Den är gammal. Jag har läst den förr. Ni har säkert läst den förut också. Skit i det. Tack vare nyheten om herrns faderskap, har jag nu bestämt mig för att börja läsa lite Mats-serier igen. Kanske rent av omläsning av ”Pojken i skogen”. Nej, det får vänta. Även mannen som gav begreppet ”Revival” ett ansikte måste kunna behärska sig. Även om det är svårt ibland(Hm, sakt men säkert börjar jag glida in på ämnet ”Varför jag skaffade blogg”. Okej då, jag skriver lite om det längre ner). Dessutom är det inte just den jag behöver just nu. Titeln är så fenomenal att jag borde uppkalla ett inlägg efter det. Det får dock bli någon annan gång, någon helt annanstans, rent av.
Ja, varför inte skaffa blogg?
Orsaken till att jag helt frivilligt gick med på att utelämna mig på väven var väl mest för att jag behövde skriva av mig, som så många andra. Främst om saker från för. Främst min barndom, som jag alltid lyckas hitta en anledning till att återvända till, var sig jag vill eller inte. För stundtals bara blir det så. Jag får för mig att återvända till någon årgång Kalle Anka, jag bläddrar igenom någon gammal skolkatalog(vilket påminner oss om att jag INTE HAR FÅTT ÅRETS SKOLKATALOG! ÄR INTE JAG ELEV NOG, SKITSKOLA!), något jag gjorde ganska mycket för en period sedan. Nåväl, mer saker jag gör för att återvända till det förflutna. Besöker historiskt viktiga platser. Minns min gamla mormor. Och då och sker det, som sagt, utan att det var meningen. Något gammalt sprängstoff fladdrar förbi i teverutan, sådär som det gör ibland, när teve pratar om det från förr. I höstas kunde jag mycket väl ha dött av nostalgi/efterhandskonstruktionsnostalgi. Teve sände programmet ”Folktoppen”. Egentligen inte en programserie jag såg speciellt mycket i på förhand. Men ett av avsnitten var jag tvungen att se(Jag utmanade även ödet och såg reprisen). Det hade titeln ”Mest minnesvärda tv-ögonblick”. Självklart var jag bara tvungen. Jag älskar sånt. Visst, det är inte bra med överdriven fascination för det förflutna(om man inte är historiker). Då blir det lätt att man fastnar i nostalgins kladdiga grepp. Jaja. Jag såg i alla fulla fall avsnittet. Den kvällen kan vi snabbt gå in på. Jag var hos farsan. På kvällen kände jag ingen stor lust för att vara social. Så jag gick upp, lade mig i närmaste säng, och slog på teven. Där visades en match in Damallsvenskan sista omgång. Malmö-Umeå vill jag minnas. Suck. Inte nog med att ligan redan var avgjord… Ja, ni förstår. Visst om kärringarna spelar VM-final, men annars… Ja, suck, misogynist som jag är när det passar. Någon gräns finns det faktiskt. Så jag somnade. När jag vaknade spelade de fortfarande. Så jag stängde av och sov lite till. När jag vaknade var klockan lite innan sju, och tecknad film slussades ut i etern. Jag gick på muggen. När jag satte mig vi teven igen för att se om det gick något vettigt hade någon teve-gubbe tagit ett beslut ala ”Nu ska vi påminna den där knäppskallen från Hökarängen om att det fanns positiva delar av hans uppväxt också”. För där gick andra avsnittet av ”Bert”(Serien som mycket riktigt har namngett den här bloggen, om någon nu missat det). Bara det borde varit nostalgi så det räckte. Men lite senare gick ju mycket riktigt Folktoppen. Om klassiska/minnesvärda ögonblick. Och jag älskar ju sånt. Och det var ju faktiskt det det här skulle handla om. OBS, nu börjar det här inlägget bli så långt att jag kommer(om jag inte redan gjort det) upprepa en massa, eller bara tappa greppet om allt. Jaja. Vad var det som höll på att få mig att kila vidare av nostalgi då? Jo. Jag kände till att avsnittet på förhand, och hade lagt in en chansning på vad som borde vinna(Programmet gick alltså ut på att SVT satte ihop olika listor över olika saker, sedan gjorde de en undersökning vi SCB eller TEMO eller vad fan som helst). Jaja. Visst. Mycket klassik Svensk teve. Men det var först vi pallplats som det började bli farligt. För. Där. Fanns(På delad tredjeplats). Den Andra JAS-Kraschen. Såklart. Det är sånt man minns. Även jag, trots att jag inte ens börjat plugget än. Det var just därför jag skrev det här inlägget. Den som någonsin sett kraschen, vilket man har, borde det inte vara speciellt svårt att se någon sorts symbolik. Vi har det vackra, påkostade, som har en planerad Eriksgata framför sig. Det här kommer gå bra, ska ni se, go vänner. Och. Så. Går. Det. Åt. Helvete(Ackompanjerat av pankislagna svordomar(Jag måste ha reda på vem det är som svär under den andra kraschen. Det är ju värsta Cyborg 009-mannen-skimmer kring honom)). Symboliken är lätt att se. Ty den hösten började jag första klass. Och det skulle ju gå så bra. Ingen fara, det fixar sig. Och ändå, en på flera plan, riktig kraschlandning. Jag minns inte riktigt när jag såg den här symboliken. Men det var långt efter ”Folktoppen”. I år tror jag. Någon vecka sedan, kanske. (Om det faktiskt är någon som fortfarande läser, och stillsamt undrar ”Men vad kom ett då, och vad var ditt tips?”, så hittas listan här. Mitt tips var Ravellis straffräddning. Sånt har många nära sitt hjärta. Både de som var med, och de som hoppade på tåget först senare. Men jag hade ju förstås rätt. För ettan enligt folket, var inte ett separat ögonblick, utan en massa. Då kan det väl inte koras till ”Mest minnesvärda tv-ögonblick”? Nej, just det. Alltså fick jag rätt tillslut. Såklart.)
Det är fullt möjligt att jag tänkte skriva något mer, efter JAS-kraschen och dess tillhörande symbolik. Typ mer om själva kraschen, hur jag såg på det då, om den har någon betydelse för mig i övrigt? Det är fullt möjligt att jag planerade skriva något sånt. Nu blev den här texttömingen dock lite längre än planerat, så det får bli senare. (Skit, när någon äntligen läser denna uselheten högborg, skrämmer jag bort folk genom att bomba iväg en massa skit. Skit, onekligen.)
No comments:
Post a Comment