Mitt goda minnes fantasi

Jag får ofta kommentarer på mitt minne. "Vilket gott minne du har, Markus" säger de. Jag ifrågasätter det där ibland.

I början av sjuan, jag tror det var sommaren mellan sexan och sjuan tillochmed, talade jag om Liseberg med min pappas dåvarande flickvän. Vi talade om Hangover, den ökande och numer rivna bergochdalbanan. När jag och pappa var där första gången tre år tidigare var den stängd pågrund av tekniska problem. Jag minndes en skylt med en grön kanin, en redogörelse om sakens tillstånd samt meningen "Den som väntar på något gott..." Hon blev verkligen imponerad, vad du minns! Jag förstod inte vad som var så speciellt. Jag såg den ju, klart jag minns vad det stod, tror du jag är senil, eller?

En gång våren 2003 var jag och Häger ute och gick på stan. Vi paserade en speciell bil, och jag drog en paralell till ett internskämt. Inte så att det berörda skämtet handlade om bilar, men det passade mycket bra i den situationen. Först kopplade han inte. "Du vet... X" sa jag. "Va FAN! Minns du det!? Du minns ju allt skit!" svarade han, seriöst förvånad. Om ett skämt han dragit vid upprepade tillfällen kanske två eller tre månader tidigare.

Det, och andra händelser, fick mig att fundera. Jag framlade en teori, som var att betrakta som sanningen, ansåg jag. Jag har inte så stort umgänge, och jag jobbar(Jag gick i gymnasiet när teorin föddes) inte. Således är jag inte med om så mycket, vilket gör det lätt för mig att ta till mig och minnas de historier jag hör, och de saker som sker mig, medans andra som tex Häger är med om mycket, umgås med många. Således kan han knappast komma ihåg allt, tillskillnad från mig, vars medvetande fylls med ganska få tankar och skeenden.

Jag har sedan dess fotsatt att fundera över det där. I början av året talade jag över MSN med en vän. Vi talade musik, och ett band vars skivor nyss släppts på CD. "Det stämmer inte", sa min vän. "De finns bara på vinyl". "De gör de visst", kontrade jag och bad honom söka på Ginza. Och visst hade jag rätt. En eller två veckor senare, om ens det, talade jag på telefon med samme vän, och vi kom in på samma band. "Jag fick nyligen veta att deras skivor släppts på CD" sa han och verkade inte veta vem som lärt honom det. Tro nu inte att jag har ett bekräftelsebehov som sträcker sig till att jag vill att alla ska veta vad jag sagt och så, men det fick mig att ta mig en funderare. Är det han som har för mycket att göra, och således har "För mycket" som rör sig i skallen att han glömmer detaljer, att det inte får plats... Eller har han taskigt minne?

...Eller är det så att de har rätt när de säger att jag har bra minne? Jag vet faktistk inte. Jag tycker mest jag bara kommer ihåg en massa skit. Inte bra skit, typ matte och sådant man kan ta över världen med. Bara.. skit. Typ nördskit. Och inte extrema grejer, typ mangafilmfigurers födelsedagar, utan typ bara... Skit?

LP&A Del Åtta: Framtiden

Hur länge kan man "Hålla på" med populärkultur innan man kommer till nästa nivå? Och vad är "Nästa Nivå"? Jag har tänkt mycket på det där. På den naturliga utvecklingen, att alltid åka framåt, och att man förr eller senare, oftast utan att man kanske vill det, eller ens tänker på och reflekterar över det, kommer att ändra fokus, när det gammla inte längre kan tillgodose ens behov längre. Visst, vissa kan leva hela sina liv som Populärkulturteoretiker utan att ta si till Nästa Nivå(WÖÖH, "Jag gick just upp i level/nivåade, vilken nivå är du på?"), men vi andra då, hur kommer det att gå för oss, hur slutar vi, om vi nu kommer till nästa nivå?

Jag tror inte att jag har skrivigt om det här förut, men vet att jag har talat med vissa om det. Mina teorier om "Nästa Nivå". Att det kommer sluta med att man börjar kasta pappersflygplan på JAS-monumentet på Långholmen på årsdagen av den andra kraschen. Att man börjar lägga blommor på Christer Petterssons grav, och liknande.

Det där första har redan hänt. För någon vecka sedan var jag och Joakim på Långholmen, på årsdagen och kastade pappersflygplan. Vi hade tyvärr ingen kamera med oss, så några bilder får ni tyvärr inte. Men nästa år blir det bilder, var så säkra.

En rolig grej med Den Andra JAS-Kraschen är att den inträffade den åttonde Augusti, 88. En ännu roligare är att när det nästa år är femtonårsjubel, inträffar det den Åttonde i Åttonde 2008. Alltså Åttanollåttanollåtta.

!

Helt obetalbart. Gymnasiehumorn har verkligen inget slut.

Jag hoppas att vi ses på Långholmen nästa år. Tag med er lite papper och ett glatt humör. Och kanske en kamera.

Föresten, om det är någon som har lite tid över får ni gärna teoretisera och komma med förslag och ideér, på vilka andra sett kommer en populärkulturande att te sig när man nått Nästa Nivå?

...Ock så, bara för sakens skull:

LPA VII: NÖJESGUIDEN! Stort Jubelextra!

För en tid sedan kom jag, helt utan synbar anledning, att tänka på Nöjesguiden. Dödskalle&Mästerligt-intervjun som är i slutet av varje nummer närmare bestämt. Kanske den bästa sortens journalistik världens någonsin skådat. Helt brilljant. Blir en intervju dålig, blir den verkligen dålig, men blir den bra blir den verkligen bra, och blir den lyckad blir den så bra en intervju kan bli. Jag satt och tänkte på att Nöjesguiden borde sammla de bästa och ge ut dem på nytt. Det var speceillt intevjuerna med Robert Aschberg och Günter jag vill läsa igen. Robban är alltid Robban, och det är för lite Robban idag. TV3, kör alla 90-talsprogram med Robban i repris. NU. Och Günter... Ja, jag lovar, den intervjun är helt odödlig.

Dödskalle: Vad heter "Dubbelmoral" på Tyska, är det "Tralala"?

För en tid sedan skulle jag gå på bio med Häger-Jönsson(Spindelmannen 3). Jag åkte in till staden ganska tidigt, flera timmar innan utsatt tid, och beslutade mig för att bränna den genom att ta mig en promenad. Jag åkte till Stadsbiblioteket, och började därifrån gå upp mot Tekniska Högskolan. Eller egentlgien gick jag bara upp för en gata(Förövrigt inte så långt i från en klädbutik jag och Häger var inne i våren 2003, när han bodde i Stockholm för första gången, ovar tjugo och gnällig mot allt vad nörderi stod för), egentlgien en bit ifrån gatan man bör ta om man ska till KTH, men det dög som beskrivning. Efter en stund kände jag en arm på min axel och en välbeknat stämma som sade "Jag ska fan DÖDA dej!". Häger. Jag hade tydligen passerat hans jobb, och han var klar för dagen och vi sammanslöt således. Efter en stund gick vi förbi någon nöjesbyggnad, ty utanför stod ett ställ med Nöjesguiden. Vi tog varsin.

På omslaget såg man Mästerligt-gubben klädd i kostym och guldkrona samt omgiven av skumpaflaskor. "25 år!" skrivet i fetsstil täckte nära en fjärdedel av omslaget. Eller iallafall en femtedel. Jag bläddrade lite snabbt igenom den, för att se vad som väntade mig. Det var bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppas. Varje årtal sedan starten redovisades med klipp och så. Läängst bak i tidningen fanns en "Dödskalle&Mästerligt Greatest Hits". Jag mindes det jag tänkt någon vecka tidigare, och flinade lite för mig själv. Ödet var på min sida, tycktes det. Och ödet hade samma humor som jag.

Efter en tids vandrande och tidningstittande och småpratande, kom vi fram till en tunnelbanestation. Häger åkte hem till sig en stund, för att sedan dyka upp igen då den lille väggkryperens äventyr skulle särskådas. När jag träffade Häger igen vid bion sa jag glatt att ett nytt blogginlägg bara måste bli till snart. Ämnet var redan klart: Nöjesguidens jubelnummer! Han flinade till, och undrade glatt "varför det?". Jag blev tyst en kort stund. Tagen av hans svar. För jag trodde faktiskt att det var helt uppenbart. För mig var det det iallafall. Ty Nöjesguidens Jubelnummer var en av det största guldklimparna jag någonsin haft att göra med.

I våras skrev Aftonbladets krönikör Jan-Olof Andersson något i still att kamerateamet bakom Melodifestivalen lät kameran "flyga omkring som en LSD-påverkad fladdermus". Min mamma läste detta och höll helt med. Hon störde sig också på att kameran inte ville vara still och riktad på artisten i frågan, utan istället flög omkring helt riktningslöst. Det var inget jag hade reflekterat över. Jag hade koncentrerat mig på att lyssna på låtarna. (En gång i grundskolan, när "Pink" med Aerosmith gick på MTV sa jag till min mor att jag tyckte låten var bra, men ogillade videon. Då sa hon åt mig att strunta i att titta, och bara lyssna på låten. Och det funkade ju riktigt bra. Man ska leva som man lär, Mamma.)

En annan tänkbar anledning till varför jag inte reagerade när jag tittade kan vara att jag är född på 80-talet, och har haft MTV-estetiken i benen sedan... Ja, egentligen hela livet, och främst sedan jag blev slav under musiken i mellanstadiet. Således är "MTV-klippning" inget konstigt. Det är inget man reflekterar av, eller ens knappt noterar. Det bara finns där.

När Häger frågade mig om varför jag tänkte skriva om det här kom vi in på anledningen. Jag har alltid älskat sånt här, den här sortens sätt att fira ett jubel på. Man tar små delar av något stort(25 års bakkatalog av en tidning), och bygger en helt ny, ännu större enhet av det. Man tar Legobitar från olika högar och bygger en ny modell av dem. Eller...

Man tar bitarna och bygger en ny enhet. Man lägger ett pussel. Det Populärkulturella Pusslet.

Kanske är det därför jag hade så lätt att ta till mig 4chanestetiken. En massa bilder, helt utanför sitt egentliga sammanhang. Vissa skulle säkert ha väldigt svårt för det, och då inte bara på grund av vilken nivå det är på den sidan. Vissa, som tex Jon-Olof Andersson och min Mamma, skulle bli helt vimmelkantiga, eller helt enkelt inte se någon mening med det. Det är kanske därför jag hade så lätt att ta till mig "100 Höjdare!!!", och nu syftar jag främst på den tredje säsongen, den där varje avsnitt innehöll en ny topp-tio-lista. Och att humorn i serien låg i att ta saker hur sitt samanhang, ta små bitar ur något större och lägga ut ett pussel i form av en teve-serie. En härlig metavärld, således.

Hela den här "Ta från något större och göra något nytt som är större än delarna" är, som sagt, något jag lurar mig själv att vissa har svårt att ta till sig. Men inte jag, inte. Ty The Klippa And Klistra Generation Is Juu.

(Apropå tidigare nämnda 100 Höjdare!!, så ligger den tredje säsongens hemsida tryggt kvar. Man kan fortfarande kolla på vissa klipp. Även om det är roligare när man ser de hela avsnitten, rekomenderas ett besök. Och ja, jag vet att det där sista kan låta konstig, efter som jag hyllat att bygga något större av små bitar, så varför skull man inte kunna ta små delar ur ett större sammanhang man just byggt(META)? Jo, för att det liksom inte leder någon vart. Man har ju bara ryckt något ur sitt sammanhang, inte byggt något nytt. Fast egentligen är det ju så det ska vara. De små delarna påminner oss om det stora vi byggt upp, och varvet gå runt.)

Och föresten, har ni plöjt igenom en massa text kan ni gott läsa lite till. Jag vill bara påpeka att jag egentligen inte läser Nöjesguiden, men älskar att säga "Nöjesguiden!". Båda dessa faktorer har att göra med våren 2003, när jag började umgås med Häger för första gången. Nöjesguiden blev en symbol(Tidingen tidigare känd som...) för allt som är dåligt med Stockholm. För honom verkade det iallfall vara en symbol för det, tyckte jag då. Jag hade knappt blädrat i ett nummer av berörda tidning då, så jag kunde inte riktigt ta till mig av den kritik han riktade mot tidningen. Dessutom gick jag inte ut på den tiden(vilket jag inte gör nu heller, men "Gå ut"-världen är ändå något jag kan ta till mig, se, förstå och tolka, vilket jag inte kunde då), och mycket av Hägers agg riktade sig mot "Gå Ut"-världen. "Vi bor i Stockholm"-tänket. Jag förstod mycket lite av det då, men Nöjesguiden fick ände en "Dåligt"-stämpel över sig.

Dessutom är det så roligt att säga "Nöjesguiden!" på det där kvasiironiska Häger anno 2003-sättet.

Dessutom är Dödskalle&Mästerligt-intervjuerna det roligaste som finns.