Ja. Jag borde skrivit om det här för några dagar sedan, men jag fick möjligheten först igår, och tar mig den först nu. Som jag tidigare berättat sov jag inte natten Fredag-Lördag. Det resulterade i följande: Någon gång på Lördagen, osäkert när, fem, sex, kanske? la jag mig på sängen med en bok för lite läsning. Senare vankades det bronsmatch, och Oliver Khan(KHAAAAAN!) skulle vakta kassen. Fotbollsfest, med andra ord. Och plötsligt när jag ligger där på sängen... sommnar jag. Såklart. Jag vaknade vid halvnio-tiden(Har jag fått det till i efterhand, ska understrykas). Som i ett rus. Eller snarare efter ett rus. Allting snurrade, jag visste inte vilken dag det var, än mindre var klockan var. Det var ljust ute... Från en teve hördes det något om fotboll... Uhg... Från teven hördes det utdrag av Sverige-Bulgarien -94(Så trött att jag missar det blir jag aldrig). Jag låg där, stilla, stilla. Då kom det. Hegerfors. "Och Kenneth Andersson och fyra-noll!". Där satt den, Arne. Jaja. Än var det inte över. Och det värsta: Jag hade tappat brillorna. Ivanliga fall en enkel sak att ordna. I ett Narkoleptiskt fejkfyllerus... Mindre lätt. Allting fortsatte att snurra på. Till slut fann jag dem, efter en kraftansträngning, bakom sängen. Vad skulle ni där att göra? Jaja, jag irrade mig upp, till teven, mamma och övriga verkligheten. Och snart blev klockan nio och tid för match.
Ridå, följt av publikens jubel.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment