Nekrolog

De var ju rätt fina, när man tänker efter. Lite animéiga, sådär, med rektangulära och rundade kanter och allt. Inte alls som sin helrunda Harry Potthead/Mobboffer-föregångare. Jag fick till och med höra att de var snygga ibland. Men nu finns de inte mer. Skalmarna hade varit böjda så länge att jag inte längre minns hur länge. Färgen hade börjat flagna av mer och mer. Glasen var helt täckta med repor, och sedan i slutet av Oktober månad förra året saknades det högra glaset. Det var bara att konstatera, dess tid på jorden, och framförallt på min nästipp, blev allt knappare. Inget vara ju såsom bekant för evigt. Allting faller förr eller senare, som Jonas Gardell en gång skaldade.

Men de hade minsann fått vara med om en del. De satt som stolt betraktare när jag första gången träffade större delen av det som i dag är min umgängeskrets. De fick vara med om allehanda resor, i vissa fall till iallafall nästa fjärran länder. De skrek ikapp med mig när Anders Svensson slog in frisparken. De led med mig när Sverige trillade dit på straffar två år senare. De jublade ikapp med mig på plattan timmarna efter att Sverige fäktat bort Finnjävlarna i OS-finalen -06. De gick en gång på undervattensupptäcktsfärd i botten av en toalett. De fick vara med om åtminstone sex studentfiranden, min egen inräknad. De var nyfikna medläsare när jag läste ”Olof Lagercrantz” av Sven Stolpe. De gick på bio med mig åtskilliga gånger, och fick bland annat uppleva såväl ”Min granne Totoro” som ”Ett anständigt liv”. Efter den sistnämnda mådde både jag och de illa, ska sägas.

Men de var också med när jag såg mitt första avsnitt Hokuto no Ken. Likaså när jag slutligen insåg att Ami Mizuno är kvinnan i mitt liv. De var även med när jag helt förtrollades av den andra JAS-kraschen i slutet av Gymnasiet. De gick på fanzinemässa, fick träffa kändisar såsom Simme G, David L, Mats Jonsson, Johan Glans, diverse Svenska riksdagsbaserade politiker, fick se på timtals med Japansk tecknad film och var med när jag första gången såg ”Alternative Nation”.

När dess efterträdare var på ingång insåg jag att något måste göras. Blott kasta dem, helt simpelt, stod icke på agendan. Men VAD skulle jag göra? Ge dem till en uteliggare eller gatumusikant? Slänga ner dem från Mariahissen? Förvandla dem till ett vapen att mörda min optiker med? Efter en stunds överläggning kom jag fram till vad som var att göra.

Med de nya på näsan kilade jag in på Pressbyrån vi slussen och köpte dagens tidningar, en burk Red Bull samt en plastpåse. Sedan satt jag mig ner, tog brillorna i min hand. Böjde sönder skalmarna. Bröt av dem på mitten. Vred ihop själva glasögonkroppen. Försökte till och med åsakna det kvarvarnde glaset lite skada. När jag var nöjd, rev jag loss en bit papper från en av tidningarna, lade resterna i den, rullade runt pappret, och avslutade med att lägga det hela i påsen, för att sedan med bestämda steg spankulera ner mot vattnet.

Jag ställde mig på en bro, precis ovanför strömmen. Tänkte en stund. Sedan kastade jag iväg påsen. Helt åt helvete. Istället för att som planerat flyga rakt fram, tog den fart åt vänster och studsade mot taket på ett bilsläp innan den damp i backen. Vad göra nu? Skulle jag vara nöjd med dess oväntade irrfärd, se dem som avslutade? Såklart inte. Jag traskade ner mot kanten. Istället för att plocka upp den började jag lattjade lite med den.

”Och det är Brolin… Till Ingesson.. Tillbaka till Brolin igen… Upp mot Dahlin... Ut till BroliMÅ...”

PLASK.

Påsen började sakta men bestämt glida ut mot vattnet. Jag sprang upp mot bron för att försöka se när de slutligen gled ur mitt liv. Väl upp var påsen borta för synen.