Ett högerbens öden och äventyr (I Hökarängen med omnejd)

Så var det dags igen. Jag är inte säker på när jag gick upp imorse, bara att det gjorde ont. Jävligt ont. Jag har tidigare skrivigt lite om mitt värkande högerben, och idag verkar det som att den snor åt sig hela showen. Nåväl, i Måndags fixade jag en tid hos min "Husläkare", som skulle spana in mitt värkande ben lite extra. Sagt och gjort. Men först skulle man ju gå dit. Vilket tog en jävla tid. Jag har aldrig gjort anspråk på att vara en sprinter, men det här var något... Ja, vad ska jag säga? Fort gick det inte, iallafall. Högern värkte något alldeles vansinnigt(Det känndes lite som "Jesus väg mot Golgata". Fast kallare. Och söder om Stockholm). När vi kom utanför porten började det snöa. Lite lätt bara, ingen ordentliga flingor. Bara... snö. Jaja, efter en mindre evighet var jag tillslut framme. Jan, som min "Husläkare" snittsigt heter, kollade lite på mina fötter, skrev ut en remiss, och vips bar färden mot Södersjukhuset. Nu hade snön börjat sätta sina spår, på bilar och hustak. På vägen dit började värken släppa mer och mer. När jag fick prata med en doktor hade värken i princip släppt helt. Det måste ha varit första gången på flera månader jag känner så. Eller inte känner så. Tiden gick, och jag fick vänja mig vid det lilla väntrum som var min bas under besöket. Jan hade, föresten, sänt mig dit med rädsla för att det kunde vara en blodpropp. Det trodde inte läkarna på södesjukhuset. Men ett blodprov(0ch mycket läkarsnack) senare fanns viss ovishet kvar. Fast det är nog ingen propp ändå, men vi vill att du återkommer imorgon. Okej då. När jag, efter att ha tryckt i mig en paj, så lämnade sjukan hade det slutat snöa för länge sedan, och det var inte mycket snö kvar. Lite i blomsterbuskar, och på bänkar märkta "Rökfri plats". Och imorgon är det dax igen. Väl möt då.