Hört och hänt. Typ.

Schalopp i galoppen, kära blorgg. Jag har ingen aning om hur många som läser den här blorgen, men ett säkert sätt att skrämma bort folk är att inte skriva alls. Nu blir det mest regelbundna röjare på http://hokarangen.tumblr.com/ istället. Inte så att det inte händer grejs man kan skriva om. Idag instalerar de tex Bautaband i vår trappuppgång. Ska bli spännande att se vad de gjort med vår stackars lägenhet("Hur är lägenheten?" i dubbel bemärkelse, sas).

Recension(Jag menar nu)

_DU_ ska äta nya Plopp Saltlakrits. Så det så. Jättegoda, uppdelde i små doser, alltså en förpakning á 50 gram lite då och då.

År 2008

ÅRETS...
...Man(Och "Try it you like it)
Joacim Cans

...Uppståndelse
Tito Beltran
Sällan har en rättegång bemötts på ett sådant vis. En B-kändis står anklagad för det grövsta av brott. Mängder av folkkära personer kallas in som vittnen, och media behandlar allt... som en såpa, något det tillslut blev. Och Tito, vad ska man säga? Bissarare man får man leta efter. Sverige var ett rassistland som hatar "Svartskallar", han skulle bränna sitt pass när han blev friad, han föll ihop i rätten(pga undernärning, då han vägrade äta svensk fängelseskitmat), han... Ja, gudars. Inget var bissarare 2008 än Tito Beltran.
...Konstaterande
Tito Beltran, han dansade inte.
...Upptäckt
South Park
...Eviga hjälte att gå ur tiden
Tomten
- Nästa år kommer han igen, säger barnen, och då får vi klappar av ´en
Men tror dom det, så tror dom fel, för i år blev han lagd i graven.
Slå i mera öl och mjöd, jultomten är faktiskt död!
Cornelis fick rätt till slut. Jag ska inte fira jul i fortsättningen.

...Citat
”Hey Baberiba” är klassens timma. Det måste enbart vara gravt förståndshandikappade som kan uppleva något roligt med det. - Sven Melander

...Blogginlägg
http://thepopculturalwar.tumblr.com/post/58977119

...Cyndee Peters
LaGaylia Frazier
Visst, egentligen borde hon få vänta till nästa år, men jag kan faktiskt inte låta bli. I reklamen för 2009 års upplaga av "Körslaget" äger hon A L L T . Jesus.

...Återkomst

...Idol
Kommentarer väldigt, väldigt överflödiga.

...Pinsammaste
Också rätt överflödigt att kommentera. Jag tittade faktistk när det sändes. Jag bytte kanal. Det gick bara inte. Helt sjuuukt piiinig. Alltså, all kredd till honom, det ska han verkligen ha, men fakta går inte att komma ifrån. Mitt ansikte blir tomatfärgat bara av att tänka på honom...

...Bonde
Erik Magnusson

Vad händer mannen?

Jag hoppas att alla läser om Broga och hennes vänner, jag gör det med stor förtjusning.

Jag har precis sett Die Welle. Tredje Vågen, läskiga grejor.

Mer Skoj och Bus blir det snart på Att bo i Hökarängen, troligvis på Torsdag. Har en hel del godingar som väntar på att få "pubbas".

Den oändliga historien

Berättade tidigare om den där Tjeckiska Doom Trooper-sidan. Har hittat en ännu värre sida på Engelska. Typ hur många bilder som helst. Jag kommer med andra ord att vara elva år en tid framöver nu. Synd bara att jag itne har någon att spela med...

FOR HELVEDE!

Förra helgen var jag, Häger, Iggy och Antila i Köpenhamn på J-Popcon. Jag gjorde det som jag tycker kan krävas av mig i ett sådant läge: Köpte en Dirch Passer-Dvdbox(Recension kommer, var så säkra!), överkonsumerade plastfigurer, drack julebrygd i caféterian, svor "på Danska", åt pölsa, fotade cosplayare, blev fotad, snackade skit i timmar med Iggay på vårt gemensamma hotellrum(Samt upptäckte att hotellteven tillhandahöll en GRATIS P-kanal), retade Iggy för att han är en sådan otrolig sömntuta(han hade oturen att dela rum med mig vid ett av de tillfällen jag verkligen var pigg på en morgon), fick en teckning av Nao Yazawa samt köpte Ekstra Bladet, bara för Sidan 9 Pigans skull.

Detta om mig själv. Tillsammans med Anders och Tomas sa jag "FOR HELVEDE!" och "Lalalala" typ en milijon gånger.

På det hela taget: Sådär konvent, helt underbar resa.

Slutar tjänsten, lämnar Afrika

Jag kom nyligen på en sak: De figurer ur filmhistorien jag påminner mest om, återfinns samtliga i "Lejonkungen":

Pumba: Den illaluktande komiska bifiguren, som dessutom är en del av en Duo.
Scar: Den galne elakingen som är ond över att han föddes vid en ofördelaktig tidpunkt, sett till chanser att få makt.
Simba: Yngligen som vet att han en dag kommer bli KUNG, även om det är en bit kvar, och mycket att lära sig och göra innan målet är nått.

Lägesrapport

Läget, hösten 2008:
Career opportunities are the ones that never knock
Every job they offer you is to keep out the dock
Career opportunities, the ones that never knock

- Vietnam

MAD TV är den typen av program jag velat se, men bara inte lyckats med. Tidigare i veckan såg jag ett halvt avsnitt, som avslutades med den här sketcher. Lite gammal, kan tyckas, samtidigt som den ju onekligen passar ganska bra i dessa valtider. Helt briljant. Replikskiftet

- Knock, knock...
- Who's there?
- Vietnam.

har jag garvat åt hela veckan.

Från Höga Nord Till USA

Sista året i Gymnasiet skulle skolans Esteter, som brukligt är sista året, visa vad de gick för. Det resulterade i en uppsättning av "Gökboet" samt en egenihoptotad musikal. Musikalen slutade med en "Talajakt", där programledaren som inledning sjöng just.. ja. Då föll någon sorts bitar på plats. Den låten hade flyttat in i minnets längst skrymslen, men på en sekund... Wow.

Den viktiga televisionen - II

Jag minns när det här "inslaget" repriserades i SVT:s Temalördags, med "Lördagsunderhållning" som tema. Anders&Måns var värdar. De hade väldigt, väldigt roligt åt speciellt Det inslaget.

Den viktiga televisionen

Ett klargörande

Nog för att jag har lite andra prefernser till vad som är "Bra väder" än majoriteten, men allvarligt talat:

Skitväder. Har det varit idag.

Rent ut sagt.

Alla grät i kyrkan när prästen talet höll

Min pappa gifte sig i Torsdags. Kvällen innan språkades vi vid via telefonen.

Farsan: Jo, precis, i ett kapell. (Konstpaus) He, "Kapell", låter som en begravning...
Hans andra hälft, i bakgrunden, märkbart irriterad: Jamen då är det väl en jävla begravning då...

Kolakransknegen

Inte mycket vettigt händer här på senare tid, sodom synes. Jag skyller helt och fullt på att jag inte har INTERNED hemma. Som vanligt med andra ord. Tills dess att jag lyckas krysta ur mig något intressantare än torra "Det här händer nu"-inlägg, en video:

Sommaren är över, allt blir som förut

Hår hade slitis och tänder gnisslat, men i Mars år 2008 var det bara att konstatera: Farstagrenen skulle verkligen stängas av för reparationer fram till Augusti(FATTA! En hel jävla MANSÅLDER!), för att ersättas med bussar. Vi såg det framför oss, ängsliga som man alltid är när den oönskade förändringens vindar blåser. Ett KAOS. Varanan buss överfull(Ni vet, på det där "Tunnelbanan i Japan"-sättet), varanan helt tom eftersom folk inte vet att man kan vänta(Ni vet, på det där "Sista bussen någonsin ut ur ett krigsområde"-sättet). Inne i skuggorna började det dessutom viskas om bussförarstejk. Såklart. Plocka fram något 1300-talsdokument som tvingar folk att byta plats med invånarna i Korpilombolo också, bara. Återigen skulle invånarna i världens kollektivtrafikmässigt härdade stad slungas ner i ännu ett kaos.

Nu blev det ju inte så.

Visst, den TOTALT onödiga bussförarstrejken blev verklighet, och hade man något ärende i bebodda trakter fick man finna sig i att traska tre/fyra kilometer i gassande sol till Skarpnäcks trick... Men det varade ju inte sålänge. Snart "fick" de ju köra extrabussarna trots rödingfasonerna.

Enda gångerna det faktiskt varit jobbigt var första dagen. Då stämde mina skräckbilder, åtminstone på bussen in. Tidigare i veckan, jag tror det var i Tisdags, var busscentralen vid Gulmars så folkpackad att jag sket i allt och tog tuben till Skarpnäck istället, och tog bussen därifrån(Något som kostade mig drygt en extra halvtimme).

Under det 2008 har jag hitintills umgåtts mer med folk, uppfattar jag det som. Knutit åt gamla kontakter, talat med nya männskor. Det spelar ingen roll om det varit på en Roslagsbana hem en kolsvart Måndagskväll, eller på ölskummande relesefester: Så fort folk fått reda på var jag bor har de alla frågat det samma: Men hur det, hur funkar det med bussarna? Jobbigt?

Och jag har varje gång helt ärligt kunnat svara "Nej". Ty det stora problemet har varit något helt annat. För vad gör man när man upptäcker att den tillfäliga försämringen, alvarigt talat, bara har varit en förbättring? Min busstation ligger närmare än "min" tunnelbanestation. När man åker hem på kvällarna spelar chaffisen ibland musik från radion. Och jag har dessutom blivigt intressantare att tala med. Lite som folk som vunnit på lotto eller blivigt oskyldigt uthängda som mördare i pressen. Det har alltid legat och lurat. Men hur känns det...

Om mindra än 48 timmar är allt som vanligt igen. Hur ska det NU gå? Hallå, det borde faktistk finnas en smidigare lösning, tycker man allt.

Juli 1989, den varmaste dagen på sommaren… Och planet till Frankfurt kommer inte

I Fredags var jag på releasefest. På vägen ner till tunnelbanan på hemvägen, i samgående med Ugglan, halkade jag på en ytterst illa utplacerad spya. Ugglan blev först (månne spelat?) oroad (”Bröt du något?”), men väl på tåget var det idel muntra miner från dennes sida.

Ruggugglan: Alltså, om du inte varit just du, hade du också roats av det.
Jag: Jo, nu är jag just jag, men jag erkänner att hade det varit du…
RU: Blablabla… Den största humorn… Bla Bla Bla… Benny Hill… Bla bla osv

Dagen efter, på SPX, berättade jag om episoden för Hägern. Han tyckte såklart att det var ”otroligt roligt”.

Mer SPX. Vid Galagos bord stod Kungen och kursade grejer. Jag gick fram och frågade om jag kunde få en Tjena Sessan-pocket sajnad. Han började skriva, för att sedan rita lite. Men… Men vad ritar han egentligen? Av allt att döma ett avlångt föremål… Öh?

Kungen(Till Simme G): Det blev en bild av hat…
Han vinklar teckningen mot mig: Ah! Han ritade Marcus Gerdin!
K(Till Mig): Hans haka, den är inte av denna världen…
Jag: Först trodde jag det var en kuk…
K: Jo, det är en slags fallossymbol.

Jag hävdar vidare att SPX08 var bland det Guldigaste på länge, länge. Ja, hela helgen rent av. En annan kul anekdot var när jag köpte nya Tunguska, och frågade Tinet om en liten teckning. ”Vad ska den föreställa?” fick jag till svar, vilket besvarades med ”Eva som skjuter mig i huvudet”. Dock verkade den sista biten av meningen missförståtts, sodom istället var det Sidan Tre-killen(I detta nummers fall en ung Stalin(STILIG JÄVEL!))som fick smaka bly. Jag ska försöka vara tydligare nästa år. Ska jag bli skötn ska det fan vara Eva som gör det.

I övrigt var det precis som det borde vara där och då: Lite kvackande med W(Han: ”Men om man har sex med en Dalahäst, räknas det som dendrofili då?”
Jag: ”Är det inte snarare en variant av ”objectum-sexualitet”?” ), mer signerade fansin och gud vet allt.

Populärkulturen och döden

Igår satt jag som sodom mången gång förut på Blåbuss fyra från Gullmarsplan mot radiohuset. Den gör flera noterbara passeringar, där korsandet av Västerbron är den absoluta toppen över isberget. Det finns så mycket av det jag älskar att det egentligen kräver minst ett eget inlägg, men jag ska försöka sammanfatta några av de viktigaste komponenterna: i första rummet är det såklart det faktum att bron Semar Långholmen, med allt vad den betyder för mig. Sedan är såklart utsikten över staden en viktig bit i pusslet. Nåväl.

Jag satt i vilket fall på bussen, och tänkte mest på bron i sammanhang som betyder något för mig. Plötsligt fick jag syn på några ungdomar som satt en bit ut på bron, hållandes blommor i sina händer. Ytterligare en kort bit ut hade folk lagt blommor. Jag hade nästan glömt att en för större delen av invånarna i Landet Vi Alla Föddes I nyligen tog sitt liv här. Döden kan ju emellanåt vara ett tämligen obekvämt ämne, således är det nog rätt logiskt att jag inte lagt det till minns. Samt att jag aldrig varit nere i Bröder Dänjl.

Topp fem, De dödsfall som berört mig mest.

(Det ska sägas direkt att lista bara består av dödsfall jag i någon mån upplevt, samt att de egentligen inte är rangordnade efter hur mycket personerna betytt för mig, utan främst hur mycket jag reagerade)

5. Floyd Patterson (2006). Det känndes precis som det brukar kännas i den här typen av frågor: Fullständigt onödigt.
4. "Kenta" Gustafsson (2003). Jag gick i gymnasiet, och vi skulle besöka en domstol. Jag hade inte läst tidningen, utan kikade igenom en klasskamrats. Vissa skulle säkert bara konstatera att ”Han var ju nere i skiten”, vilket iofs var sant, men för mig kom det helt plötsligt. Bör kanske noteras att jag kort innan sett ”Ett Anständigt Liv” på Bio.
3. Carl Barks (2000). Dödsåret. Jag minns det mycket väl(även om jag hade för mig att det skedde någon månad tidigare). Jag satt på soffan i vår dåvarande lägenhet. Mamma satt och bläddrade i dagens tidning. Jag läste någon serietidning. Radion var på i bakgrunden. Det kom både oväntat och som något fullt logiskt. Oönskat, men man får samtidigt beakta att karln där och då var 99 bast. Men… men han skulle ju få bli 100! Hela serievärlden skulle ju fira honom! Det kändes verkligen… Surt. Även om jag i samma stund som nyhetsuppläsaren läste upp nyheten förvånades över att jag inte reagerade starkare. Inga tårar. Inget psykbryt. Livet gick faktiskt vidare.
2. Nils Liedholm (2007). Hela den dagen dog med honom.
1. Min Mormor (199X).

Någonstans i Stockholms södra förorter, November 1999, i en tillsynes övergiven betongkällare

Trots att jag bloggat varje dag den här veckan känns det som det var en evighet sedan jag skrev ett ”riktigt” inlägg, eller överhuvudtaget skrev ett inlägg. Jag skyller på att ett visst uppehåll har gjort att jag tillfälligt tappat förmågan att skriva den gamla skolans inlägg.

Dessutom, handen på hjärtat, är det ju faktiskt mycket roligare att dumma runt bland youtubeklassiker. Som i inlägget innan.

Lägesrapport, så.

Jag har börjat spela Final Fantasy IX igen. Egentligen klarar jag inte av rollspel, men det här är något speciellt. Det här är inte som allt annat. Nu SKA jag varva det, även om det så tar mig hela året. Dessutom har jag ju betalat för skiten. Och dessutom kommer jag aldrig förbi det humoristiska faktumet att huvudpersonen är en blond uke som heter Zidane. På riktigt. Ja, jag menar verkligen på riktigt. PÅ RIKTIGT.

Jag rakade mig härom sistone. För första gången på en månad. Eventuellt ska jag besöka min far i helgen. Senaste gången vi träffades hade han väldigt roligt åt mitt hakparti. Du börjar ju lika Gustav Vasa. Håhåjaja.

Jag har gått upp fem kilo i år. Kuken.

Jag hade väldigt, väldigt roligt åt det här inlägget.

Nekrolog

De var ju rätt fina, när man tänker efter. Lite animéiga, sådär, med rektangulära och rundade kanter och allt. Inte alls som sin helrunda Harry Potthead/Mobboffer-föregångare. Jag fick till och med höra att de var snygga ibland. Men nu finns de inte mer. Skalmarna hade varit böjda så länge att jag inte längre minns hur länge. Färgen hade börjat flagna av mer och mer. Glasen var helt täckta med repor, och sedan i slutet av Oktober månad förra året saknades det högra glaset. Det var bara att konstatera, dess tid på jorden, och framförallt på min nästipp, blev allt knappare. Inget vara ju såsom bekant för evigt. Allting faller förr eller senare, som Jonas Gardell en gång skaldade.

Men de hade minsann fått vara med om en del. De satt som stolt betraktare när jag första gången träffade större delen av det som i dag är min umgängeskrets. De fick vara med om allehanda resor, i vissa fall till iallafall nästa fjärran länder. De skrek ikapp med mig när Anders Svensson slog in frisparken. De led med mig när Sverige trillade dit på straffar två år senare. De jublade ikapp med mig på plattan timmarna efter att Sverige fäktat bort Finnjävlarna i OS-finalen -06. De gick en gång på undervattensupptäcktsfärd i botten av en toalett. De fick vara med om åtminstone sex studentfiranden, min egen inräknad. De var nyfikna medläsare när jag läste ”Olof Lagercrantz” av Sven Stolpe. De gick på bio med mig åtskilliga gånger, och fick bland annat uppleva såväl ”Min granne Totoro” som ”Ett anständigt liv”. Efter den sistnämnda mådde både jag och de illa, ska sägas.

Men de var också med när jag såg mitt första avsnitt Hokuto no Ken. Likaså när jag slutligen insåg att Ami Mizuno är kvinnan i mitt liv. De var även med när jag helt förtrollades av den andra JAS-kraschen i slutet av Gymnasiet. De gick på fanzinemässa, fick träffa kändisar såsom Simme G, David L, Mats Jonsson, Johan Glans, diverse Svenska riksdagsbaserade politiker, fick se på timtals med Japansk tecknad film och var med när jag första gången såg ”Alternative Nation”.

När dess efterträdare var på ingång insåg jag att något måste göras. Blott kasta dem, helt simpelt, stod icke på agendan. Men VAD skulle jag göra? Ge dem till en uteliggare eller gatumusikant? Slänga ner dem från Mariahissen? Förvandla dem till ett vapen att mörda min optiker med? Efter en stunds överläggning kom jag fram till vad som var att göra.

Med de nya på näsan kilade jag in på Pressbyrån vi slussen och köpte dagens tidningar, en burk Red Bull samt en plastpåse. Sedan satt jag mig ner, tog brillorna i min hand. Böjde sönder skalmarna. Bröt av dem på mitten. Vred ihop själva glasögonkroppen. Försökte till och med åsakna det kvarvarnde glaset lite skada. När jag var nöjd, rev jag loss en bit papper från en av tidningarna, lade resterna i den, rullade runt pappret, och avslutade med att lägga det hela i påsen, för att sedan med bestämda steg spankulera ner mot vattnet.

Jag ställde mig på en bro, precis ovanför strömmen. Tänkte en stund. Sedan kastade jag iväg påsen. Helt åt helvete. Istället för att som planerat flyga rakt fram, tog den fart åt vänster och studsade mot taket på ett bilsläp innan den damp i backen. Vad göra nu? Skulle jag vara nöjd med dess oväntade irrfärd, se dem som avslutade? Såklart inte. Jag traskade ner mot kanten. Istället för att plocka upp den började jag lattjade lite med den.

”Och det är Brolin… Till Ingesson.. Tillbaka till Brolin igen… Upp mot Dahlin... Ut till BroliMÅ...”

PLASK.

Påsen började sakta men bestämt glida ut mot vattnet. Jag sprang upp mot bron för att försöka se när de slutligen gled ur mitt liv. Väl upp var påsen borta för synen.