Ibland händer det att man kommer till en punkt när man ska säga något om någonting, en film, en låt eller bara hur man känner sig för stunden, och man kan konstatera att det finns en risk. En risk att den man talar med faktistk inte ska förstå hur mycket det man ska säga betyder, om det finns värden på mer än ett sätt osv. Jag står inför det nu. Jag har gillat Pontus och grapparna sedan jag var barn, men det är först nu jag har hört En Blå Dag, då ett antal gånger tidigare idag. Det är lätt devalvera Pontus... till typ, oskyldig solskenspop(inte för att det på något sätt skulle behöva vara en dålig musikalisk förgrening, Pontus... var MÄSTARNA på oslagbar solskenspop), men i En Blå Dag säger de ALLT om mitt liv just nu. Det var inte jag som skrev den, ändå menar jag varje rad och strof av den. Texten är verkligen... Magisk.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment