Hjärnsläpp

Var ska jag börja? Trots att klockan i skrivande stund är kvart över tio, och jag i vanliga fall inte ens hade vaknat än, har det redan hunnit hända grejer. Jag vaknade runt sex/halv sju, och vid sju bar det av mot tunnelbanan. En stund senare var jag framme vi Skärmarbrink, och begav mig till den delen av stationen som huserar tåg i riktningne "Skarpnäck/Farsta Strand". Tåget som skulle ta mig till Skarpnäck skulle komma om några minuter. Bra. Det har äntligen börjat bli någesånär kallt ute, vilket började ta ut sin rätt idag. Det var fortfarande mörkt ute. Det var länge sedan jag vaknade och det fortfarande var mörkt ute. Nävl, jag sod på stationen och väntade. Titta tvärs över den lilla väg som ligger breve spåret. Tittade på huset rakt framför mig. En gång i tiden fanns där en skivstudio, där många kända artister sjungit av sig(Bland annat är jag tämmligen säker på att delar av "Kär och galen" spelades in där). Nuförtiden står lokalen tom, och skylten på utsidan är nerplockad. Jag minns hur det var att åka förbi Skärmarbrink som ung, och se skylten på väggen, och hinna tänka att det var coolt att det låg en skivstudio där, precis innan allt. För skrämarbrink ligger verkligen innan allt. Eller kanske mer mellan allt. Mellan förorten och storstan, eller iallafall det som vill göra anspråk på titeln "storstan". Jaja, nu gapar studion tom, och huset är åter bara ett vanligt hyreshus. Nej, föresten. En sak skiljer fortfarande huset från de andra. Väggen till vad som en gång var en skivstudio får fortfarande regelbundet besök av pigga graffitimålare, något som det inte finns några tecken på hos de andra husen. Det är lite som att målarna skonar den oskyldiga lokalbefolkningen, och istället satsar allt på att angripa det som en gång var musikindusrtins tillhåll, en tacksam måltavla.

Varför kommer inte tåget, det borde varit här för länge sedan? Kallt är det också. Efter en stund kommer budet i stationens högtalarsystem: Strömavbrott. Avfan. Det hela slutar med en prommenad ut mot Björkhagen.

- När man ser Björkhagens bostadshotell och känner sig hemma, då är det illa.

Den vita kolossen syns rätt bra på håll, trots allt. Fast nu var det ju inte dit jag skulle.

(Eventuellt kommer den spännande fortsättnignen att hitta ut på Internets senare idag. Om inte, kommer ända några utvalda att få reda på vad som hände när jag väl kom fram till Björkhagen.)