Och brandkåren kom för att lära sig hur

När jag växte upp spelade man mycket fotboll. Ibland gick det riktigt bra.

Låtom oss pressentera: Världens snyggaste skivomslag. Omröstningar på temat görs ju lite titt som tätt. Bland annat när jag gick i högstadiet. ”Super Trouper” med ABBA vann. Helt obegripligt. Här är den värdiga vinnaren(även om just den här bilden inte var speciellt bra):


















(Om vi återvänder till den där omröstningen för ett slag, vill jag minnas att ”Kär och galen” med Uffepuffen kom ganska högt. Lite kul.)

Jag hittade en ny hemsida idag. Jag hittade Henke. Hepp! Fast min favvis är, nu och för alltid, ja, just det. Alexi Lalas. Titta på honom bara, TITTA PÅ HONOM! Helt underbar. Mamma, får jag ta med honom hem?

Fruktbaserad familjeunderhållning

Jag längtar redan. Vissa av frågorna som ligger upplagda på sidan är , för övrigt, sjukt guldiga.
Och självklart är typ det första jag regerade på att Ankan har brun(SMAL! Eller nästan smal, i alla fall. Eller så är det bara jag som bara tänker på smala slipsar) slirre.

Och så, bara för sakens skull(då nittiotalet ju kommit upp på tapeten igen här på bloggen. Och för att det kanske är det värdigaste sättet att knyta ihop den säck som utgör min skolgång). Den, i mitt tycke, mest nittiotalistiska vitsen någonsin. Om den fortfarande håller är en annan sak, men nu var det ju inte det som var poängen.
”Vad är det för likhet med Jonas Gardell och ett JAS-plan? Båda tar mark”.

Sådärja. Nu kan jag sluta skolan i fred med mig själv...

Tragedi+tid=komik

Förövrigt, apropå ingenting alls, hittade jag den till slut. Vet man vad ”Youtube” är, är det helt uppenbart att den ska finnas där någonstans. Säga vad man vill om sport, men det här sjukt komiskt(Speciellt med facit i hand, finnjävlar (Vi tar den här också, så kanske de lär sig)).

Konsten att planera sommaren med hjälp av världens bästa citat

Åtminstone jag tycker det har blivigt för mycket bilder på sistone. Visst, det är jättebloggigt, men jag tycker bara det är i vägen i min blogg. När andra gör det passar det in bättre. I mitt fall känns det bara som att det stör, och att det bara blir pixligt. Jaja, nog snackat om det nu. Inte helt oväntat är det som upptar mina tankar just nu vad som händer på fredag. Jag är övertygad om att jag hinner bli galen innan dess. Galen i bemärkelsen ”får ett anfall”. Det känns som det nu iallafall. Igår spånade jag vidare på vad som ska hända på fredag. Min plan blev lite förbättrad(Tack, Nisse!). Jag ska inte skjuta mig. Jag ska dynga ner mig något alldeles galet. SEN ska jag skjuta mig. ”Kul liv”, som Jocke hade sagt. Men det är ju ändå ganska direkt problemlösning. Frågan är bara: VAR ska jag supa ner mig? Svårt. Riktigt svårt. Vad finns det för ställen? Ett antal. Jaja, det löser sig.

Rubriken, då? Men skärpning! Har ni redan glömt!? Inte så mycket att minnas annars, kanske. Jaja. 1990. Det går inget vidare för Sverige i fotbolls-VM. Ytterst uppgiven stämning, då det blir respass redan efter gruppspelet. Så. Världens bästa citat. OBS. För att citatet ska bli så kraftfullt som möjligt, ska det läsas med en lätt Göteborgsbrytning. Nåväl. Åter till världens bästa citat, ty här kommer det(NOT, med Fredag åsyftas Midsommarafton):

Det här var kuken, nu får man bli kanon på fredag – Glenn Hysén

Meta, kanske? Nej, jag vet inte…

(Det är jag som sitter breve the Zimp och guldar sig. "Det där skumma pöket X" ska ju börja i Afternoon. I fullversion. GULD.)

Ajdå. Snart är det fredag. Finns det något efter fredagen den andra juni tjugohundrasex? Det känns inte som det nu. Det blir säkert mest larvigt om jag skriver såhär, men det känns verkligen som att allt tar slut nu. Jag pallar inte mer, typ. För hur, exakt hur, ska en man som i princip hela livet har blickat bakåt, klara av att titta framåt(För det är väl vad man förväntas göra när man studentat. ”Nu börjar livet!” som vissa brukar säga)? Antagligen inte alls. Men när vi ändå är inne på ämnet ”Blicka bakåt”, varför inte göra, här och nu? Ja, det gör vi! Mest för att försöka knyta ihop säcken, och få till ett någorlunda vettigt slut. Så. Nu följer mycket länkande, videos och liknande.

Jeff har ju som bekant en blogg, och häromdagen skrev Häger-Jönsson en kul kommentar där. Lite nittiotalskul. (Taget härifrån, om musik på typ studentskivor, eller ja, fester i största allmänhet)
”Och efter år på sunkiga indiehitsklubbar så förderar jag faktiskt Magnus Uggla framför jävla Live forever med Oasis, Moneybrother eller nån annan jobbig “armarna i luften”-indie en gång till.” Hahaha, helkul! Det blev lite Oasis i helgen, föresten. Dock inte Live forever, men den har vi ju redan hört förr.

När vi är inne på ämnet nittiotalet: Ett stycke stor humor. Tyvärr är de man vill se något kortat, men man kan ju inte alltid få allt. Se hela eller spola fram till typ 01:30, ungefär.
Så, spänn fast er. GULD!(Nej, politik blir inte roligare än så här. Okej då, kanske lite, men det är inte mycket som slår det här)

Knark känns ganska nittiotal, även om just det här klippet inte kommer från det decennium vi alla minns, vare sig vi vill det eller inte.

En sak kan kanske vara på sin plats att påpeka. Jag är ingen galen nittiotalsälskare. Däremot ser jag, som sagt oftast tillbaka. Och nittonhundranittiotalet är den period jag levt mest av. Således är det ganska lätt för mig att minnas det nittiotal som var. Även om det naturligtvis inte är en anledning att bli överdrivet nostalgisk för det(Vi som var med vet att det inte alltid finns någon anledning till det).














Lite musik skadar inte, föresten.

Ojdå. Det känns inte som att jag fick sagt det jag ville, men strunt i det nu. Jag kan alltid klottra lite mer senare.

Jag är lever än, och här kommer lite testresultat

You're a Britpopper. The UK is your thing. The Smiths really were 'terrif' and Blur are indie no matter how much money they made. You could drink all the other indie kids under the table. You plan on moving to London someday and dream of one day owning every Beatles release on vinyl.

Världen av idag, sett genom en kamera(eller med en penna)

Alla man till Kungsan, JÄH!

Ännu mera om Hockeyn. (Not: ”Nyllet” kör alltid med proceduren med pucken som omnämns i slutet av krönikan)










Och för att komma till ett så snyggt avslut som möjligt är, tar vi den här, en sista gång.

Jag går förbi en blankpolerad Chevrolet, men vad får jag se? (Del Tre)

För inte alls länge sedan gick det på teve en sketch, där en Bengt-Åke Gustafsson-figur förgäves ringde runt till diverse svenska hockeyproffs(De slängde på efter att han presenterat sig). Kul, kanske man tyckte då(Gud, det är helt underbart att tala om sånt som hände för typ två, tre veckor sedan som ”Då”). Nu är det mest de stackars komikerna man skrattar åt. Nog för att jag aldrig trott på allt kvällstidningssnack om flopp i Riga, men ändå. Igår visade Bengan hur kung han faktiskt är. Ty igår gjorde Bengan Boys det ingen någonsin fixat förut. Inte Miraklet på is, inte Kanada, inte ens Ryss… Ursäkta, Superfemman (Förlåt. Det var ett dåligt skämt. Jag kunde bara inte låta bli. Även fast jag borde. Vissa saker skämtar man inte om. Ingen, INGEN, skam ska falla över Superfemma. Ett lag blir inte, kan inte bli, bättre än så). Utan istället är det Sverige, Sverige, Fosterland, som grejar biffen. Vinner OS och VM-guld samma år. Hockey blir inte, kan inte bli, större än så här.

Sverige, Sverige, Fosterland, säg mig, säg mig, är det verkligen sant?

Ja. Det är det. Nu och för alltid.

Och till skillnad från Finland, som måste spöka ut sig till snedtrippade tomtar för att få vara med och leka, vinner Fosterlandet som Män. Riktiga Män. Män med de rutiga Flanellskjortorna uppkavlade till armhålorna. Män som går in för att vinna, för att de vet att de kommer att göra det.

Så Tack Bengan. Tack Jörgen. Tack Kenny. Tack Nyllet. Tack Honken. Tack Zäta. Tack… Precis alla. Det har varit en underbar tid. Tack för den här tiden. Åtminstone jag kommer inte att glömma den. Och det hoppas jag ingen annan gör.

PS. Gör gärna om det. När ni vill. DS.

Det ljus jag ska ha på min grav

Idag kom jag på en sak. Det må vara en tanke av omanlig sort, men nu finns ingen återvändo. Nu måste städas. Se positivt på saken. Tänk på allt skoj från förr som kommer att återfinnas. Tänk på ordningen. Fast den dumme städar, geniet äger oredan. Dessutom, varför ens försöka? En av de ledande anledningarna till varför det ser ut som det gör, är ju att jag saknar minst en bokhylla att ställa grejerna i. Förvisso. Äh, jag försöker ändå! Mycket skit är ju trots allt skit, i form av papper och gamla dagstidningar. Eller inte dagstidningar, utan snarare dess sportdelar. Och för nytillkomna tittare: Det har varit betydligt stökigare hemma än var det är nu. Dessutom är allt Hyresgästföreningens fel! Så det så. (Det här är förövrigt inlägg 69. Så, då har vi fått vår dos "snuskskoj som är skoj på riktigt"-skoj för idag)

Dagens upptäckt i övrigt? Kai Martin & Stick ligger/låg på Silence!

