Hår hade slitis och tänder gnisslat, men i Mars år 2008 var det bara att konstatera: Farstagrenen skulle verkligen stängas av för reparationer fram till Augusti(FATTA! En hel jävla MANSÅLDER!), för att ersättas med bussar. Vi såg det framför oss, ängsliga som man alltid är när den oönskade förändringens vindar blåser. Ett KAOS. Varanan buss överfull(Ni vet, på det där "Tunnelbanan i Japan"-sättet), varanan helt tom eftersom folk inte vet att man kan vänta(Ni vet, på det där "Sista bussen någonsin ut ur ett krigsområde"-sättet). Inne i skuggorna började det dessutom viskas om bussförarstejk. Såklart. Plocka fram något 1300-talsdokument som tvingar folk att byta plats med invånarna i Korpilombolo också, bara. Återigen skulle invånarna i världens kollektivtrafikmässigt härdade stad slungas ner i ännu ett kaos.
Nu blev det ju inte så.
Visst, den TOTALT onödiga bussförarstrejken blev verklighet, och hade man något ärende i bebodda trakter fick man finna sig i att traska tre/fyra kilometer i gassande sol till Skarpnäcks trick... Men det varade ju inte sålänge. Snart "fick" de ju köra extrabussarna trots rödingfasonerna.
Enda gångerna det faktiskt varit jobbigt var första dagen. Då stämde mina skräckbilder, åtminstone på bussen in. Tidigare i veckan, jag tror det var i Tisdags, var busscentralen vid Gulmars så folkpackad att jag sket i allt och tog tuben till Skarpnäck istället, och tog bussen därifrån(Något som kostade mig drygt en extra halvtimme).
Under det 2008 har jag hitintills umgåtts mer med folk, uppfattar jag det som. Knutit åt gamla kontakter, talat med nya männskor. Det spelar ingen roll om det varit på en Roslagsbana hem en kolsvart Måndagskväll, eller på ölskummande relesefester: Så fort folk fått reda på var jag bor har de alla frågat det samma: Men hur det, hur funkar det med bussarna? Jobbigt?
Och jag har varje gång helt ärligt kunnat svara "Nej". Ty det stora problemet har varit något helt annat. För vad gör man när man upptäcker att den tillfäliga försämringen, alvarigt talat, bara har varit en förbättring? Min busstation ligger närmare än "min" tunnelbanestation. När man åker hem på kvällarna spelar chaffisen ibland musik från radion. Och jag har dessutom blivigt intressantare att tala med. Lite som folk som vunnit på lotto eller blivigt oskyldigt uthängda som mördare i pressen. Det har alltid legat och lurat. Men hur känns det...
Om mindra än 48 timmar är allt som vanligt igen. Hur ska det NU gå? Hallå, det borde faktistk finnas en smidigare lösning, tycker man allt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment