Populärkulturen och döden

Igår satt jag som sodom mången gång förut på Blåbuss fyra från Gullmarsplan mot radiohuset. Den gör flera noterbara passeringar, där korsandet av Västerbron är den absoluta toppen över isberget. Det finns så mycket av det jag älskar att det egentligen kräver minst ett eget inlägg, men jag ska försöka sammanfatta några av de viktigaste komponenterna: i första rummet är det såklart det faktum att bron Semar Långholmen, med allt vad den betyder för mig. Sedan är såklart utsikten över staden en viktig bit i pusslet. Nåväl.

Jag satt i vilket fall på bussen, och tänkte mest på bron i sammanhang som betyder något för mig. Plötsligt fick jag syn på några ungdomar som satt en bit ut på bron, hållandes blommor i sina händer. Ytterligare en kort bit ut hade folk lagt blommor. Jag hade nästan glömt att en för större delen av invånarna i Landet Vi Alla Föddes I nyligen tog sitt liv här. Döden kan ju emellanåt vara ett tämligen obekvämt ämne, således är det nog rätt logiskt att jag inte lagt det till minns. Samt att jag aldrig varit nere i Bröder Dänjl.

Topp fem, De dödsfall som berört mig mest.

(Det ska sägas direkt att lista bara består av dödsfall jag i någon mån upplevt, samt att de egentligen inte är rangordnade efter hur mycket personerna betytt för mig, utan främst hur mycket jag reagerade)

5. Floyd Patterson (2006). Det känndes precis som det brukar kännas i den här typen av frågor: Fullständigt onödigt.
4. "Kenta" Gustafsson (2003). Jag gick i gymnasiet, och vi skulle besöka en domstol. Jag hade inte läst tidningen, utan kikade igenom en klasskamrats. Vissa skulle säkert bara konstatera att ”Han var ju nere i skiten”, vilket iofs var sant, men för mig kom det helt plötsligt. Bör kanske noteras att jag kort innan sett ”Ett Anständigt Liv” på Bio.
3. Carl Barks (2000). Dödsåret. Jag minns det mycket väl(även om jag hade för mig att det skedde någon månad tidigare). Jag satt på soffan i vår dåvarande lägenhet. Mamma satt och bläddrade i dagens tidning. Jag läste någon serietidning. Radion var på i bakgrunden. Det kom både oväntat och som något fullt logiskt. Oönskat, men man får samtidigt beakta att karln där och då var 99 bast. Men… men han skulle ju få bli 100! Hela serievärlden skulle ju fira honom! Det kändes verkligen… Surt. Även om jag i samma stund som nyhetsuppläsaren läste upp nyheten förvånades över att jag inte reagerade starkare. Inga tårar. Inget psykbryt. Livet gick faktiskt vidare.
2. Nils Liedholm (2007). Hela den dagen dog med honom.
1. Min Mormor (199X).