Kefka då?"

"Men jag tänker inte ge mig! Jag ska bli den bäste bloggaren någonsin, och massorna ska dyrka min skrift! Bloggémon! Måste blogga mest! Eller "Bäst", kanske?"

Ett högerbens öden och äventyr (I Hökarängen med omnejd)

Så var det dags igen. Jag är inte säker på när jag gick upp imorse, bara att det gjorde ont. Jävligt ont. Jag har tidigare skrivigt lite om mitt värkande högerben, och idag verkar det som att den snor åt sig hela showen. Nåväl, i Måndags fixade jag en tid hos min "Husläkare", som skulle spana in mitt värkande ben lite extra. Sagt och gjort. Men först skulle man ju gå dit. Vilket tog en jävla tid. Jag har aldrig gjort anspråk på att vara en sprinter, men det här var något... Ja, vad ska jag säga? Fort gick det inte, iallafall. Högern värkte något alldeles vansinnigt(Det känndes lite som "Jesus väg mot Golgata". Fast kallare. Och söder om Stockholm). När vi kom utanför porten började det snöa. Lite lätt bara, ingen ordentliga flingor. Bara... snö. Jaja, efter en mindre evighet var jag tillslut framme. Jan, som min "Husläkare" snittsigt heter, kollade lite på mina fötter, skrev ut en remiss, och vips bar färden mot Södersjukhuset. Nu hade snön börjat sätta sina spår, på bilar och hustak. På vägen dit började värken släppa mer och mer. När jag fick prata med en doktor hade värken i princip släppt helt. Det måste ha varit första gången på flera månader jag känner så. Eller inte känner så. Tiden gick, och jag fick vänja mig vid det lilla väntrum som var min bas under besöket. Jan hade, föresten, sänt mig dit med rädsla för att det kunde vara en blodpropp. Det trodde inte läkarna på södesjukhuset. Men ett blodprov(0ch mycket läkarsnack) senare fanns viss ovishet kvar. Fast det är nog ingen propp ändå, men vi vill att du återkommer imorgon. Okej då. När jag, efter att ha tryckt i mig en paj, så lämnade sjukan hade det slutat snöa för länge sedan, och det var inte mycket snö kvar. Lite i blomsterbuskar, och på bänkar märkta "Rökfri plats". Och imorgon är det dax igen. Väl möt då.