För inte alls länge sedan gick det på teve en sketch, där en Bengt-Åke Gustafsson-figur förgäves ringde runt till diverse svenska hockeyproffs(De slängde på efter att han presenterat sig). Kul, kanske man tyckte då(Gud, det är helt underbart att tala om sånt som hände för typ två, tre veckor sedan som ”Då”). Nu är det mest de stackars komikerna man skrattar åt. Nog för att jag aldrig trott på allt kvällstidningssnack om flopp i Riga, men ändå. Igår visade Bengan hur kung han faktiskt är. Ty igår gjorde Bengan Boys det ingen någonsin fixat förut. Inte Miraklet på is, inte Kanada, inte ens Ryss… Ursäkta, Superfemman (Förlåt. Det var ett dåligt skämt. Jag kunde bara inte låta bli. Även fast jag borde. Vissa saker skämtar man inte om. Ingen, INGEN, skam ska falla över Superfemma. Ett lag blir inte, kan inte bli, bättre än så). Utan istället är det Sverige, Sverige, Fosterland, som grejar biffen. Vinner OS och VM-guld samma år. Hockey blir inte, kan inte bli, större än så här.
Sverige, Sverige, Fosterland, säg mig, säg mig, är det verkligen sant?
Ja. Det är det. Nu och för alltid.
Och till skillnad från Finland, som måste spöka ut sig till snedtrippade tomtar för att få vara med och leka, vinner Fosterlandet som Män. Riktiga Män. Män med de rutiga Flanellskjortorna uppkavlade till armhålorna. Män som går in för att vinna, för att de vet att de kommer att göra det.
Så Tack Bengan. Tack Jörgen. Tack Kenny. Tack Nyllet. Tack Honken. Tack Zäta. Tack… Precis alla. Det har varit en underbar tid. Tack för den här tiden. Åtminstone jag kommer inte att glömma den. Och det hoppas jag ingen annan gör.
PS. Gör gärna om det. När ni vill. DS.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment