En dag i livet, delvis väster om Stockholm

(För att delar av detta inlägg ska kunna uppskattas till fullo, bör ni föreställa er att jag gör Kenshiro-posen när ni läser det.)

Ibland händer det. Man gå och hoppas. På att det ska vända. Och förr eller senare gör det det. Efter dumpningar kommer giftemål. Efter 1990 kom 1994. Och så vidare. Och efter en månad delvis byggd på motgångar(och bortglömda udda tisdagar) hände det. Det är förvisso lite för tidigt att yttra sig, egentlgien. Men jag kan inte undgå att konstatera att det känns som att det vända idag. NU JÄVLAR! HÄR KOMMER JAGHAHA!

Det är inte bara jag som verkar haft en bra dag. Min favvis Laulen har lite skoj att berätta. SÅ ska ett blogginlägg se ut barn.

Idag fick jag äntlgien ta på Jeff. Trots att jag snackade med honom så sent som i Måndags känndes det som en evighet. Det har väl hänt mycket sedan dess, antar jag. De senaste dagarna har varit lite speciella, det kan jag hålla med om. Man vet liksom inte vad som händer, typ.

Något jag vet inte händer imorgon är dock plugg. Nej, först på Tisdag är det skola som gäller. Redaktionen firar det med ett fyrfaldigt WÖÖH!!!.

WÖÖH!!!
WÖÖH!!!
WÖÖH!!!
Och...
WÖÖH!!!