Som. Sagt. - 11

Lika gammal som DINMAMA, men kan inte hjälpas: den måste bara upp här.

Svårt

Alltså, helt allvarligt: Är slipsen förskräckligt tokasful, eller subtilt stilig?

Snygg!

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad på fotot som är mest "Gay": Blicken, mustaschen, det söta lilla "ruffset" i frilla längst fram... eller alltihop sammantaget.

Sommaren är över, allt blir som förut

Hår hade slitis och tänder gnisslat, men i Mars år 2008 var det bara att konstatera: Farstagrenen skulle verkligen stängas av för reparationer fram till Augusti(FATTA! En hel jävla MANSÅLDER!), för att ersättas med bussar. Vi såg det framför oss, ängsliga som man alltid är när den oönskade förändringens vindar blåser. Ett KAOS. Varanan buss överfull(Ni vet, på det där "Tunnelbanan i Japan"-sättet), varanan helt tom eftersom folk inte vet att man kan vänta(Ni vet, på det där "Sista bussen någonsin ut ur ett krigsområde"-sättet). Inne i skuggorna började det dessutom viskas om bussförarstejk. Såklart. Plocka fram något 1300-talsdokument som tvingar folk att byta plats med invånarna i Korpilombolo också, bara. Återigen skulle invånarna i världens kollektivtrafikmässigt härdade stad slungas ner i ännu ett kaos.

Nu blev det ju inte så.

Visst, den TOTALT onödiga bussförarstrejken blev verklighet, och hade man något ärende i bebodda trakter fick man finna sig i att traska tre/fyra kilometer i gassande sol till Skarpnäcks trick... Men det varade ju inte sålänge. Snart "fick" de ju köra extrabussarna trots rödingfasonerna.

Enda gångerna det faktiskt varit jobbigt var första dagen. Då stämde mina skräckbilder, åtminstone på bussen in. Tidigare i veckan, jag tror det var i Tisdags, var busscentralen vid Gulmars så folkpackad att jag sket i allt och tog tuben till Skarpnäck istället, och tog bussen därifrån(Något som kostade mig drygt en extra halvtimme).

Under det 2008 har jag hitintills umgåtts mer med folk, uppfattar jag det som. Knutit åt gamla kontakter, talat med nya männskor. Det spelar ingen roll om det varit på en Roslagsbana hem en kolsvart Måndagskväll, eller på ölskummande relesefester: Så fort folk fått reda på var jag bor har de alla frågat det samma: Men hur det, hur funkar det med bussarna? Jobbigt?

Och jag har varje gång helt ärligt kunnat svara "Nej". Ty det stora problemet har varit något helt annat. För vad gör man när man upptäcker att den tillfäliga försämringen, alvarigt talat, bara har varit en förbättring? Min busstation ligger närmare än "min" tunnelbanestation. När man åker hem på kvällarna spelar chaffisen ibland musik från radion. Och jag har dessutom blivigt intressantare att tala med. Lite som folk som vunnit på lotto eller blivigt oskyldigt uthängda som mördare i pressen. Det har alltid legat och lurat. Men hur känns det...

Om mindra än 48 timmar är allt som vanligt igen. Hur ska det NU gå? Hallå, det borde faktistk finnas en smidigare lösning, tycker man allt.

Efter plugget

Vi börjar dagens avsnitt med lite vardagsrelaterad situationskomik: Igår var jag i Täby. Sekunderna efter att jag klev av tåget vid Slussen för att byta till grön linje kom jag på att jag saknade en påse. Med en bok i. Från bibblan. Jag hade lagt den i bokhylla för att ha koll på den. Så kan det gå.

Jag har iallafall en dryg månad på mig att trixa fram den igen.

Med det avklarat går vi in på vad dagen gett oss:

Jag är studerande. Idag blev jag varse om att jag inte kommer att ges möjlighet/tilltråde till vidare studier i kursen till hösten. Om mindre än en månad är det således slutpluggat för mig. Igen. Det tog ett tag att smälta det. Jag har aldrig haft något emot att "kursa" där, samtidigt som jag hela tiden veta att det inte är det som är mitt slutgiltiga mål. Den frågan har nog de flesta fått, vad vill du med ditt liv?, men jag vet ju åtminstone delvis vad jag vill.

Jag vill skriva. Det är, ärligt talat och trots alla eventuella stavfel, det enda jag kan. Det enda jag kan ta dit jag vill.

Kasnke är det nu det vänder, nu som jag äntligen ges tid att bara skapa, utan att det går ut över något annat. Jag vet faktistk inte. Tåls att tänkas på. Vad jag däremot vet är att jag blev av med mitt busskort i Söndags.

Förövrigt flaneras gatorn allt mer av folk i vita mössor. Skrämmande.

I huvudet på (vad) en ung man (bör veta)

Jag kan verkligen titta på den där bilden. Titta och se något jag egentligen förbjuder mig att se. "Men helt galen ser han ju inte ut att vara".

...Av vad jag har förstått ska iofs bilden vara tagen på 40-talet, innan Markisen slutligen helt vred om skallen på stackaren(Och således även långt innan han blev ett levande, nej föresten, Dött exempel på innebörden av det Engelska uttrycket "att bli Levlad").

"Klatsch in die haende/ Und tanz der Pasolini..."

Men antagligen var hans öde bara i sin ordning. Det slår slint i skallen för oss alla, förr eller senare. Så varför dra ut på det? Varför inte redan nu börja utsmycka landets rondeller med brunmrämsinkleggade Paolinirondellhunder, blott för att få det överstökat? Kanske 2008 års stora grej. "Alternativa rondellhundar".

Vi avslutar dagens äventyr med en omgång "Lika som bär" med Arto och Pier Paolo.