En händelse

Suck. Jag borde verkligen blogga idag. Men jag orkar inte. Jag har skrivit för mycket på Nördwikin för att orka det. Plus att den här stolen är sjukt obekväm, och jag har redan suttit för länge på den. Och jag borde verkligen blogga. Ty bloggen är mitt liv. Bloggen har fler kompisar än vad jag har. Och så är den snyggare än jag(Även om ett och annat stavfel halkar in ibland). Ja, jag är ganska nöjd med bakgrunden, faktiskt. Fast förvisso är det inte manligt att skjuta upp saker hela tiden. Så vi kör så länge jag orkar.

I Måndags fråga Zimpen mig något i stil med "Ja, hur är det med dig nuförtiden då?". Jag berättade ite om mitt högerben. Fast frågan är om inte svaret på den frågan gör sig bäst i skriven, mer genomtänkt, form. Det är något speciellt med det skrivna ordet, onekligen.

Ja, hur är det då? Egentligen? Inte helt klockrent, faktiskt. Jag kan inte sova ordentligt på grund av mitt trilskande högerben. Visst, sova kan jag, men det tar längre tid att somna än vad det borde. Suck. Livet var hårt... Dessutom är jag omsprungen av min avarter. Min högra fotled har ett intresantare liv än jag. Min blogg är med uppskattad och har fler vänner än jag. Suck.

Då och då försätter mitt högerben mig i små spännende episoder. Oftast går episoderna bara ut på att det gör ont, men i Måndags utspelade sig en lite historia som kan vara kul att ha på pränt.

Så: Ett långt och lyckligt liv-teatern ger eder följande:

Måndag. Jag var på väg hem från kvällens stim och stoj. Samtidigt kunde man notera att även en ung flicka(ålder okänd, sexton kanske) började bege sig hemåt. Hon pratade lite i sin mobiltelefon med, får vi förmoda, någon av sina föräldrar. När vi båda börjat gå ut hade hon dock slutat prata. Jag han gå några meter innan ödet la krokben för mig. Ett krokben iform av lera. Min usla fysik plus Mitt Högerben plus lera... Pladask. Det jobbiga i en sådan situation är en fallet i sig, det gjorde in speciellt ont. Inte då i alla fall. Senare var jag ordentligt stel i kroppen, men det hände sedan och har inget med vår historia att göra. Nej, det värsta med fallet, frånsett det pinsamma i att ramla omkring på stan, är att resa sig upp. Något som nästan omöjliggjorts tack vare mitt strulande högerben(Jag kan knappt böja mig ned och ta på mig skorna). Att försöka resa sig genom att ta sats mot marken är alltså otänkbart, då hade jag legat där än. Jag behövde stöd. Som tur är finns det en papperskorg/soptunna en kort bit från fallplatsen(Några meter). Jag haltar fram, gåendes på knäna, och kan slutligen ta sats och resa mig. En sak jag själv inte tänkte speciellt mycket på var min reaktion vid fallet. Det blev lite svordommar, sådär. Någon som dock tog mer notis om det var den helt förskräckta flickan vi nämnde tidigare. Jag är tacksam över att hon reagerade på att en för henne främmande människa ramlar och slår sig, och att hon frågar om hon kan hjälpa till på något sätt. Något jag dock helst velar slippa, var insikten att jag just skrämt livet av en stackars flicka. Hon frågade, helt förstörd, om det gick bra. Jag gjorde mitt bästa för att lugna henne, min fotled blabla det gör inte ont(vilket det ju inte gjorde). Jag lyckades dock inte lugna henne helt. Hon hade bråttom till en buss, och visste inte riktigt hur hon skulle göra. Bussen eller hjälpa en eventuellt döende främling? Det blev bussen. Ett klokt beslut. Dock kan jag inte riktigt släppa det faktum att jag inte helt och fullt lyckades lugna henne. Flickan från hermelinen, om du läser det här: Det gick bra.

...Jag har så ont i benet så jag skrämmer småflickor...