Slutet närmar sig(Snart är allt slutet(Förslutet))

Idag har jag återupptäckt ”Silence Jukebox”. Underbart. Silence är verkligen GULD. Fantastiskt arkiv. Jag har hittat hem.
Den är förvisso smått primitiv, men det kompenseras av det sjukt guldiga utbudet. Och barn, den här godispåsen är GRATIS att gräva i.
Och det stora psykbrytet kryper sig alltjämt närmare. ”Slutet närmar sig”, som jag hörde någon säga idag.
När jag sökte på Popsicle på Google kom den här bilden fram. Ganska kul.

Då världen ter sig mystisk, jag drömmer om en värld, där livets mening kan förklaras likt ett matematiskt bevis

Fredag igen. Den här veckan har, inte helt oväntat, passerat ganska snabbt. Den är förvisso inte över ännu, men det är bara en formalitet. Fast frågan är om e två kommande veckorna kommer passera förbi lika smidigt. Jag ställer mig tveksam. Jaja, jag får ta det när det kommer.

Och så lite autentisk chatlogg!
X säger:
har bestämt mig nu vad jag ska göra efter skolan
X säger:
ska bli soldat

Så kan det gå. (Ja, det ska vara lite till, men någon gräns på hur mycket jag outar på väven finns det faktiskt)

Jag går förbi en blankpolerad Chevrolet, men vad får jag se? (Del Två)

Ärligt talat, nu börjar den här bloggen likna något. Den har förvisso inte blivit riktigt det jag tänkt mig, men vad? Borta är de korta ”Nu går jag hem/på muggen”-inläggen. Framme är de någorlunda vettiga inläggen. Och med det i ryggen kan vi gå vidare, män som vi är. Igår gick jag till farbror Doktorn. Eller fru/fröken/tant doktorinnan. Äntligen fick jag östersjön undersökt. (OBS! För er som inte är så bevandrade vi vissa interna begrepp, är ”Östersjön” vad författaren brukar kalla sin hårbotten, på grund av vissa uppenbara likheter. Tyvärr.) Jag fick en diagnos på den, och fick recept utskrivet på ett förmodat botemedel. Två stycken, till och med. Vi får se hur det går. Annars då? Dagarna fortsätter att vara händelserika. Hur ska jag överleva lördagen? Då händer det ju grejer… Typ hela tiden. Mangakai-Täbyfesten, Semi(e)final i Hockey-VM, Schlagerfinal, ekipering och gud vet allt. Jaja. Det fixar sig får man hoppas.

Och ja, jag fortsätter blogga med Lolifox. Min nya vän.

Allas vår hjälte

För att bära hem en GULDmedalj, det fixar blott en riktig MAN

Ja, jag gick faktiskt på O’Learys igår. Ja. På riktigt. Även om det egentligen är emot mina ideal. Eller kanske inte ideal. Jag plus O’Learys… går bara inte ihop. Jaja, inte för att jag stanade speciellt länge. Biran var, inte speciellt oväntat, tokdyr, dessutom var det så uppenbart att det Svenska stålet skulle tvåla till Amerikanerna. Förvisso är inte en given seger en anledning till att inte se klart en match. Men det skulle hända så mycket onsdagen den sjuttonde Maj år Tjugohundrasex.

Och Henke fick vinna sin Europacup tillslut. Såklart. Få vinster har varit så logiska. Det är bara att lyfta på kaggen, som Björn Hellberg brukar säga. Grattis, mannen! Såklart. Nu väntar VM.

Helt apropå Hockey, föresten. Okej, nu ger vi allt! (Underbar text)

LOLIFOX

Jag vill bara påpeka att det här, och det förra inlägget är gjort i LOLIFOX. Underbart är ordet.

Jag går förbi en blankpolerad Chevrolet, men vad får jag se?

Ajdå. Plötsligt utvecklade sig bloggen till en filmdumb-blogg. Det var ju inte därför jag skaffade den här bloggen. Nåja, jag får väl ta igen det. Nu kanske? För idag blir det sport. Bara massor utav sport. Fosterlandet-USA. Den matchen ska grabbarna fixa, även om motståndet nog blir hårdare än vissa påstår. Och sen är det ju Europacup-final! JÄH! Fast frågan är om inte jag ska dra till O’Learys(!) nu. Hockey, vettni. Och ja, jag önskar också att jag skojar. O’Learys är helt klart över gränsen. Jag ska bättre mig. Innan det är försent. Jag lovar.

Grattis, lillebror!

SVT;s arkiv är, inte helt överraskande, GULD. Men det borde finnas gränser, tycker man. Men det gör det tydligen inte. Jobbar gud på SVT? Fullt möjligt.
Just nu har jag upptäckt hur sjukt mycket Killinggänget-grejer det finns. Visst, Killing är Killing, men det känns ändå lite oväntat att så här mycket guld finns löst på väven. Nåväl, nu åker vi. Och ni, vi har ju kamin.

Underbart, SVT, underbart! Jag tackar så hjärtligt att ni har lagt ut den här på nätet! Och del Ett!
Del Två
Del Tre!
Del Fyra!
Del Upplösning!
Skägg ÄR manligt, så är det bara.
Hör herrens sång!
Jag antar att jag bara måste länka till den här när vi är inne på ämnet.
Se ovanstående kommentar.
Och så bara för saken skull, den kanske mest klassiska av alla killinggrejer. Någonsin.
Eller är det den här? Jag vet inte riktigt. Jag får väl anlita SCB, eller så.

Och så över till något helt annat. Schlagerfestivalen är väl skoj, go vänner? Ja, det är den naturligtvis, vad man än har för musiksmak. För det handlar inte om musik, det handlar om en kul grej.
Vad tycker vi om det här då? Tja, Engelsmännen är inne på rätt spår iallafall.

Farväl, man

Världen är en världsmästare fattigare.
Den här texten var fin.
Vila i Frid.

Ni får ju nästan spader av våra eskapader

Nu tänkte jag försöka mig på en mycket bloggiskt sak, nämligen att skriva mycket om ingenting. Eller snarare mycket utan en röd tråd. Små delar, komiska episoder, knäppa påsående, eller vad min mamma åt till frukost, som tillsammans bildar en spännande helhet. Undra om det går något vidare? Den som lever får se. Jaja. Var ska vi börja? Ah, det här känns som precis rätt tillfälle för lite Skunktest! Synd att jag inte har några på lut(Och att Skunktest, eller Internettest, eller vad ni vill). Jaja. Det ska nog fixa sig ändå. Tid för en lägesrapport, kanske? Tja, jag såg så där härligt punkigt ovårdat i håret på väg till skolan. Och ja, jag duschade igår. Men det spelar ingen roll. Ty mitt hår lägger sig som det vill, om jag inte dränker skiten med hårspray. Och det gjorde jag inte idag.
Förövrigt hittade jag den här på nätet idag. GULD. Skall bli högtidsläsning. Mer Musse Pigg från 30/40-talet åt folket! Igår tog jag mig en promenad i min barndoms trakter. Såg kullen. Ack. Kullen. Blir det mer barndomsminnen än så, fast ändå inte? Fast ändå? Jag kan hålla på hur länge som helst. Ack ja. Det var tider det. Eller nästan i alla fall.
Som vi redan viste finns ju den här sidan. Någonstans läste jag något om ”Med grejer som ni har för mycket liv för att leta reda på själva”. Det stämmer säkert. Men vad säger ni? Ska vi inte ta och baka in lite Mini-”och livet bara flyger förbi” när vi ändå håller på? Jo, det gör vi. Så luta er tillbaka. Det här händer aldrig igen! Saker tillochmed NI(eller snarare JAG) har för mycket liv för att gräva fram. Det här är jättekul. OBS. Det komiska är alltså inte låten utan Bengans presentation. Hur han säger ”Tomas Ledin”, på ett sätt som får talet och övriga kroppen att vara allt annat än i fas med varandra. Skulle talaet följa kroppen, skulle han slänga sig framåt. Jo, det är sant! Testa själva. Uttalar man ett namn så, med så mycket tyngt på slutet, uppstår naturligt en reflex att röra kroppen framåt. Jag skrev tidigare om årets VM-lag. Här är förra årets lag(Ja, ganska intern humor).








Den här är hur kul som helst. Jag skulle kunna skriva en bok om humorn i den här videon. Bara det faktum att han blandar ”Gohtdrägg anno år 2000” med ”Hårdrocksdrägg anno år 1985/1986” är ju helt underbart. Håll dessutom utkik efter DeeDee Ramone i stor cameoroll. Det känns lite synd att bara länka till ”enkla saker”, typ sånt från Hundra höjdare, och inte en massa konstiga chattgrejer, men det här är ungefär så roligt det kan bli. Se och njut.
Sådärja. Hoppas ni gillade det. Vill ni se mer konstigheter från Internets många vågor, vet ni var ni ska kolla i fortsättningen. Jo, föresten. En till. Det blir inte bättre än redan nämnda grejer, men den här måste bara få sin tid i rampljuset. Nåväl. God natt så länge.

Kungen av Kungsan – nitton år senare

Bloggen gökar vidare i Osänkt takt. Föresten, om det finns någon därute som faktiskt läser den här bloggen, förutom Jeffo, får ni gärna bevisa det genom en lite kommentar. Jaja. Nog om det nu. Låtom oss istället röja vidare. Igår invaderades delar av huvudstaden av gymnasieungdomar utsända från ”Operation dagsverke”. Hur jävla åttiotal som helst. Jag skulle väl egentligen varit en av dem, men på något sätt lyckades jag slippa undan. Tur det. Jag skulle inte ha pallat trycket. Och oj, vad det kändes befriande att dissa dem. Efter ett tag i alla fall. De första som bad om pengar fick svaret ”Jag har inga pengar på mig”, vilket stämde. Sedan gick jag över till ”Nej”, ”Näe”, ”Knappast”(JA! JAG FICK SÄGA DET!). En brud ropade ”Folk svälter!” efter mig. Jag borde svarat något. En kort stund senare kom jag på att jag borde ropat ”De behöver mat, inte mina pengar!” tillbaka. Visst. Det är ett lovvärt initiativ. Men det blir bara så jävla fel när folk som knappt känner till Rwandas existens(Som pengarna mycket riktigt skulle slussas över till) ska engagera sig, gå med bössor, sälja saker i Kungsan, vad som helst. Framförallt blev jag tveksam när det där jävla bandet slängde ur sig ”Hey, Jude” i Kungsan. Allt för att folk skulle skänka pengar till utsvultna negerer på andra sidan klotet(Kan bandmedlemmarna ens peka ut Afrika på en karta? Motbevisa mig gärna). Visst, det är inte bra att folk svälter, men det här kändes bara så parodiskt. Om nu någon som läser det här tycker ”Nej, usch vad orättvisst att folk dör av svällt på andra sidan jorden, något måste göras!” så kan ni alltid ringa röda korsets gåvolinje på 020-213213, eller skicka i väg lite stålars till Plusgirokonto 900800-4(Märk talongen med vilket ändamål pengarna ska till), MEN. Stöd. Aldrig. Operation dagsverke. Och andra sätt att få ungdomar att låtsas bry sig.

Bloggen presenterar: Så går det i VM

Fotbolls-VM, alltså. Visst, jag är lite sent ute, men jag gör faktiskt annat än skriver blogg. Nåväl. VM-truppen är uttagen. Och vad tycker vi om det? Jo, som följer:

(WEEEEEEE, NAMEDROPPING!)

(Okej. Jag tror jag skippar att kommentera alla, utan tar mig bara en utvald elit)

Andreas Isaksson: Given. Så klart. Har så vitt jag vet börjat visa form igen.
John Alvbåge: Har jag faktiskt ingen större koll på. Fast oavsett hur långt Sverige går, kommer han knappast spela speciellt mycket. Ja, om inte Isak skadar sig. Men det ät en annan femma. Och det ska han ge FAN i! Okej?
Rami Shaaban: Onekligen en skräll. Men mer blir det inte. En ny Magnus Hedman anno -94? Ja, annat skulle förvåna mig. Även om Ramis tid knappast kommer att komma i landslaget. Mest på grund av att Magnus visade klass, och det är mer än Rami, oavsett Europacupspel.
Teddy Lucic: Given. Absolut. Oavsett om han visat form eller inte.
Olof Mellberg: Även här skulle en petning förvånat mig.
Karl Svensson: Har övertygat i ligan. Övertygade stort i A-Lagsdebuten(i den i övrigt mediokra tillställningen) mot Saudiarabien.
Zlatan Ibrahimovic: Problem, problem… Vi kan bara hoppas på att VM är rätt miljö för Malmösonen.
Henrik Larsson: Nu jävlar. Visa dom vad du kan, Henke! I år välter vi Råblandåsparken igen!
Anders Svensson: Given han med. Får gärna slå en och annan frispark.

Reserver på hemmaplan:
Kennedy Bakircioglü: Även om det bara är en reservplats känns det överraskande. Trodde Kennedys dagar i landslaget var över. Så fel man kan ha. Även om han knappast kommer bli inkallad, vad som än händer.
Tobias Hysén: Visst, en Hysén är alltid en Hysén. Men åtminstone jag tyckte det var jättekul att Lagerbäck tystade alla stockholmsjournalister, och deras övertro på Tobbe, och lämnade honom hemma. Visst, en reservplats är bättre än inget. Annars gäller samma kommentar som ovan.
Max von Schlebrügge: Även han ytterst hajpad av Huvudstadens journalistkår. Men ack, Kålle från götet roffade åt sig den platsen.
Alexander Östlund: Journalisterna har rätt. Petningen av den gamle gnagaren känns… märklig. Även om han kanske inte är i sitt livs form, känns det lite ovärdigt. Borde fått åka.

Och i Riga strular isen. Synd att jag inte såg när det hände. Låter ytterst komiskt, mitt i den förlorade vinsten. Kan bli en klassiker. Och imorgon väntar Vitryssland. Håhåjaja. Bara vi slipper se höjdhopp ska nog allt gå bra.

Mangakai – Som att bada med pingviner

Tänk vad man snubbla över på Internet. Jag _älskar_ den här bilden. Så… Så bara.

Annars då? Någon sorts lägesrapport, kanske? Tja, vad finns att säga, egentligen? Jo, jag anser mig äntligen ha kommit igång med bloggande på allvar nu. Sen om det blir bra är en helt annan sak. ”Bloggande är de okunnigas sätt att försöka...”-hur det nu va, som det stod i en kvällstidningsinsändare i sommras. Usch. Sommar. Jag gillar inte sommaren. Visst, det är fotbolls-VM i år, men annars då? Bara en massa dödande hetta och elände och töcken. En av de vanligaste fördomarna om landet vi alla älskar är att det är kallt och mörkt året om(och att isbjörnar vandrar fritt). Synd bara att det inte är så. Lite kallt kunde det åtminstone vara. Folk talar om vintern 05/06 som ”Rekordvinter”. Vadå ”Rekord”?! Visst, snön låg kvar längre än året innan (Utanför norrland, såklart. I de delar av landet som faktiskt är kalla på riktigt bor det inga journalister), ”Rekord”!?! Rent deprimerande. Ja. Det ska vara kallt. Inga fjollerier, här inte.

Hårspraysmassakern

Det var ett under att jag inte dog igår. Jag var övertygad om att jag skulle självantända. Jag slog, om inte svenskt rekord, så åtminstone lokalt rekord i hårspray. Jag har aldrig/sällan brytt mig om mitt hår. Eller jo, jag har vetat att jag ser fördjävlig ut, men inte gjort något åt det, mest för att… Jag inte har hårspray. OCH HÅRSPRAY ÄR ONÖRDIGT(och OMANLIGT). Men igår trillade jag dit(Egentligen i söndags, då den införskaffades. Eller egentligen ännu tidigare, då jag använt hårspray förut, men i liten utsträckning). Ty då var det dags. För ”Hårspraysmaskaren – garanterat brandfarligt”. Efter en dusch var det dags. Jag vet inte hur mycket det gick åt, halva flaskan? Notera då att håret var blött när jag började, alltså inte det optimala läget. Men jag stod i. Och håret torkade. Och geggan med den. Slutresultatet? Nisses kommentar säger allt: ”Du ser ut som en raggare!”. Kanske inte min stil, nej. Men idag… IDAG! Ser det perfa ut. Precis som det var tänkt från börja. Mycket hår snygg lagt åt höger, lite åt vänster(som dock har en har en förmåga att röra sig uppåt). Inte så ragger, mycket ”pop”. Ungefär. Jag har, efter år av förvirring hittat hem.

Dansklärarens återkomst

Äntligen känns det som att mitt bloggande har kommit igång, om det nu är att betrakta som något positivt. Med andra ord tänker jag att fortsätta textbomb lite till, även om jag är övertygad att ingen orkar läsa det jag skrivigt idag. Skulle jag orka det? Bara det faktum att jag hittat både ett och tre stavfel, främst i ” YEAH, JAG HAR FÅTT FANBOYS-JÄH!”, torde tala för sig själv. Jaja. För en stund struntar vi i det och gör ytterligare en texttömning. Eller en bildtömning? Jag vet inte. Det var så krångligt att laborera med bilderna. De var inte helt sammarbetsvilliga, sicka ena som farmor hade sagt. Fast utan träning blir man aldrig äg. Okej. Lite bilder. Mer Jonsson.

Den här rutan förändrade mitt liv.



















Den här är hur kul som helst(Även denna är ganska gammal, och både vi och ni har redan läst den förr, men den är så bra så vi skiter glatt i det). Och, framförallt, helt sann. Åtminstone om man ska tro mannen själv. Och det ska man väl?
Första sidan.
Andra sidan.
Och så den spännande upplösningen!

Och barn, glöm aldrig detta.

Han var med polarna så han måste stajla

Javisstja. En sak till måste jag bara skriva om. Det hände igår. En såkallad höjdare. Hötorgets tunnelbanestation. Två(skulle det visa sig) killar surfar om kring på sina respektive skejtbårds. En av killarna, den första jag såg, får för sig att stajla/testa sina skillz, även om den andre inte ser honom. Han ska göra en flipp. Naturligtvis drattar han på ändan. Bra det är kul. Men det är inte över. Ty brädan rullar naturligtvis iväg, iväg mot friheten nere på spåret, som om han glömt bort var han gör det han försökt med(Antagligen har hybrisen kopplat bort omvärlden och eventuella konsekvenser). När man sedan ser honom, sittandes där på stjärten, istället för som planerat glida vidare efter ett lyckat trick, kan man naturligtvis bara paniken som drabbar vår lille vän, när han inser att skejtarens bästa vän är på väg att glida ur bilden. Naturligtvis ytterst komiskt. Sånt kan göra en hel dag. Och nej, jag kunde inte hålla mig för skratt(Varför skulle jag det?), tyvärr gav jag honom ingen kommentar/applåd. Tyvärr hann han dock få fatt i bräden. Mycket synd. Givetvis hade det varit Prime Time-underhållning om brädan fått rulla ned på spåret, samtidigt som ett tåg dundrade i på stationen. Tänk er själva hur bräda klyv/trashas i största allmänhet med honom som panikslagen publik. Tänk er sedan att det toppas av att spåret pajjar, tåget spårar ur/vad som helst. Gud vad det hade varit kul(Speciellt eftersom det tåget hade gått i motsatt min färdriktning). Sånt vill vi se mer av.

Segt, det går segt (om blogger)

Det var naturligtvis värt att komponera ihop det förra inlägget, men DIN MAMMA vad blogger gick segt sen. Lite bilder ska den väl klara? Skitdator. (YES, jag lyckade skriva ett kort nonsensinlägg igen! ”YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEAH!” som det heter i”vindväckaren”.)

YEAH, JAG HAR FÅTT FANBOYS-JÄH!

”Jäh” är onekligen ordet. Nåväl. Slut med divalaterna. I alla fall tillfälligt.












Den är gammal. Jag har läst den förr. Ni har säkert läst den förut också. Skit i det. Tack vare nyheten om herrns faderskap, har jag nu bestämt mig för att börja läsa lite Mats-serier igen. Kanske rent av omläsning av ”Pojken i skogen”. Nej, det får vänta. Även mannen som gav begreppet ”Revival” ett ansikte måste kunna behärska sig. Även om det är svårt ibland(Hm, sakt men säkert börjar jag glida in på ämnet ”Varför jag skaffade blogg”. Okej då, jag skriver lite om det längre ner). Dessutom är det inte just den jag behöver just nu. Titeln är så fenomenal att jag borde uppkalla ett inlägg efter det. Det får dock bli någon annan gång, någon helt annanstans, rent av.

























Ja, varför inte skaffa blogg?

Orsaken till att jag helt frivilligt gick med på att utelämna mig på väven var väl mest för att jag behövde skriva av mig, som så många andra. Främst om saker från för. Främst min barndom, som jag alltid lyckas hitta en anledning till att återvända till, var sig jag vill eller inte. För stundtals bara blir det så. Jag får för mig att återvända till någon årgång Kalle Anka, jag bläddrar igenom någon gammal skolkatalog(vilket påminner oss om att jag INTE HAR FÅTT ÅRETS SKOLKATALOG! ÄR INTE JAG ELEV NOG, SKITSKOLA!), något jag gjorde ganska mycket för en period sedan. Nåväl, mer saker jag gör för att återvända till det förflutna. Besöker historiskt viktiga platser. Minns min gamla mormor. Och då och sker det, som sagt, utan att det var meningen. Något gammalt sprängstoff fladdrar förbi i teverutan, sådär som det gör ibland, när teve pratar om det från förr. I höstas kunde jag mycket väl ha dött av nostalgi/efterhandskonstruktionsnostalgi. Teve sände programmet ”Folktoppen”. Egentligen inte en programserie jag såg speciellt mycket i på förhand. Men ett av avsnitten var jag tvungen att se(Jag utmanade även ödet och såg reprisen). Det hade titeln ”Mest minnesvärda tv-ögonblick”. Självklart var jag bara tvungen. Jag älskar sånt. Visst, det är inte bra med överdriven fascination för det förflutna(om man inte är historiker). Då blir det lätt att man fastnar i nostalgins kladdiga grepp. Jaja. Jag såg i alla fulla fall avsnittet. Den kvällen kan vi snabbt gå in på. Jag var hos farsan. På kvällen kände jag ingen stor lust för att vara social. Så jag gick upp, lade mig i närmaste säng, och slog på teven. Där visades en match in Damallsvenskan sista omgång. Malmö-Umeå vill jag minnas. Suck. Inte nog med att ligan redan var avgjord… Ja, ni förstår. Visst om kärringarna spelar VM-final, men annars… Ja, suck, misogynist som jag är när det passar. Någon gräns finns det faktiskt. Så jag somnade. När jag vaknade spelade de fortfarande. Så jag stängde av och sov lite till. När jag vaknade var klockan lite innan sju, och tecknad film slussades ut i etern. Jag gick på muggen. När jag satte mig vi teven igen för att se om det gick något vettigt hade någon teve-gubbe tagit ett beslut ala ”Nu ska vi påminna den där knäppskallen från Hökarängen om att det fanns positiva delar av hans uppväxt också”. För där gick andra avsnittet av ”Bert”(Serien som mycket riktigt har namngett den här bloggen, om någon nu missat det). Bara det borde varit nostalgi så det räckte. Men lite senare gick ju mycket riktigt Folktoppen. Om klassiska/minnesvärda ögonblick. Och jag älskar ju sånt. Och det var ju faktiskt det det här skulle handla om. OBS, nu börjar det här inlägget bli så långt att jag kommer(om jag inte redan gjort det) upprepa en massa, eller bara tappa greppet om allt. Jaja. Vad var det som höll på att få mig att kila vidare av nostalgi då? Jo. Jag kände till att avsnittet på förhand, och hade lagt in en chansning på vad som borde vinna(Programmet gick alltså ut på att SVT satte ihop olika listor över olika saker, sedan gjorde de en undersökning vi SCB eller TEMO eller vad fan som helst). Jaja. Visst. Mycket klassik Svensk teve. Men det var först vi pallplats som det började bli farligt. För. Där. Fanns(På delad tredjeplats). Den Andra JAS-Kraschen. Såklart. Det är sånt man minns. Även jag, trots att jag inte ens börjat plugget än. Det var just därför jag skrev det här inlägget. Den som någonsin sett kraschen, vilket man har, borde det inte vara speciellt svårt att se någon sorts symbolik. Vi har det vackra, påkostade, som har en planerad Eriksgata framför sig. Det här kommer gå bra, ska ni se, go vänner. Och. Så. Går. Det. Åt. Helvete(Ackompanjerat av pankislagna svordomar(Jag måste ha reda på vem det är som svär under den andra kraschen. Det är ju värsta Cyborg 009-mannen-skimmer kring honom)). Symboliken är lätt att se. Ty den hösten började jag första klass. Och det skulle ju gå så bra. Ingen fara, det fixar sig. Och ändå, en på flera plan, riktig kraschlandning. Jag minns inte riktigt när jag såg den här symboliken. Men det var långt efter ”Folktoppen”. I år tror jag. Någon vecka sedan, kanske. (Om det faktiskt är någon som fortfarande läser, och stillsamt undrar ”Men vad kom ett då, och vad var ditt tips?”, så hittas listan här. Mitt tips var Ravellis straffräddning. Sånt har många nära sitt hjärta. Både de som var med, och de som hoppade på tåget först senare. Men jag hade ju förstås rätt. För ettan enligt folket, var inte ett separat ögonblick, utan en massa. Då kan det väl inte koras till ”Mest minnesvärda tv-ögonblick”? Nej, just det. Alltså fick jag rätt tillslut. Såklart.)

Det är fullt möjligt att jag tänkte skriva något mer, efter JAS-kraschen och dess tillhörande symbolik. Typ mer om själva kraschen, hur jag såg på det då, om den har någon betydelse för mig i övrigt? Det är fullt möjligt att jag planerade skriva något sånt. Nu blev den här texttömingen dock lite längre än planerat, så det får bli senare. (Skit, när någon äntligen läser denna uselheten högborg, skrämmer jag bort folk genom att bomba iväg en massa skit. Skit, onekligen.)

Ett långt och lyckligt blogg(ande)

I helgen språkade jag lite Jeffo om det här med bloggande. Det peppade mig så till den milde grad att jag åtminstone ska försöka idag. Så. Då åker vi. Igår konfirmerade sig kusinbarn Jimmy. Faktiskt. Vad var oddsen på det? Som vanligt, börjar det likna, i sådana här sammanhang hyrdes församlingsgården(”Församlingshemmet” enligt farsan, men det låter så… pensionär, så vi skippar det namnet).
Som jag ser det har nörwikin fallit utanför min kontroll nu, ungefär samtidigt som jag känner mig klar med skriverier dit. Vi tackar och bockar åt lille Jeffo för en fenomenal idé, och ett fenomenalt resultat(Att de båda sammanfaller år _INTE_ vanligt idag. Tyvärr).
Och igår fick jag reda på att Mats Jonsson har gått och blitt farsa. Till Ellen(vill jag minnas), tre veckor. Grattis. Hur kommer det sig att folk man inte förväntar sig ska bli farsa blir det, och då får en dotter(Och dessutom döper dem till något på "E"? Om det nu var "Ellen", jag är inte helsäker)? Män är märkbart underskattade i dessa sammanhang.
Och så över till dagens ”Vad som kan hända på natten”-rapport. I-gårkväll skulle jag banda ett program. Då jag inte orkade ”ställa videon”, då detta innebär att jag måste koppla ur den nuvarande videon, och byta till den gamla och bråka, satte jag helt enkelt bara i ett band, slog in rätt kanal och trycke på ”spela in”, för att sedan gå och duscha. När det senare blev dags för läggning, utgick jag från att inspelningen var färdig, och gick för att stänga av. Eller? Tänk om det inte är klart? Videon kan ju faktiskt vara på över natten. Äh, vid det här laget är det nog dag snart. Hur gick det då? Tio minuter kvar. Ja, videon fick spela in resten av natten. Idag experimenterar jag föresten med hårspray. Jag antar att jag börjat bli gammal nu. Ack ack, jag minns ännu min ungdoms vår… Igår rakade jag mig, föresten. Men pollisarna är kvar! Jävla Jocke, vad fan vet han om stil och smak? Intet, naturligtvis.
Och även om jag försökt lova mig själv att bara skriva ett, långt(och rentav lyckligt) inlägg per dag blir det nog inte så. Det blir nog lie till innan skoldagens slut.

Vi skålade och söpo

Sådärja. Då brakar hockey-VM i gång idag. Synd bara att det bara är en massa korplag som spelar ikväll. Ännu mer synd att jag missar Sverige-Ukraina i morgon. För den spelas på kvällen. Och då är jag hos kusinerna. Och de har inte TV3(Elvahundratusen kanaler kan de ha, men inte den som visar livsavgörande hockey- och kvalmatcher. Skärpning!). Aja. Jag får i alla fall se kusin Jimmy konfirmera sig. Jag är glad att jag inte spelade på oddset, om huruvida han verkligen skulle gå hela vägen. Jag hade tippa fel, tippklant som jag är. Förövrigt mötte jag Anders Hägers okände tvilling idag. Vi kan kalla honom Andreas.

Powerfox, you need to rescue the world!

I dag ska jag skärpa mig. Inga korta nonsensinlägg bara därför att. Jag ska i alla fall försöka. Jag lovar. Och ja, jag vet att varje gång jag gör ett sånt här inlägg, sänks nivån på denna redan usla blogg. Aja. Jag ska försöka höja ribban. Jag lovar. Jag ska i alla fall försöka. (Det här är förövrigt blogginlägg 48. Skitcoolt!)

Vi slutar dagens bloggande där vi började(Där allt tar sin början), ty hon är ju så söt

Lars Kobbe ser er

SRs arkiv är helt galet bra. GULD.

Sååååå nittiotal

Är jag. Just nu. Känns det som. Antagligen var det anska onyttigt av SR och SVT att lägga ut så mycket arkivgodis på sina respektive hemsidor. Jaja, försten med invändningar nu.

VM i nörderi

Mer sport. 93% fick jag på den här. Fast jag skulle haft mer! Fopp-programmet räcknade bort en av mina svar(Jag svarade ”Sex gånger” istället för ”6”. Sak samma, mucksida). Aja. Vänta bara. Jag hade 87% på den här. Och ska man verkligen hålla reda på vad Pelé heter? Näe, juste. Men Gary sviker inte.

Nörderi om en sommar för länge sedan

Jag hade 76% rätt. Jag vet inte hur man ska ta det. Aja, lite 94-nörd är man ju ändå.

Livets teater

Nördwikin är typ hur kul som helst. Jag har klottrat lite till idag. Tack, Jeff! Annars då? Tja, jag har börjat manusklottra på en ny serie. För tillfället mest grundläggande klotter. Men vänta ni bara.