Mellanstadiegenerationen

Igår. Jag satt och slösurfade. Av någon anledning gick jag in på offan.org och tittade lite snabb. Sidan var uppdaterad. Ny nummret var ute! Eller, ja. Egentligen skulle det komma idag, men! Sidan var uppdaterad! GULD! Jag kopplade ner, ty nu var det bråttom. Kollade på sjuelva. Bara förra nummret. Kollade pressbyrån/Rådmansgatan. Bara förra nummret där också. Då. DERBYBUTIKEN! VID SERGEL! De får alltid in nya nummret av offan några dagar innan andra butiker. Det är förövrigt det jag nyttjar Derbybutiken till. Köper nya offan(Ja, jag vet "offan" ser rent överfördjävligt ut i skrift. Men det låter bra när man säger det. Alltså får det fortsätta att heta "Offan"). Jaja, jag skyndade tid. Ty det var bråttom. Vetskapen om att nya nummret i teorin var ute hade startat något. Trots att nummret säker finns kvar imorgon, och veckan efter det, MÅSTE jag köpa nummret. För annars bryts magin. Den där mellanstadiemagin, ni vet. Magin som infinner sig när man i sann mellanstadiestil ska köpa ett nytt nummer av en tidning. När jag skyndade mot Derbybutiken tänkte jag mycket på det. Mellanstadiekids som glatt kramandes sina stålars skyndar mot konsum för att köpa nya Stålmannen, Spindelmannen eller Kalle Anka eller vad som helt. Det var precis samma känsla. Känslan av att något skulle dö om man inte köper tidningne IDAG!, något viktigt. Medans jag skyndade fram tänkte jag även på risken att Derbybutiken skulle ha stängt. Klockan var över sju, och jag hoppades att de stängde åtta, men jag var inte helt säker. Väl framme vid sergelgatan så det rätt stängt ut. Tänt i butkerna, men inget folk i dem. Väl framme vid Derby visade det sig att jag haft rätt. Sju. Stänger de. Jag kunde konstatera att magin snart skulle falna, dö bort. Jaja, så går det ibland. Då. Ett sista hopp. Pressbyrån/Sergel. Köpte jag inte nummer 8/06 där, några dagar innan den borde vara ute i butikerna? Jo, jag tror det. Jag skyndar in. Och där. Där är den. Offside nummer ett 2007. Stora kultnummret. Allt om allsvenskas största kulthjältar. Jag hastar till kassan, slänger åt mig lite tilltugg på tåget hem. Magin dog inte, den var kvar hela tiden. Och där och då, med en pressbyrånpåse under armen, på väg mot T-centralen, insåg jag något. Magin kan inte dö. Inte för mig. Inte får någon av mina gelikar. Vi i mellanstadiegenerationen. Vi som lever som om femman aldrig tog slut. Vi är speciellt utvalda av en högre makt. Om vi bara fortsätter att spela våra kort rätt, kan och kommer magin aldrig att dö. Vi kommer fortfarande tycka att månades höjdpunkt är när våran favorittidning kommer ut med ett nytt nummer, och vi kommer att njuta av varje sekund när vi sitter på bussen/tunelbanan hem och slukar den. Vi kommer storögt att ta del om spännande texter, och le hjärtligt åt skojiga anekdoter eller knäppa ordvitsar. Samtidig vet vi att vi får betala ett pris för vårat sätt att vara. Frågan är om vi, Mellanstadiegenerationen verkligen bryr sig. När man tänker efter gör vi nog inte det, och frågan är om vi någonsin kommer att göra det. Och varför skulle vi det, egentilgen? När livet inte blir bättre än en rolig anekdot i goda vänners lag finns ingen anledning att klaga. Ty enade vi gå, enade vi stå. Mellanstadiegenerationen.