(Det är jag som sitter breve the Zimp och guldar sig. "Det där skumma pöket X" ska ju börja i Afternoon. I fullversion. GULD.)
Ajdå. Snart är det fredag. Finns det något efter fredagen den andra juni tjugohundrasex? Det känns inte som det nu. Det blir säkert mest larvigt om jag skriver såhär, men det känns verkligen som att allt tar slut nu. Jag pallar inte mer, typ. För hur, exakt hur, ska en man som i princip hela livet har blickat bakåt, klara av att titta framåt(För det är väl vad man förväntas göra när man studentat. ”Nu börjar livet!” som vissa brukar säga)? Antagligen inte alls. Men när vi ändå är inne på ämnet ”Blicka bakåt”, varför inte göra, här och nu? Ja, det gör vi! Mest för att försöka knyta ihop säcken, och få till ett någorlunda vettigt slut. Så. Nu följer mycket länkande, videos och liknande.
Jeff har ju som bekant en blogg, och häromdagen skrev Häger-Jönsson en kul kommentar där. Lite nittiotalskul. (Taget härifrån, om musik på typ studentskivor, eller ja, fester i största allmänhet)
”Och efter år på sunkiga indiehitsklubbar så förderar jag faktiskt Magnus Uggla framför jävla Live forever med Oasis, Moneybrother eller nån annan jobbig “armarna i luften”-indie en gång till.” Hahaha, helkul! Det blev lite Oasis i helgen, föresten. Dock inte Live forever, men den har vi ju redan hört förr.
När vi är inne på ämnet nittiotalet: Ett stycke stor humor. Tyvärr är de man vill se något kortat, men man kan ju inte alltid få allt. Se hela eller spola fram till typ 01:30, ungefär.
Så, spänn fast er. GULD!(Nej, politik blir inte roligare än så här. Okej då, kanske lite, men det är inte mycket som slår det här)
Knark känns ganska nittiotal, även om just det här klippet inte kommer från det decennium vi alla minns, vare sig vi vill det eller inte.
En sak kan kanske vara på sin plats att påpeka. Jag är ingen galen nittiotalsälskare. Däremot ser jag, som sagt oftast tillbaka. Och nittonhundranittiotalet är den period jag levt mest av. Således är det ganska lätt för mig att minnas det nittiotal som var. Även om det naturligtvis inte är en anledning att bli överdrivet nostalgisk för det(Vi som var med vet att det inte alltid finns någon anledning till det).
Lite musik skadar inte, föresten.
Ojdå. Det känns inte som att jag fick sagt det jag ville, men strunt i det nu. Jag kan alltid klottra lite mer senare.
5 comments:
Yeah! Jeffs grej är 80-tal, din är 90-tal, jag med min queerteori, post post-modernism och mitt bloggenerationen-bullshit får väl ta på mig att vara 2000-tal då. Jag har faktiskt haft svårt att ta till mig 90-talet, tidningen POP och jobbig Primal Scream-estetik ligger som en våt filt över. Fast det finns ju olika versioner av 90-tal såklart. Det finns ju versioner jag gillar. Till de hör Kid n Play-versionen och Animerica-versionen förstås.
Tja, egentligen är ju min grej rätt 80-tal också. Åtminstone om man ser till vad jag har hemma i skivsamlingen, och även sett till smak och så(Ja, jag hade hockeyfrilla i högstadiet. Även om den blev ganska kortvarig). Annars är ju jag rätt nittiotal, som en logisk konsekvens av att jag är uppväxt då. Eller jag vet inte. Risken är at det här bara blir smörja. Jag är ju egentligen ingenting. Fan, jag får nog skriva mer nittiotal, i ett desperat försöka att reda ut var jag egentligen står i tillvaron. (Hm, mina högstadieår är ju en blandning 70- och 80-tal. Det är väl bitar av gymnasiet som är nittiotal? Eller? Äh, jag vet inte. Det här måste redas ut! Var så säkra, barn.)
Yeah! Äntligen någon som insett att min grej är åttiotal! Fast egentlgie skulle jag vilja göra nittiotalsgrejer jag också. Åttiotalet känns lite lätt, det är ju liksom egentligen mainstream, men nittiotalet däremot... Jag känner få som fanboyar nittiotalet. Själv känns det som att jag redan när jag bestämde mig för att MacGyver var den coolaste subben i stan, när jag gick i fyran, och skaffade mig hockeyfrilla, förlorade uppfattningen om nittiotalet. Jag genomlevde det, men mitt fokus låg alltid längre bak i tiden. Därför är det superskoj när du gräver fram allt det där som jag egentligen brde komma ihågmen som jag aldrig kommit ihåg på stående fot.
YEAH, du hade hockey i mellanstadiet. Säg att du hade det typ hel, snälla?
”Jag genomlevde det, men mitt fokus låg alltid längre bak i tiden.” Kort sagt, du var rätt redan från början. ” Därför är det superskoj när du gräver fram allt det där som jag egentligen brde komma ihågmen som jag aldrig kommit ihåg på stående fot.” Skit, det där är ju en jättebra anledning att fortsätta. Eller börja, kanske.
Ja, jag hade rejäl hockey ett par år innan jag bestämde mig för att en vacker pudelrockman var hett.
Det stämmer faktiskt att jag alltid varit åttiotalsnostalgiker (fyfan, jag hatar nostalgi) då den enda musik jag lyssnat på genom hela min uppväxt är åttiotalsmusik. Visst, under nittiotalet diggades det Popsicle och 2 Unlimited (Nja, mer typ At the Gates, Candlemass och Accept) men jag hade alltid en platta med Eurythmics eller Ultravox i bakfickan, som backup liksom.
Det kan ju ha att göra med att när jag var yngre var jag en skärmens slav (teveskärmen alltså). Vår familj har alltid haft en dröse satelitkanaler (tacka gudarna för fattiga högskolestudenter som snickrade ihop piratkort för en femhundring) och åttiotalsserier och filmer var säkerligen billiga att köpa in, så sådana har jag sett och inspirerats av under hela min uppväxt. Jag minns fortfarande vissa speciella serier eller program väldigt tydligt; sådana som påverkat mig i väldigt hög grad. Jag minns exempelvis ett TV1-program som jag slog på, när jag kikat klart på den tredje kassetten med turtlarna en dag. Det kom på en dokumentär om New York-punk och post-modernism. Mycket Velvet Underground och Andy Warhol. Detta var någon gång 92-93. Sen dess har jag avgudat Warhol och oavsett hur mycket hans idéer om att alla skall kunna skapa konst av vadsomhelst missbrukas av fånar som tror att det innebär att man inte behöver tänka för att skapa (Jocke Berg, bara för att ingen förstår dina texter innebär inte det att de blir bra) kan jag inte förmå mig att sluta fascineras av honom. Jag tror också att det var den dokumentären som gjorde mig intresserad av punk.
(Fotnot. Jag har gått från att vara punkare som ung till att bli hårdrockare som äldre till att bli syntare som än lite äldre till att bli punkare/syntare nu)
Om man skall räkna med den impact som en så fånig sak som en punkdokumentär gjorde i en sju-åttaåring så förstår ni nog själva vilken grej det blev av att kolla på hela Fame-serien. Liksom, jag bandade varenda avsnitt av MacGyver. Jag var tvungen att se serien när den började sändas på trean och femman bara för att se hur mycket översättningen skilde sig från ettans översättning. Jawohl, jag har alltid varit en nörd, men det är coolare att skylta med att man är serienörd än åttiotalsnörd. Det ger mer streetcred. (Notera att jag nu införde begreppet streetcred i nördvärlden. Förvänta er en artikelserie på Nördwikin om det.)
Post a Comment