Nekrolog

De var ju rätt fina, när man tänker efter. Lite animéiga, sådär, med rektangulära och rundade kanter och allt. Inte alls som sin helrunda Harry Potthead/Mobboffer-föregångare. Jag fick till och med höra att de var snygga ibland. Men nu finns de inte mer. Skalmarna hade varit böjda så länge att jag inte längre minns hur länge. Färgen hade börjat flagna av mer och mer. Glasen var helt täckta med repor, och sedan i slutet av Oktober månad förra året saknades det högra glaset. Det var bara att konstatera, dess tid på jorden, och framförallt på min nästipp, blev allt knappare. Inget vara ju såsom bekant för evigt. Allting faller förr eller senare, som Jonas Gardell en gång skaldade.

Men de hade minsann fått vara med om en del. De satt som stolt betraktare när jag första gången träffade större delen av det som i dag är min umgängeskrets. De fick vara med om allehanda resor, i vissa fall till iallafall nästa fjärran länder. De skrek ikapp med mig när Anders Svensson slog in frisparken. De led med mig när Sverige trillade dit på straffar två år senare. De jublade ikapp med mig på plattan timmarna efter att Sverige fäktat bort Finnjävlarna i OS-finalen -06. De gick en gång på undervattensupptäcktsfärd i botten av en toalett. De fick vara med om åtminstone sex studentfiranden, min egen inräknad. De var nyfikna medläsare när jag läste ”Olof Lagercrantz” av Sven Stolpe. De gick på bio med mig åtskilliga gånger, och fick bland annat uppleva såväl ”Min granne Totoro” som ”Ett anständigt liv”. Efter den sistnämnda mådde både jag och de illa, ska sägas.

Men de var också med när jag såg mitt första avsnitt Hokuto no Ken. Likaså när jag slutligen insåg att Ami Mizuno är kvinnan i mitt liv. De var även med när jag helt förtrollades av den andra JAS-kraschen i slutet av Gymnasiet. De gick på fanzinemässa, fick träffa kändisar såsom Simme G, David L, Mats Jonsson, Johan Glans, diverse Svenska riksdagsbaserade politiker, fick se på timtals med Japansk tecknad film och var med när jag första gången såg ”Alternative Nation”.

När dess efterträdare var på ingång insåg jag att något måste göras. Blott kasta dem, helt simpelt, stod icke på agendan. Men VAD skulle jag göra? Ge dem till en uteliggare eller gatumusikant? Slänga ner dem från Mariahissen? Förvandla dem till ett vapen att mörda min optiker med? Efter en stunds överläggning kom jag fram till vad som var att göra.

Med de nya på näsan kilade jag in på Pressbyrån vi slussen och köpte dagens tidningar, en burk Red Bull samt en plastpåse. Sedan satt jag mig ner, tog brillorna i min hand. Böjde sönder skalmarna. Bröt av dem på mitten. Vred ihop själva glasögonkroppen. Försökte till och med åsakna det kvarvarnde glaset lite skada. När jag var nöjd, rev jag loss en bit papper från en av tidningarna, lade resterna i den, rullade runt pappret, och avslutade med att lägga det hela i påsen, för att sedan med bestämda steg spankulera ner mot vattnet.

Jag ställde mig på en bro, precis ovanför strömmen. Tänkte en stund. Sedan kastade jag iväg påsen. Helt åt helvete. Istället för att som planerat flyga rakt fram, tog den fart åt vänster och studsade mot taket på ett bilsläp innan den damp i backen. Vad göra nu? Skulle jag vara nöjd med dess oväntade irrfärd, se dem som avslutade? Såklart inte. Jag traskade ner mot kanten. Istället för att plocka upp den började jag lattjade lite med den.

”Och det är Brolin… Till Ingesson.. Tillbaka till Brolin igen… Upp mot Dahlin... Ut till BroliMÅ...”

PLASK.

Påsen började sakta men bestämt glida ut mot vattnet. Jag sprang upp mot bron för att försöka se när de slutligen gled ur mitt liv. Väl upp var påsen borta för synen.

I huvudet på (vad) en ung man (bör veta)

Jag kan verkligen titta på den där bilden. Titta och se något jag egentligen förbjuder mig att se. "Men helt galen ser han ju inte ut att vara".

...Av vad jag har förstått ska iofs bilden vara tagen på 40-talet, innan Markisen slutligen helt vred om skallen på stackaren(Och således även långt innan han blev ett levande, nej föresten, Dött exempel på innebörden av det Engelska uttrycket "att bli Levlad").

"Klatsch in die haende/ Und tanz der Pasolini..."

Men antagligen var hans öde bara i sin ordning. Det slår slint i skallen för oss alla, förr eller senare. Så varför dra ut på det? Varför inte redan nu börja utsmycka landets rondeller med brunmrämsinkleggade Paolinirondellhunder, blott för att få det överstökat? Kanske 2008 års stora grej. "Alternativa rondellhundar".

Vi avslutar dagens äventyr med en omgång "Lika som bär" med Arto och Pier Paolo.

Det uppväxande släktet

Kungen har ordet:

Några av de ord Ellen har lärt sig under jullovet: Snö, ljusstake, tomte, julgran, kyrka, stjärna och banan. Sedan tidigare kunde hon bland annat mamma, pappa, Morrisssey och bajs.

Han vinner som vanligt, den jäveln.

Blå plast

Igår visade de världens förmodligen bästa film på teve. Rocky IV. Om någon undrar vad 80-talet handlade om är det bara att visa den. Där finns verkligen allt: Den romantiserande bilden av en framtid i HI-TECH, musik av typen "Så överdrivet bra exempel på vanförestälningen av vad 80-talet egentligen handlade om att man inser att den inte kan vara gjord "på riktigt"", Stalones slöa röst, och framförallt: Väst mot Öst.

Jag såg filmen ifråga för första gången i våras. Jag blev helt besatt av Ivan Drago. Jag är inte västervriden det minsta, eller av någon annan anledning förtjust i Sovjetretro, men hallå! Kolla killen. Han har allt: Utseendet, världens snyggaste flickvän(Seriöst! Frågan är om någon kvinna någonsin varit mer atraktiv än Brigitte Nielsen är i de filmen. Jag tvivlar å det starkaste), världens snyggaste frisyr, den kalla Manliga utstrålningen och typ filmhistoriens bästa repliker. Besattheten bara växte, speciellt som jag spelade av filmen. Jag såg de bästa scenerna om och om igen. Jag kärade ner mig i ett årtionde.

När jag nu såg filmen på teve igen slogs jag av en sak. Hur fan kunde Rocky vinna? Visst, filmen är så otroligt propaganda att teven nästa exploderar, men ändå. Om nu jänkarna vill framföra budskapet "Sovjete suger, vi är bäst" kunde de väl ha gjort en film om någon av de gånger då de bevisligen klappade till Sovjet hårt på Käften: Summit Series -72(Iofs Kanda istället för USA, men resultatet var det samma), Miraklet på Is eller vad som helst. Varför dra ner Ivan Drago, världshistoriens coolaste Man, i smutsen. Dessutom. Titta på Rocky. En tunnis med ett fult efternamn. Klart som fan att han hade dukat under efter en halv rond. Att han skulle klara FEMTON jäkla ronder... Jo, tjenare.

Någon kanske börjar yla om att "Men hallå, sporthistorien är full av "David och Goliat"-exempel". Jo, jag vet. Men då har det ändå funnits en logik i det. USA vann mot Sovjet -80 därför att Sovjet såg på dem som oerfarna skolpojkar(vilket de var), som omöjliigt kunde rubba dem. USA bara smackade på, och vann därav. Men det här? Ett asmanligt muskelberg, som i matchen innan dödat sin motståndare, smackar på för fullt, och borde mosat sin motståndare som en mygga, men ändå förlorar han.

Propaganda, visst. Den ärlige Amerikanaren mot den superdopade Ryssen. Men det är ju bara SÅÅÅÅÅÅÅ ologiskt. De borde släppa en oklippt version där Rocky Fjäderboa åker på däng. Som det heter, jag skulle köpa den.

- Alltså, hela grejen med den filmen är ju att man vill ligga med dem. Man vill ligga med Dragos flickvän och man vill ligga med... Nej, man vill inte ligga med honom. Man vill vara Ivan Drago som ligger med sin flickvän.

Men hon är ju så söt

Jag satt och funderade på om jag borde skriva om det här, eller om jag borde ta det i nästa Fruktsalladavsnitt. Det ser ut att bli både och. Kanske borde jag bara läsa upp det här inlägget? Då får ni med min skakiga, osäkra röst på köpet.

Nåväl. Redaktionen lanserar nu rubriken "Sexualproblematik", för det är just vad jag har drabbats av.

Shojo Star är något i stil med den bästa serietidningen i det här landet på 15-20 år. Jag hoppas den allt väl. Dock vill den inte mig väl. Nya nommret kom nyligen, och på omslaget finner man två flickor från den nya serien "Aliceakademin", Huvudpersonen och hennes bästa kompis. Och huvudpersonen, Mikan, är. Bara. Så.

SÖT

!

Jag hittade bilden ifråga på Internet.

Jag har gillat Animé i typ en fjärdedel av mitt liv, jag är således rätt van vid bilder på söta flickor som ler levnadsglatt mot den dekade betraktaren, men... Det här är något annat. Jag vill säga att det är moén som slagit rot i mitt sinne, men jag vet inte. Fast antagligen är det så. Ty hon är ju så söt.

Jag sitter i vår vardagsrumssoffa och petar bort lite smuts på omslaget. Där går hon, sött klädd i skoluniform, slips samt den där typen av handskar som går till armbågen, och får mig att täbka på rökande Film Noir-kvinnor i barmiljö. Hennes leende. SÅ smittande.

Det stora internskämtet hösten nollfyra var ordet "Moé", samt det faktumet att inegn kunde få förklarat vad det handlade om, man var så illa tvingad att haja galoppen själv. Vissa skulle nog hävda att jag vetat det jättelänge, men först nu kan jag börja erkänna det för mig själv. Att jag nog kom till insikt om det, utanför Pressbyrån i Skärholmen, påväg till bussen.

För hon är ju så söt.

Kubo-sans första dajväks

Jag firade nyår med Täbymötesfolket. Jag fick då frågan av Sokkan, "Nå, blir det något nyårslöfte?". Innan jag hann svara klämde han till med "Tanka din första dajväks!". Han fick fräcka fingret som svar.

Men sedan började jag fundera. OM jag verkligen skulle tanka dajväks... Vad skulle det då varde?

Jag funderade en stund.

Eiken, lätt. Mangan, alltså. Någon gång ska jag verkligen skriva den där skitlånga analyserande genomgången om den serien. Om hur den lyckas vara den uslaste serien i världen, och blott därför blir guld.

Hikaru no Go. Bara för att det är svårt.

Sedan blev det svårt. Om någon har något förslag, är det bara att hojta till i kommentarerna.