För första gången sedan våren 2006 är det försvarliga mängder snö i Hökarängen. Allt bra, således. Jag _behöver_ som bekant snö(och då inte sån snö) för att kunna fungera. Att promenera när det snöar är för mig... som det är för Svenne Banan att ligga och glassa på playan, misstänker jag. Eller som att med jämna mellanrum ejakulera. Det bara måste ske för att allt ska snurra som tilltänkt. De dryga passerade två och ett halvt år utan brukliga mängder snö har som sagt slitit en del på mig. Ska jag aldrig mer få pulsa kring längs alla gamla leder?
Allt borde således vara najs. Det är det inte. Riktigt. Nu när snön har kommit är jag så räddd att den ska smälta bort, lämmna mig i stor sorg och saknad och töcken elände. Och det är precis så "varmt" att det skulle kunna ske. Paradiset skulle kunna ersättas med dis till imorgonbitti. Jag känner mig lite som... en förälder inför sin avkomma. Åena sidan skänker dess blotta existens en den sanna livsglädjen, samtidigt som det gnager en... Tänk om något skulle...
Jag borde såklart bara njuta. Men här inne i stan är det lite svårt. Jag måste allt hem till fälten för att det ska funka. Men när jag kommer hem, ska jag göra mitt bästa. Jag ska suga i mig all glädje snön åskänker mig, såsom den var av kokain på ett Stureplansdass.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment