Igår var jag på bio med Häger. Sådär film(Förvandlarna). Publiken var bäst. Och Hägers citat "Den där bilen är väldigt Eurobeat". Och mina Calippo Cola. Alltid Calippo. Mmm...
Idag ska jag bila till mina kusiner. Lär ju bli stenhårt. Rapport lär ju komma imorgon. Tills vidare: Den var bra då, och den är minst lika bra nu. Skål!
Friday, July 06, 2007
Tuesday, July 03, 2007
Friday, June 29, 2007
Ett inlägg om ingenting alls... egentligen
Men hallå där. Det var ett tag sedan sist, minsan. Jag sitter hemma hos mina kusiner nu, och tillskillnad från tidigare i veckan är tillvaron ganska behaglig just nu. "Livet, Populärkulturen och Allting" har semester, men kommer snart att återkomma, var så säkra.
Tillsvidare hoppas jag att ni inte missar det här och det här.
Imorgon ska jag träffa lite till släktingar. Tills nästa gång: Hääääääääng mé!
Tillsvidare hoppas jag att ni inte missar det här och det här.
Imorgon ska jag träffa lite till släktingar. Tills nästa gång: Hääääääääng mé!
Sunday, June 17, 2007
Livet, populärkulturen och allting, Fyrde gången gillt: Nörden, Sapparikon, Förvandlingen
Jag är nu ganska nyligen tillbakakommen från Sapparikon:04(Som jag tyckte skulle ha undertiteln "Fyrde gångnen gillt"). När jag kom dit första gångnen, i Fredags, räckte det med att ha varit där i tio minuter för att det skulle känns som jag varit där hela dagen. Den rätta konventskänslan, med andra ord. Och visst hade jag kul, men på något sätt finns bara tomhet kvar nu. Inte så att detta var det bästa som hänt de nördiga delarna av mig. Nej, knappast, inte ens i närheten. Detta Sapparikon var att betrakta som ytterst ordinärt. Och kanske är det just detta som gör att det känns som att allt har förändrats, och att min förvandling som manganörd är över. Jag har gått in i min slutgiltiga form. Låtom oss förklara.
På Sapparikon:02 anordnades en debattpanel, som delvis finns inspelat och utlagt på Internets(I Animéradions andra avsnitt). Bland annat talades det om det där med cosplay, och vilken sorts cosplay som är "lämplig" och "hör hemma" på ett Animékonvent. Iggy var som vanligt starkt emot att folk dök upp som tevespelsfigurer och J-Rockartister(WÖÖH, "Rockartisht!") på Animékonvent. Jag var då inte riktigt beredd att ge honom rätt. Av den enkla anledningen att jag började manganörda mig efter att manganördssverige hade gått in i en ny fas, om inte förändrats i grunden, så iallafall till viss del. Jag talar om När J-Rocken kom till byn.
Jag vet att jag inte är rätt man att tala om det här, men det fanns ju trots allt en tid då Manga- och Animéintresset bara var en förlängning av ett allmänt serieintresse, och inte en hel "Livsstil", med allt vad det innebär av att folk lyssnar på Japansk Rockmusik. På. Riktigt. Och så vidare(För er läsare som inte är så inne på det där med Japan kan jag snabbt nämna att Japansk Rockmusik inte är som vanlig Rockmusik...). Trots att jag själv aldrig varit i närheten att vilja anamma den Japanska "Kulturen" på det sätt som vissa andra gjort, och gör i detta nu, lära mig fangirl/boy-Japanska, dyrka Gackt och allt det där har det ändå alltid funnits där som ett bakgrundsbrus som inte går att stänga av. Jag minns ett Mangakai-Sundbybergmöte våren -02 där det satt folk runt en dator och kollade på en Japansk musikvideo(med Luna Sea?). Knappast vanligt 8-10 år tidigare, och då inte bara på grund av att det där med Internet inte var var mans egendom i början av nittiotalet. Jag vet inte när den här "förvandlingen" jag talade om tidigare ägde rum, men kanske runt -99/2000(Där har vi den riktiga Milleniumbuggen), när fascinationen för det Japanska(Som inte är tecknad film, serier eller porr) plötsligt blev något man kunde börja sälja på Animékonvent till överpriser.
Föresten. Innan jag får Häger-Jönsson efter mig, galet skrikandes att "POPULÄRKULTUREN MÅSTE STÄNDIGT UTVECKLAS!!!!!", kanske jag ska ge min syn på saken. På ett sätt tycker jag naturligtvis att det är kul med folk som gillar Japansk "Rockmusik", så till den milde grad att det bilar föreningar, går på konserter och så. Jag gillar det på samma sätt som jag gillar att folk badar i Sergelfontänen vid Svenska sportsliga framgångar. En sorst populärkulturellt engagemang. Har du lugnat dig nu, HJ? Bra. För trots detta, att jag kan se folk engagemang som något bra, betyder det knappast att Japansk Rockmusik växer en tum i mina ögon. Jaja. Åter till ämnet.
Jag började som sagt att gilla "Det Japanska" efter denna förvandling, detta anammande. På mitt första animéfilmvisningsbesök frestades det således med försäljningsbord med J-Rockskivor och dylikt. Detta har lett till att jag sett det som något naturligt. En naturlig del av den Svenska Animéscenen(Huruvida det är det eller ej tycker jag vi tar en annan gång, HJ). Jag har således aldrig behövt reflektera på samma sätt som i inledningen nämnda Iggy. Manacosplayers på ett Animékonvent, vadårå, vad är det att hetsa upp sig över? liksom. Fram tills nu.
Det var inte bara det faktum att konventets cosplayare var en minst sagt brokigt skara: En alv, "Renjis bror" utan även den historia som Jordgubbe berättade. Den om att på något av de senaste Uppcon:en hade vinnarern i Cosplaytävlingen varit någon utklädd som... Jack Sparrow. Onekligen orgonelt för ett Animékonvent. När jag hörde det, ja, där och då känndes det som att Iggy fick rätt. Vad som helst hör verkligen inte hemma på ett Animékonvent.
Visst, man kan se det med HJ-ögon, också. "Nördscenen är i ständig förändring", eller bara torrt konstatera att bara folk faktiskt gör något är det väl bra. Men, nej, ja, äh. Jag vet inte. Inte längre. Inte när böcker om Det Flygande spaghettimonstret delas ut som pris i en cosplay tävling på ett Animékonvent. Det känns bara som att jag nu gått in i min slutliga fas och form som manganörd.
En gång i hissen i Simon Lundströms gammla lägenhet sa han "Det roliga med Mangakai Täby är att den består av en massa getlärlingar, och man vet att de inte kommer att bli så mycket mer än just lärlingar". Även om jag tror att Schönbeck kan gå hela vägen, så fick han rätt i mitt fall. För när förvandligen är klar kan man tydligt se att jag inte blev en get. Inte ens en räv. Jag blev...
En Gubbe.
En gubbe med allt vad det innebär. En gubbe som inte tittar så mycket på mangafilm längre, men gärna på "Gubbanimé"(Äntligen en filmmotsvarighet till "Gubbrock". Kampen är över. Iallafall för en stund), typ VOTOMS eller Macross eller vadsom helst. En gubbe som gärna roar sig med att göra frågesporter till Animékonvent med frågor som "Hur gammal är Tachibana Hajime?" eller har "Hockeyfrilla" som svarsalternativ i samma frågesport, enbart i syfte att roa sig själv. En gubbe som... Ja, och så vidare i all oändlighet.
Så nu vet ni det. "Gubbe". Ha, världen är bra festlig ibland.
Jag har förövrigt börjat skriva på ingetlivbloggen. Jag hoppas jag ska kunna öka inläggstakten där, iallafall något märkbart.
Att det faktiskt fanns en artikel om "Gubbrock" på wikipedia var nog dagens festligaste.
Bland det bra sakerna som hände på Sapparikon kan nämnas att Iggy klär ytterst bra i polisonger. (Vem gör inte det föresten? Synd bara att jag rakar bort dem hela tiden, med en hänvisning tll att "De växer ju så långsamt". Men ni skulle sett mig i början av året... Wow.)
Festligt är ett mycket fe... roligt ord. Årets?
Jag undrar verkligen om ens jag kommer läsa igenom det här inlägget. Jaja, jag hoppas att jag fick något sagt iallafall.
På Sapparikon:02 anordnades en debattpanel, som delvis finns inspelat och utlagt på Internets(I Animéradions andra avsnitt). Bland annat talades det om det där med cosplay, och vilken sorts cosplay som är "lämplig" och "hör hemma" på ett Animékonvent. Iggy var som vanligt starkt emot att folk dök upp som tevespelsfigurer och J-Rockartister(WÖÖH, "Rockartisht!") på Animékonvent. Jag var då inte riktigt beredd att ge honom rätt. Av den enkla anledningen att jag började manganörda mig efter att manganördssverige hade gått in i en ny fas, om inte förändrats i grunden, så iallafall till viss del. Jag talar om När J-Rocken kom till byn.
Jag vet att jag inte är rätt man att tala om det här, men det fanns ju trots allt en tid då Manga- och Animéintresset bara var en förlängning av ett allmänt serieintresse, och inte en hel "Livsstil", med allt vad det innebär av att folk lyssnar på Japansk Rockmusik. På. Riktigt. Och så vidare(För er läsare som inte är så inne på det där med Japan kan jag snabbt nämna att Japansk Rockmusik inte är som vanlig Rockmusik...). Trots att jag själv aldrig varit i närheten att vilja anamma den Japanska "Kulturen" på det sätt som vissa andra gjort, och gör i detta nu, lära mig fangirl/boy-Japanska, dyrka Gackt och allt det där har det ändå alltid funnits där som ett bakgrundsbrus som inte går att stänga av. Jag minns ett Mangakai-Sundbybergmöte våren -02 där det satt folk runt en dator och kollade på en Japansk musikvideo(med Luna Sea?). Knappast vanligt 8-10 år tidigare, och då inte bara på grund av att det där med Internet inte var var mans egendom i början av nittiotalet. Jag vet inte när den här "förvandlingen" jag talade om tidigare ägde rum, men kanske runt -99/2000(Där har vi den riktiga Milleniumbuggen), när fascinationen för det Japanska(Som inte är tecknad film, serier eller porr) plötsligt blev något man kunde börja sälja på Animékonvent till överpriser.
Föresten. Innan jag får Häger-Jönsson efter mig, galet skrikandes att "POPULÄRKULTUREN MÅSTE STÄNDIGT UTVECKLAS!!!!!", kanske jag ska ge min syn på saken. På ett sätt tycker jag naturligtvis att det är kul med folk som gillar Japansk "Rockmusik", så till den milde grad att det bilar föreningar, går på konserter och så. Jag gillar det på samma sätt som jag gillar att folk badar i Sergelfontänen vid Svenska sportsliga framgångar. En sorst populärkulturellt engagemang. Har du lugnat dig nu, HJ? Bra. För trots detta, att jag kan se folk engagemang som något bra, betyder det knappast att Japansk Rockmusik växer en tum i mina ögon. Jaja. Åter till ämnet.
Jag började som sagt att gilla "Det Japanska" efter denna förvandling, detta anammande. På mitt första animéfilmvisningsbesök frestades det således med försäljningsbord med J-Rockskivor och dylikt. Detta har lett till att jag sett det som något naturligt. En naturlig del av den Svenska Animéscenen(Huruvida det är det eller ej tycker jag vi tar en annan gång, HJ). Jag har således aldrig behövt reflektera på samma sätt som i inledningen nämnda Iggy. Manacosplayers på ett Animékonvent, vadårå, vad är det att hetsa upp sig över? liksom. Fram tills nu.
Det var inte bara det faktum att konventets cosplayare var en minst sagt brokigt skara: En alv, "Renjis bror" utan även den historia som Jordgubbe berättade. Den om att på något av de senaste Uppcon:en hade vinnarern i Cosplaytävlingen varit någon utklädd som... Jack Sparrow. Onekligen orgonelt för ett Animékonvent. När jag hörde det, ja, där och då känndes det som att Iggy fick rätt. Vad som helst hör verkligen inte hemma på ett Animékonvent.
Visst, man kan se det med HJ-ögon, också. "Nördscenen är i ständig förändring", eller bara torrt konstatera att bara folk faktiskt gör något är det väl bra. Men, nej, ja, äh. Jag vet inte. Inte längre. Inte när böcker om Det Flygande spaghettimonstret delas ut som pris i en cosplay tävling på ett Animékonvent. Det känns bara som att jag nu gått in i min slutliga fas och form som manganörd.
En gång i hissen i Simon Lundströms gammla lägenhet sa han "Det roliga med Mangakai Täby är att den består av en massa getlärlingar, och man vet att de inte kommer att bli så mycket mer än just lärlingar". Även om jag tror att Schönbeck kan gå hela vägen, så fick han rätt i mitt fall. För när förvandligen är klar kan man tydligt se att jag inte blev en get. Inte ens en räv. Jag blev...
En Gubbe.
En gubbe med allt vad det innebär. En gubbe som inte tittar så mycket på mangafilm längre, men gärna på "Gubbanimé"(Äntligen en filmmotsvarighet till "Gubbrock". Kampen är över. Iallafall för en stund), typ VOTOMS eller Macross eller vadsom helst. En gubbe som gärna roar sig med att göra frågesporter till Animékonvent med frågor som "Hur gammal är Tachibana Hajime?" eller har "Hockeyfrilla" som svarsalternativ i samma frågesport, enbart i syfte att roa sig själv. En gubbe som... Ja, och så vidare i all oändlighet.
Så nu vet ni det. "Gubbe". Ha, världen är bra festlig ibland.
Jag har förövrigt börjat skriva på ingetlivbloggen. Jag hoppas jag ska kunna öka inläggstakten där, iallafall något märkbart.
Att det faktiskt fanns en artikel om "Gubbrock" på wikipedia var nog dagens festligaste.
Bland det bra sakerna som hände på Sapparikon kan nämnas att Iggy klär ytterst bra i polisonger. (Vem gör inte det föresten? Synd bara att jag rakar bort dem hela tiden, med en hänvisning tll att "De växer ju så långsamt". Men ni skulle sett mig i början av året... Wow.)
Festligt är ett mycket fe... roligt ord. Årets?
Jag undrar verkligen om ens jag kommer läsa igenom det här inlägget. Jaja, jag hoppas att jag fick något sagt iallafall.
Tuesday, June 12, 2007
Om att frysa in fisk levande
Just nu går arbetet med frågesporten till Sapparikon otroligt segt, och det känns mest snett, och jag har varit nära att ge upp. Men inte riktigt än. Jag MÅSTE få den klar. Jag har ju trots allt börjat. Vänta ni bara! Det gick segt förra gången med, nu JÄÄÄÄVLAR!!!
Saturday, June 09, 2007
För dom har tagit stundenten, för dom har tagit stundenten…
Dagbok, den 31 maj 2007
Jag vet inte var klockan var exakt, men hon var kanske halv fyra. Jag var vid radio/TV-huset. Jag hade just tagit mig en promenad ut mot Gärdet, för att sedan ha återvänt. Blå buss linje 4 ändstation Gullmarsplan stod inne. Blå buss linje 4 är en helt fantastisk buss, när allt kommer om kring. Den passerar en hel radda viktiga och intressanta platser, och resan från första till sista hållplatsen tar dessutom evigheter, närmare en timme(Och då räknar vi inte med ev förseningar orsakade av tex trafikstockningar). Med andra ord perfekt om man bara vill åka för åkandets skull och inte nödvändigtvis ska någonstans.
Efter att först haft problem med att hitta ett bra säte, slog jag mig till sist ned. Bussen började åka, och allt eftersom stationerna passerade blev den snabbt full med folk. Två killar som satt bredvid mig ondgjorde sig över att det närmast var trafikstockning, samtidigt som en av dem stundtals pratade i telefon(”Skynda? Jag kan ju inte skynda bussen, dumskalle!”). Efter att de gick av, satte sig istället några tjejer bakom mig. De pratade på, då man plötsligt hörde ljudet av några studenter utanför, något tjejerna i bussen inte helt gillade. De pratade på om det där med studenten och jag kom åter att tänka på att jag inte sett så många ekipage i år.
Jag minns när min kusin Therese tog studenten för många, många år sedan. Jag var ännu ung, och att jag en dag skulle ta hennes plats kändes bara… avlägset. Jag åkte med. Jag vill minnas att ”vi” i bilen var hon, hennes två systrar, hennes pappa, jag och en klasskompis till henne. De hade ingen stereo men de väsnades lätt mest i hela Eskilstuna den dagen. Solen sken och allt det där. (Jag skulle gärna lägga in en bild, men tyvärr har jag ingen scanner. Dessutom gillar inte blogger när jag lägger in bilder.)
Nutid. Tjejen bakom mig pratade på om studenttjejerna ute på gatan. Bussen segade sig fram, och tillslut var vi i fas med studenttjejernas bil. För det var EN bil, och inte ett flak. I bilen satt kanske fyra personer, varav två var studenter. Än kan två pluggtrötta tonåringar väsnas mer än en hel armé. Eller nästan, i alla fall. Busstjejen pratade vidare: ”Jo, hon frågade om jag ville komma på hennes ”skiva”, och frågade när jag skulle ha min: ”Om tre år”. Gaah! /…/ Men samtidigt, vad gör dom dagen efter de tagit stuttenten? Jo, de blir arbetslösa! ”Vad gör du? Jo, jag pluggar. Jag är arbetslös”. Det är mycket bättre att plugga”.
När jag en tid efter att jag tagit studenten, ”när det begav sig…”, fick frågan ”Vad gör du nu?”, och svarat ”Jag tog studenten nyligen”, fick jag höra tillägget ”Då har du automatiskt evalverat till Arbetslös”. Jag höll inte med.
Jag mår av olika skäl inte så bra just nu, men när jag for fram där i bussen mådde jag bra igen. Lite som i forna dagars glans, nästan. Det känns verkligen inte självklart, men jag hoppas, HOPPAS, verkligen att jag på något sätt, någon gång, kan nå tillbaka dit. Till forna dagars glans.
Blå buss linje fyra, igen. Tjejen bakom mig och jag suckade och stönade ikapp över studenttjejen utanför. ”Men snälla, tyst…” Jag fortsatte att minnas mer. När Joakim skulle ta studenten. Jag och Joakim gick en dag tillsammans till hans skola. Jag tror det var någon sorts helgdag (hur skulle jag, som också pluggade, annars varit där? Skolk?), för det var i princip ingen där, och han hade inga lektioner. Jag minns inte riktigt vad det var vi skulle göra där, bara att vi gick till hans bibliotek. Bibliotekarien var trevlig, och pratade lite om ”de här tre åren” och allt det där. Det var en härlig dag, det kändes lite som att jag befann mig i en teveserie, där Joakim var huvudpersonen. Typ avsnitt 49 eller 50 av 52. Tillbakablickar. Figurer som varit med under seriens gång dyker upp igen, en sista gång. Är det inte så vi vill att livet ska vara? Som en bra teveserie som aldrig tar slut. Ständigt ny säsong, med nya stil- och berättargrepp. Där och då var jag verkligen i Forna Dagars Glans.
Efter en stund passerade det fler glada studenter, och tjejen bakom suckade till igen. ”Nej, nu får de allt ta slut”, suckade hon i höjd med Odenplan. Och som i ett trollslag, som om någon mer än vi på bussen hört henne, tog de slut. Studenterna, alltså.
***
Dagen efter tog jag Blå buss linje 4(Jag har svårt att bestämma mig, heter det "Blå Buss" eller "Blåbuss"? Det värsta är att jag misstänker att båda funkar, bara man tänker efter. Klurigt, det där.) igen. Inte för att jag behövde det, så klart. Jag åkte ut till Radiohuset, promenerad ut mot Gärdet igen, som dagen innan, var borta i kanske tio minuter för att sedan ta en ny blåbuss tillbaka, de går ju så ofta. Det blev något som nästa kan liknas vid ett ticks(Eller inte), men i några dagar i sträck tog jag Blåbuss Linje 4 ut mot Radiohuset, bara för resans skull, ett sätt att samla mina tanakr och allt det där.
Viis känns det som att... Nej, det var inget bra formulering. Men det känns som att jag har ett behov, som jag säkert inte är ensam om(Eller så är det kanske helt självklart att jag är heeeeeeeelt ensam om det). Ett behov, eller kanske snarare en önskan om att allt ska... ska vara kompletta, perfekta ögonblick som spelas upp om och om igen. En önskan om att livet ständigt bestod av minnesvärda episoder, som en bra och välskriven teveserie. Eller är det verkligen just en önskan? Kanske snarare en förhoppning? Jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att jag var på A:s student idag. Eller student och student. Skolan hade satt 13:00 som spikad tid för utspringet. Istället skedde det vid kanske 12:30. Inte ens hennes föräldrar var där då. Den irriterade stämningen till trots blev det ganska lyckat. Jag tog en del bilder. Vissa kasnke rent av skulle platsa till att läggas upp här. Synd att jag inte har digitalkamera. Jaja.
Jag var en av få i kostym där på skolgården(Ja, faktiskt. Även om även jag har svårt att tro det), och på den efterföljande festen var jag den enda. Min första tanke när jag upptäckte det var "Skit, nu har du klantat dig IGEN, ditt missanpassade MEEH. Aldrig kan du vara klädd RÄTT. Alltid FEL. Shitshitshit...", men sedan kom jag till sans igen. För en gångs skull var jag Snyggt klädd(Trots att jag såg ut som en oundare i håret), så varför klaga? När jag äntligen kan stå för hur jag klär mig, och klär mig på ett sätt jag ser upp till, vill jag gå ner mig. Jag tror jag faktiskt lärde mig lite av den "episoden".
Jag vet inte var klockan var exakt, men hon var kanske halv fyra. Jag var vid radio/TV-huset. Jag hade just tagit mig en promenad ut mot Gärdet, för att sedan ha återvänt. Blå buss linje 4 ändstation Gullmarsplan stod inne. Blå buss linje 4 är en helt fantastisk buss, när allt kommer om kring. Den passerar en hel radda viktiga och intressanta platser, och resan från första till sista hållplatsen tar dessutom evigheter, närmare en timme(Och då räknar vi inte med ev förseningar orsakade av tex trafikstockningar). Med andra ord perfekt om man bara vill åka för åkandets skull och inte nödvändigtvis ska någonstans.
Efter att först haft problem med att hitta ett bra säte, slog jag mig till sist ned. Bussen började åka, och allt eftersom stationerna passerade blev den snabbt full med folk. Två killar som satt bredvid mig ondgjorde sig över att det närmast var trafikstockning, samtidigt som en av dem stundtals pratade i telefon(”Skynda? Jag kan ju inte skynda bussen, dumskalle!”). Efter att de gick av, satte sig istället några tjejer bakom mig. De pratade på, då man plötsligt hörde ljudet av några studenter utanför, något tjejerna i bussen inte helt gillade. De pratade på om det där med studenten och jag kom åter att tänka på att jag inte sett så många ekipage i år.
Jag minns när min kusin Therese tog studenten för många, många år sedan. Jag var ännu ung, och att jag en dag skulle ta hennes plats kändes bara… avlägset. Jag åkte med. Jag vill minnas att ”vi” i bilen var hon, hennes två systrar, hennes pappa, jag och en klasskompis till henne. De hade ingen stereo men de väsnades lätt mest i hela Eskilstuna den dagen. Solen sken och allt det där. (Jag skulle gärna lägga in en bild, men tyvärr har jag ingen scanner. Dessutom gillar inte blogger när jag lägger in bilder.)
Nutid. Tjejen bakom mig pratade på om studenttjejerna ute på gatan. Bussen segade sig fram, och tillslut var vi i fas med studenttjejernas bil. För det var EN bil, och inte ett flak. I bilen satt kanske fyra personer, varav två var studenter. Än kan två pluggtrötta tonåringar väsnas mer än en hel armé. Eller nästan, i alla fall. Busstjejen pratade vidare: ”Jo, hon frågade om jag ville komma på hennes ”skiva”, och frågade när jag skulle ha min: ”Om tre år”. Gaah! /…/ Men samtidigt, vad gör dom dagen efter de tagit stuttenten? Jo, de blir arbetslösa! ”Vad gör du? Jo, jag pluggar. Jag är arbetslös”. Det är mycket bättre att plugga”.
När jag en tid efter att jag tagit studenten, ”när det begav sig…”, fick frågan ”Vad gör du nu?”, och svarat ”Jag tog studenten nyligen”, fick jag höra tillägget ”Då har du automatiskt evalverat till Arbetslös”. Jag höll inte med.
Jag mår av olika skäl inte så bra just nu, men när jag for fram där i bussen mådde jag bra igen. Lite som i forna dagars glans, nästan. Det känns verkligen inte självklart, men jag hoppas, HOPPAS, verkligen att jag på något sätt, någon gång, kan nå tillbaka dit. Till forna dagars glans.
Blå buss linje fyra, igen. Tjejen bakom mig och jag suckade och stönade ikapp över studenttjejen utanför. ”Men snälla, tyst…” Jag fortsatte att minnas mer. När Joakim skulle ta studenten. Jag och Joakim gick en dag tillsammans till hans skola. Jag tror det var någon sorts helgdag (hur skulle jag, som också pluggade, annars varit där? Skolk?), för det var i princip ingen där, och han hade inga lektioner. Jag minns inte riktigt vad det var vi skulle göra där, bara att vi gick till hans bibliotek. Bibliotekarien var trevlig, och pratade lite om ”de här tre åren” och allt det där. Det var en härlig dag, det kändes lite som att jag befann mig i en teveserie, där Joakim var huvudpersonen. Typ avsnitt 49 eller 50 av 52. Tillbakablickar. Figurer som varit med under seriens gång dyker upp igen, en sista gång. Är det inte så vi vill att livet ska vara? Som en bra teveserie som aldrig tar slut. Ständigt ny säsong, med nya stil- och berättargrepp. Där och då var jag verkligen i Forna Dagars Glans.
Efter en stund passerade det fler glada studenter, och tjejen bakom suckade till igen. ”Nej, nu får de allt ta slut”, suckade hon i höjd med Odenplan. Och som i ett trollslag, som om någon mer än vi på bussen hört henne, tog de slut. Studenterna, alltså.
***
Dagen efter tog jag Blå buss linje 4(Jag har svårt att bestämma mig, heter det "Blå Buss" eller "Blåbuss"? Det värsta är att jag misstänker att båda funkar, bara man tänker efter. Klurigt, det där.) igen. Inte för att jag behövde det, så klart. Jag åkte ut till Radiohuset, promenerad ut mot Gärdet igen, som dagen innan, var borta i kanske tio minuter för att sedan ta en ny blåbuss tillbaka, de går ju så ofta. Det blev något som nästa kan liknas vid ett ticks(Eller inte), men i några dagar i sträck tog jag Blåbuss Linje 4 ut mot Radiohuset, bara för resans skull, ett sätt att samla mina tanakr och allt det där.
Viis känns det som att... Nej, det var inget bra formulering. Men det känns som att jag har ett behov, som jag säkert inte är ensam om(Eller så är det kanske helt självklart att jag är heeeeeeeelt ensam om det). Ett behov, eller kanske snarare en önskan om att allt ska... ska vara kompletta, perfekta ögonblick som spelas upp om och om igen. En önskan om att livet ständigt bestod av minnesvärda episoder, som en bra och välskriven teveserie. Eller är det verkligen just en önskan? Kanske snarare en förhoppning? Jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att jag var på A:s student idag. Eller student och student. Skolan hade satt 13:00 som spikad tid för utspringet. Istället skedde det vid kanske 12:30. Inte ens hennes föräldrar var där då. Den irriterade stämningen till trots blev det ganska lyckat. Jag tog en del bilder. Vissa kasnke rent av skulle platsa till att läggas upp här. Synd att jag inte har digitalkamera. Jaja.
Jag var en av få i kostym där på skolgården(Ja, faktiskt. Även om även jag har svårt att tro det), och på den efterföljande festen var jag den enda. Min första tanke när jag upptäckte det var "Skit, nu har du klantat dig IGEN, ditt missanpassade MEEH. Aldrig kan du vara klädd RÄTT. Alltid FEL. Shitshitshit...", men sedan kom jag till sans igen. För en gångs skull var jag Snyggt klädd(Trots att jag såg ut som en oundare i håret), så varför klaga? När jag äntligen kan stå för hur jag klär mig, och klär mig på ett sätt jag ser upp till, vill jag gå ner mig. Jag tror jag faktiskt lärde mig lite av den "episoden".
Friday, June 08, 2007
What's your price for flight/in finding mister right?
Jag gjorde stan med Häger igår. Vi besökte den där hårdrocksaffären som Hägan(Nytt smeknamn, HETT!) snackat om. Sedan drog vi vidare mot Söder. Tack vare att Häger är en klant tog vi fel buss, men det gick bra ändå. Vi åkte till Staffars, och gick sedan till Serieslussen, och sedan vidare till Mickes där Hägan(WÖÖH!) förgäves sökte efter ett par Marillion-VHS;er. På våra äventyr såg jag en rolig skylt: "EG-tvätteriet". Deras logga bestod av ordet "EG-Tvätteriet", skrivet i en ring av stjärnor. Roligt.
Det här spelet är förövrigt det största ingetliv;et på väldigt, väldigt länge. Och skoj!
Jo, föresten. Eftersom jag är hos mina kusiner nu, har jag äntligen fått tid att kolla/lyssna på "Sister Christian" av Night Ranger. Jag har tidigare bara hört refrängen, och då den är så otroligt klockren har jag hajpat låten lite för mig själv den senaste veckan("Med en sådan refräng MÅSTE ju låten bara vara asbra!"). Efter att ha hört den känns det inte riktigt som att låten höll måttet. Tämligen platt låt. Men det gör inget för:
(1. Refrängen är BÄST, och (2. Videon är väldigt rolig.
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Jag hade faktiskt bara hört refrängen fram tills idag. Refrängen är typ något bättre än övriga låten. Jaja. Rolig är den iallafall.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Hör inget alls
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jahaa.... högtalaren också ja...
Shinde iru hito Hyatto säger:
omigod, du räddade just min dag
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
He, hurså?
Shinde iru hito Hyatto säger:
Den är från en reklamfilm va?
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Låten? Jag vet inte, den kan mycket väl ha anvädnts så.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jag är ganska säker på det
Shinde iru hito Hyatto säger:
Iaf refrängen
Shinde iru hito Hyatto säger:
Säkert nån ölreklam
Det här spelet är förövrigt det största ingetliv;et på väldigt, väldigt länge. Och skoj!
Jo, föresten. Eftersom jag är hos mina kusiner nu, har jag äntligen fått tid att kolla/lyssna på "Sister Christian" av Night Ranger. Jag har tidigare bara hört refrängen, och då den är så otroligt klockren har jag hajpat låten lite för mig själv den senaste veckan("Med en sådan refräng MÅSTE ju låten bara vara asbra!"). Efter att ha hört den känns det inte riktigt som att låten höll måttet. Tämligen platt låt. Men det gör inget för:
(1. Refrängen är BÄST, och (2. Videon är väldigt rolig.
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Jag hade faktiskt bara hört refrängen fram tills idag. Refrängen är typ något bättre än övriga låten. Jaja. Rolig är den iallafall.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Hör inget alls
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jahaa.... högtalaren också ja...
Shinde iru hito Hyatto säger:
omigod, du räddade just min dag
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
He, hurså?
Shinde iru hito Hyatto säger:
Den är från en reklamfilm va?
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Låten? Jag vet inte, den kan mycket väl ha anvädnts så.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jag är ganska säker på det
Shinde iru hito Hyatto säger:
Iaf refrängen
Shinde iru hito Hyatto säger:
Säkert nån ölreklam
Wednesday, June 06, 2007
Nationaldagsmorgon gryr
Jag skulle egentligen vilja lägga ut ett inlägg jag filat på ett tag nu, men på grund av datortrassel får det ske till helgen istället.
Jag tror jag vaknade vid tolv idag, kankse elva. Jag plockade upp en seriebok som låg brevid sängen, "Blå Lotus". Jag har inte läst hela sedan någon gång i högstadiet. Jag kom lite mer än halvvägs när jag beslutade mig för att gå upp och duscha. Jag vet inte vad klockan var när jag gick ut, två kanske. Halv, kanske? Jag och Mamma gick tilsammans, hon skulle till Vi(vo) och handla.
I saw you standing at the gates/ when Povel Ramel passed away...
Innan tunnelbanan köpte jag båda tidningarna och en glass på Pressbyrån. Jag hade hoppats att det skulle stå något om nationaldagsfirande, men det stod inget. Surt. Väl inne i stan, Centralen, var det varmt. Inte så där överdrivet jobbigt varmt, men ändå varmt. Det har sitt pris att jämt gå klädd i svart. Äsch, jag är en MAN, jag klär mig som jag vill.
Efter att ha dummat runt på Internets, och faktiskt fått en del gjort, sitter jag nu här. Jag tror jag ska gå och käka nu. Ostburgare? HETT! Ikväll lär det ju bli en del ringa av. Vi ses! Och ni, det kommer fler delar av "Livet, populärkulturen och allting". Snart. Kankse redan till helgen. Helgen har jag för övrigt ALL anledning att återkomma till.
Jag tror jag vaknade vid tolv idag, kankse elva. Jag plockade upp en seriebok som låg brevid sängen, "Blå Lotus". Jag har inte läst hela sedan någon gång i högstadiet. Jag kom lite mer än halvvägs när jag beslutade mig för att gå upp och duscha. Jag vet inte vad klockan var när jag gick ut, två kanske. Halv, kanske? Jag och Mamma gick tilsammans, hon skulle till Vi(vo) och handla.
I saw you standing at the gates/ when Povel Ramel passed away...
Innan tunnelbanan köpte jag båda tidningarna och en glass på Pressbyrån. Jag hade hoppats att det skulle stå något om nationaldagsfirande, men det stod inget. Surt. Väl inne i stan, Centralen, var det varmt. Inte så där överdrivet jobbigt varmt, men ändå varmt. Det har sitt pris att jämt gå klädd i svart. Äsch, jag är en MAN, jag klär mig som jag vill.
Efter att ha dummat runt på Internets, och faktiskt fått en del gjort, sitter jag nu här. Jag tror jag ska gå och käka nu. Ostburgare? HETT! Ikväll lär det ju bli en del ringa av. Vi ses! Och ni, det kommer fler delar av "Livet, populärkulturen och allting". Snart. Kankse redan till helgen. Helgen har jag för övrigt ALL anledning att återkomma till.
Sunday, June 03, 2007
Livet, populärkulturen och allting, Del tre: Gott och blandat + Efterlysning
I förra inlägget nämnde jag SAJBER, och hans snack på ett Täbymöte. Jag fick dock inte med det bästa han sa då. När han låg där på golvet och mådde pyton i största allmänhet sa han det klockrenaste jag hört på länge. Han började med att prata om att om man vill "få in" någon i ett intresse, i det här fallet Animé, bör man först visa "bra grejer" för att vagga in den andra i något sorts lugn, och sedan när man fått personen intreserad, visa "skiten", för(nu kommer det): "Det är ju skiten som är kul". Amen.
När jag gled om kring med bussen i Lördags, allt för att bränna tiden som var kvar innan EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige, spelade de "Girl, you know its true". Hett! Det kändes... värdigt på något vis.
Jag ska göra en frågesport till Sapparikon. Är det tänkt. Det går sådär. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Att jag har problem att tänka på? Att den bara kommer bli som den förra? Nää... Okej, jag ska försöka igen("Här kommer vi igen...").
Dagens... ja, "Dagens": Jag såg målvakten i FCZ vid Slussens T-bana. Hett värre!
Men om man fryser in fisk levande... Äh, jag orkar inte, en annan gång kanske.
Fan Häger, när ni gjorde "Babymans Birthday Bus" skulle ni ju ha haft med DJ Graesklippare!
Ja, och så över till efterlysningen, som jag borde ha gjort för evigheter sedan, men: Vem var det egentligen som skrev kommentaren till det här inlägget? Om du, vem du nu är, läser detta, skriv en kommentar. Jag är verkligen nyfiken på vem som skrev det.
När jag gled om kring med bussen i Lördags, allt för att bränna tiden som var kvar innan EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige, spelade de "Girl, you know its true". Hett! Det kändes... värdigt på något vis.
Jag ska göra en frågesport till Sapparikon. Är det tänkt. Det går sådär. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Att jag har problem att tänka på? Att den bara kommer bli som den förra? Nää... Okej, jag ska försöka igen("Här kommer vi igen...").
Dagens... ja, "Dagens": Jag såg målvakten i FCZ vid Slussens T-bana. Hett värre!
Men om man fryser in fisk levande... Äh, jag orkar inte, en annan gång kanske.
Fan Häger, när ni gjorde "Babymans Birthday Bus" skulle ni ju ha haft med DJ Graesklippare!
Ja, och så över till efterlysningen, som jag borde ha gjort för evigheter sedan, men: Vem var det egentligen som skrev kommentaren till det här inlägget? Om du, vem du nu är, läser detta, skriv en kommentar. Jag är verkligen nyfiken på vem som skrev det.
Friday, May 25, 2007
Livet, populärkulturen och allting, Del två: Min lön kommer fem år försent
I Måndags var jag ute i Täby, på möte, precis som den gamla goda tiden. Det hände inte så mycket. Jo, en sak. SAJBER har börjat gå på mötena igen, precis som på den gamla goda tiden. Dock mådde han inte speciellt bra, han gissade att det var något han åt till lunch som spökade. Jag vill ogärna hänga ut folk här på bloggen, men just det här är viktigt för vår historia(Säger vi): På vägen till mötet hade han iallafall stått inklämd i ett fullsatt och svettigt tåg, samtidigt som han insåg att det snart var uppkast på G. Inte speciellt roligt kanske. Men när han stod där i ett mentalt tillstånd någonstans mellan dröm och verklighet, hörde han några "tanter" som stod och pratade breve honom. Vad de pratade om? Man kanske måste ha varit där, men han formulerade det så bra: "Jag mår jättedåligt, allting är en dimma, jag vet knappt vad som är på riktigt, och där står två snuskiga tanter och pratar om en massa perversa män".
Otroligt bra. Jaja, till saken. För en tid sedan sa Häger "I år är det fem år sedan jag gick ut gymnasiet", lite för att understryka hur lite som hänt. I år är det fem år sedan jag slutade högstadiet(Nej, jag har fortfarande inte fått tag på en såndär "Jag har gått ut nian"-tröja som Pölsa har i "Smala Sussie". Om någon har en ni vill sälja är jag öppen för en affär, så att säja). Detta fick mig att börja fundera: Vilka av de grejerna som jag gillade för fem år sedan har stått sig bäst? Ja, ni gissade rätt: Det är åter igen hög tid för en såndäringa Youtubetopplista.
Saker jag gillade våren och sommaren 2002 som stått sig bäst, topp 5
5. Eminem - Without Me
4. Reklamfilm, Telia
3. The Strokes - Last Nite(Sic)
2. Mahojin GuruGuru - Magic of Love
1. Fotbolls-VM, Sverige - Argentina, Sverige får frispark
Epilog och kommentarer
Det kanske viktigaste finns tyvärr inte på youtube. Någon gång sommaren 2002. Jag var hemma hos mina kusiner. Jag tror vi skulle bila iväg och handla, men innan det hade jag just gått in. Det spelades musik. Jag satte mig tillrätta i en soffa. "Tessan" plockade fram en ny skiva: Absolute Rock Classics, som trots att den hette vad den hette faktsikt innehåll några bra låtar. "Jag tror du gillar den här, va?" sa hon och satte på "Anarchy In The U.K."(Eller var det "God save the Queen"? Nej, jag tror bestämmt att det var "Anarchy"). Jag gillade det. Jag tror faktiskt att jag gillade hela, eller iallafall stora delar av sommaren 2002.
Placering fem: Jag minns det som igår. Jag är verkligen inte hip-hopare, men den här var verkligen bra då, och är det fortfarande. Jag minns att Aftonbladet ägnade ett uppslag på sin nöjesdel åt att berätta om videon, med bilder och allt.
Placering tre: Det är svårt det här. Den här låten säger allt om våren i nian för egen del. Men att ha den som etta? Ja, egentligen. Egentligen borde jag inte ha någon numrering. Allt det här är nummer ett för mig. Och egentligen kanske jag borde haft med en tio, femton placeringar till. Äh, det tar vi senare.
Fortsättning följer...
Otroligt bra. Jaja, till saken. För en tid sedan sa Häger "I år är det fem år sedan jag gick ut gymnasiet", lite för att understryka hur lite som hänt. I år är det fem år sedan jag slutade högstadiet(Nej, jag har fortfarande inte fått tag på en såndär "Jag har gått ut nian"-tröja som Pölsa har i "Smala Sussie". Om någon har en ni vill sälja är jag öppen för en affär, så att säja). Detta fick mig att börja fundera: Vilka av de grejerna som jag gillade för fem år sedan har stått sig bäst? Ja, ni gissade rätt: Det är åter igen hög tid för en såndäringa Youtubetopplista.
Saker jag gillade våren och sommaren 2002 som stått sig bäst, topp 5
5. Eminem - Without Me
4. Reklamfilm, Telia
3. The Strokes - Last Nite(Sic)
2. Mahojin GuruGuru - Magic of Love
1. Fotbolls-VM, Sverige - Argentina, Sverige får frispark
Epilog och kommentarer
Det kanske viktigaste finns tyvärr inte på youtube. Någon gång sommaren 2002. Jag var hemma hos mina kusiner. Jag tror vi skulle bila iväg och handla, men innan det hade jag just gått in. Det spelades musik. Jag satte mig tillrätta i en soffa. "Tessan" plockade fram en ny skiva: Absolute Rock Classics, som trots att den hette vad den hette faktsikt innehåll några bra låtar. "Jag tror du gillar den här, va?" sa hon och satte på "Anarchy In The U.K."(Eller var det "God save the Queen"? Nej, jag tror bestämmt att det var "Anarchy"). Jag gillade det. Jag tror faktiskt att jag gillade hela, eller iallafall stora delar av sommaren 2002.
Placering fem: Jag minns det som igår. Jag är verkligen inte hip-hopare, men den här var verkligen bra då, och är det fortfarande. Jag minns att Aftonbladet ägnade ett uppslag på sin nöjesdel åt att berätta om videon, med bilder och allt.
Placering tre: Det är svårt det här. Den här låten säger allt om våren i nian för egen del. Men att ha den som etta? Ja, egentligen. Egentligen borde jag inte ha någon numrering. Allt det här är nummer ett för mig. Och egentligen kanske jag borde haft med en tio, femton placeringar till. Äh, det tar vi senare.
Fortsättning följer...
Thursday, May 17, 2007
Livet, populärkulturen och allting, DEL ETT: Allt det viktiga
Jag hade, på grund av det uppenbara, länge tänkt att "I nästa blogginlägg ska jag skriva om melodifestivalfinalen". Nu blir det inte så. Delvis för att debatten om hur östblocket "förstör tävlingen"(Ha, ni "förstör kulturen"! WÖÖH!) bara känns larvig(England har skickat ett vettigt bidrag under 2000-talet(2000 för att vara exakt), så de ska minsann inte klaga på andra). Alltså, jag vet att jag borde tycka debatten är kul, men nu känns den mest bara larvig, som sagt. Fast visst, det är klart jag gillade att tidningarna hade "LÄGG NER SKITEN!" och "Ola efter fiaskot: JÄVLA DYNGTÄVLING!" som löpsedlar. Men främsta anledningen till att jag inte kommer att skriva något om årets final är att Stangel redan skrivigt ett så bra inlägg, så läs det istället.
Jaja, till saken. Jag har den senaste tiden fördjupat mig ytterligare i populärkulturen. Jag har frågat mig själv: "Vad är det viktiga med populärkulturell konsumtion för dig" några gånger. Vad vill jag, åt vilket håll färdas jag, och vad gillar jag egentligen? Eller egentligen är det något djupare jag vill ha reda på, samtidigt: Är jag bara extremt självkritisk när jag tycker att alla ser mig som "barnet" och att jag borde växa upp, eller...
...eller har jag rätt till det här, att fortfarande gilla det jag gillar:
Populärkulturen.
Jag ska göra mitt bästa för att söka svaret. Och det är lite det jag gjort den senaste tiden. Sökt i arkiven. Stirrat mig blind på resultattavlor från ESC genom tiderna, lyssnat på låtar från nämnda tävling, kollat på tecknat påtecknad film, rotat i minnet efter sådant, försökt komma fram till ett svar. Ett svar på många frågor. Bland annat på vad som betyder något.
Jag talade i telefon med Anders Häger tidigare i veckan. Vi pratade, bland annat, om tecknad film, och då sa vi, ungefär, vad som nedan följer:
Anders: Alltså, när vi växte upp, TV-klimatet var verkligen… DDR då. Jag menar, vilken tecknad film visades på teve då? Jo, ”Lilla boktipset”, typ. Och det var inte ens en tecknad film, bara foton ur barnböcker.
Jag: Alltså, när du talar nu känner jag mig verkligen som den unga generationen, och du som den gamla gubben på parkbänken utanför hemmet som skäller ut mig för att jag är född efter första avsnittet av ”Hylands hörna”, typ. Men visst minns jag det. Det var kanske tre olika böcker som de tipsade om på fem minuter: Några barn som satt i ett bibliotek, inzoomingar på ett uppslag ur en bilderbok och en vuxen röst som läste ur böckerna.
A: Jo, precis. Det fanns en annan serie, med ett tåg i början…
J: ”Skymningssagor”! Den minns jag mycket väl. Och det var ju, som sagt, samma estetik. Ja, med skillnaden att man faktiskt fick höra HELA sagan, och inte bara något lösryckt från mitten.
A: Jo. Men alltså, du vet att SVT kunde ha köpt in typ den tecknade Mr. T, men nej då… Istället kör det en massa billiga grejer från Sovjet, som i vissa fall knappt kan kallas ”animerade”.
J: Och Slas. Och introt till ”Anslagstavlan”.
A: Exakt. Alltså, när man tänker på hur mycket tecknad film man faktiskt kan se idag, borde man ju få någon sorts orgasm eller så. Men av någon anledning får man inte det.
J: Ha, vi borde DDR:isera dagens ungdomar, eller i alla fall deras utbud av tecknad film och populärkultur…
A: NEEEJ! Snälla, låt dem slippa ”Sagostunden” och värdelösa Tjeckoslovakiska leranimationer.
J: Men det är ju avsaknad av ett brett utbud som gör att man njuter och gillar det man ser, och i förlängningen orkar fortsätt titta. Dagens ungar blir ju bokstavligt talat MATADE med populärkultur. Alltså, jag är egentligen för ung för att kunna säga det här, jag hade ju faktiskt kabelteve när jag gick i mellanstadiet, men om man är van vid ett skralt utbud tar man ju verkligen åt och till sig av det man kommer över. Och när man väl får bred tillgång frossar man och vägrar släppa taget.
A: Jo, iofs. Om man hade varit fast på en öde ö, visst skulle man bara äta typ tårtor och hamburgare när man kom tillbaka till civilisationen igen, så jag antar att du har rätt.
J: Dagens ungdom, om nu jag kan använda det begreppet, är som sagt inte vana vid att inte kunna välja… Alltså, jag menar inte att folk födda efter 1990 inte kommer att fördjupa sig i populärkulturen när de blir vuxna, som du tillexempel, bara för att de kunde se hur mycket tecknad eller lyssna på hur mycket musik som helst när de gick i låg- och mellanstadiet… Men, ja. Jag kanske är helt fel ute. Det kanske blir precis tvärt om. Istället för att barnen blir härdade och njuter av det de har, och sedan nördar ner sig när de kan, kanske den unga generationen nördar ner sig redan från början. Den gamla generationen som du talar, där sållades ju vissa bort. De som inte orkade med Sovjetiska kortfilmer, och inte härdade ut, de började ju med typ fotboll istället. Idag när alla har fritillgång till skiten, så kan ju även hockeykillarna kolla på tecknat mellan varven. Kanske är en cirkel sluten.
A: Jo, jag fattar hur du tänker.
J: Jag menar, jag tror knappast du hade lånat den där Hanna-Barberaboken från Västerås bibliotek så många gånger som du gjorde som ung, om du haft Cartoon Network när du var fyra.
Jag reste till mina kusiner igår, och här sitter jag nu. Det första jag gjorde när jag fick tillgång till deras dator var att lyssna på ”Ultra Marines” över DuTub. Den tar mig tillbaka till tidigare i vår, under körsbärsblomningen i Kungsan. Jag och Häger stod och snackade om den då. Solen sken för fullt och det var molnfritt, och fullt med en blandning av vanligt folk och NEEEEEEEEERDS runt om kring oss. Det var ack så härligt.
Av det som betyder något måste man ju naturligtvis nämna Youtube, och speciellt vissa av sidans konstnärer. Till de verkliga youtubeartisterna räknar jag namn som ”SvenskretroTV”(Som jag dock inte lyckas hitta nu. Är det borta? I så fall vet ni vad som händer) och kanske främst ”erikbe99”, som lägger ut klipp som aldrig, jag säger ALDRIG, kommer att visas igen på teve: Tevehallåor från åttiotalet, klipp ur den typen av barnprogram som SVT sedan länge glömt bort att de spelat in, klart daterade reklamer för typ ”storstad”… Erik, för mig är du en hjälte som gör det här, håller populärkulturen levande. ALLA som håller populärkulturen levande är det. Oavsett om ni lägger ut ett klipp från "Solstollarna", eller skriver böcker om varför Manga är så annorlunda jämfört med västerländska serier... Eller ni som faktiskt har gjort det grejer som folk som jag och Häger håller på och ojar oss om. Så jag säger tack, ni populärkulturens hjältar.
Igår pratade jag med en kompis över MSN. Tyvärr sparade jag inte det han sa, men han frågade om jag gillade 80-talet, och isåfall hade han en länk som skulle visa ”hur fult men samtidigt vacker 80- och 90-talet var”. Jag fick en länk. ”Classic Cartoon Intros 1” hette den. Det var GULD rakt igenom, men det behövde jag nog knappt tillägga. Jag är inne på den sjunde nu. Ni borde också se dem. Jag skulle kunna lägga upp vilken som helst av dem, egentligen, men vi börjar med den första. För den innehåller både ”Nisse” och ”Sonic”. Och samurajpizzakatterna!
Fortsättning följer...
Jaja, till saken. Jag har den senaste tiden fördjupat mig ytterligare i populärkulturen. Jag har frågat mig själv: "Vad är det viktiga med populärkulturell konsumtion för dig" några gånger. Vad vill jag, åt vilket håll färdas jag, och vad gillar jag egentligen? Eller egentligen är det något djupare jag vill ha reda på, samtidigt: Är jag bara extremt självkritisk när jag tycker att alla ser mig som "barnet" och att jag borde växa upp, eller...
...eller har jag rätt till det här, att fortfarande gilla det jag gillar:
Populärkulturen.
Jag ska göra mitt bästa för att söka svaret. Och det är lite det jag gjort den senaste tiden. Sökt i arkiven. Stirrat mig blind på resultattavlor från ESC genom tiderna, lyssnat på låtar från nämnda tävling, kollat på tecknat påtecknad film, rotat i minnet efter sådant, försökt komma fram till ett svar. Ett svar på många frågor. Bland annat på vad som betyder något.
Jag talade i telefon med Anders Häger tidigare i veckan. Vi pratade, bland annat, om tecknad film, och då sa vi, ungefär, vad som nedan följer:
Anders: Alltså, när vi växte upp, TV-klimatet var verkligen… DDR då. Jag menar, vilken tecknad film visades på teve då? Jo, ”Lilla boktipset”, typ. Och det var inte ens en tecknad film, bara foton ur barnböcker.
Jag: Alltså, när du talar nu känner jag mig verkligen som den unga generationen, och du som den gamla gubben på parkbänken utanför hemmet som skäller ut mig för att jag är född efter första avsnittet av ”Hylands hörna”, typ. Men visst minns jag det. Det var kanske tre olika böcker som de tipsade om på fem minuter: Några barn som satt i ett bibliotek, inzoomingar på ett uppslag ur en bilderbok och en vuxen röst som läste ur böckerna.
A: Jo, precis. Det fanns en annan serie, med ett tåg i början…
J: ”Skymningssagor”! Den minns jag mycket väl. Och det var ju, som sagt, samma estetik. Ja, med skillnaden att man faktiskt fick höra HELA sagan, och inte bara något lösryckt från mitten.
A: Jo. Men alltså, du vet att SVT kunde ha köpt in typ den tecknade Mr. T, men nej då… Istället kör det en massa billiga grejer från Sovjet, som i vissa fall knappt kan kallas ”animerade”.
J: Och Slas. Och introt till ”Anslagstavlan”.
A: Exakt. Alltså, när man tänker på hur mycket tecknad film man faktiskt kan se idag, borde man ju få någon sorts orgasm eller så. Men av någon anledning får man inte det.
J: Ha, vi borde DDR:isera dagens ungdomar, eller i alla fall deras utbud av tecknad film och populärkultur…
A: NEEEJ! Snälla, låt dem slippa ”Sagostunden” och värdelösa Tjeckoslovakiska leranimationer.
J: Men det är ju avsaknad av ett brett utbud som gör att man njuter och gillar det man ser, och i förlängningen orkar fortsätt titta. Dagens ungar blir ju bokstavligt talat MATADE med populärkultur. Alltså, jag är egentligen för ung för att kunna säga det här, jag hade ju faktiskt kabelteve när jag gick i mellanstadiet, men om man är van vid ett skralt utbud tar man ju verkligen åt och till sig av det man kommer över. Och när man väl får bred tillgång frossar man och vägrar släppa taget.
A: Jo, iofs. Om man hade varit fast på en öde ö, visst skulle man bara äta typ tårtor och hamburgare när man kom tillbaka till civilisationen igen, så jag antar att du har rätt.
J: Dagens ungdom, om nu jag kan använda det begreppet, är som sagt inte vana vid att inte kunna välja… Alltså, jag menar inte att folk födda efter 1990 inte kommer att fördjupa sig i populärkulturen när de blir vuxna, som du tillexempel, bara för att de kunde se hur mycket tecknad eller lyssna på hur mycket musik som helst när de gick i låg- och mellanstadiet… Men, ja. Jag kanske är helt fel ute. Det kanske blir precis tvärt om. Istället för att barnen blir härdade och njuter av det de har, och sedan nördar ner sig när de kan, kanske den unga generationen nördar ner sig redan från början. Den gamla generationen som du talar, där sållades ju vissa bort. De som inte orkade med Sovjetiska kortfilmer, och inte härdade ut, de började ju med typ fotboll istället. Idag när alla har fritillgång till skiten, så kan ju även hockeykillarna kolla på tecknat mellan varven. Kanske är en cirkel sluten.
A: Jo, jag fattar hur du tänker.
J: Jag menar, jag tror knappast du hade lånat den där Hanna-Barberaboken från Västerås bibliotek så många gånger som du gjorde som ung, om du haft Cartoon Network när du var fyra.
Jag reste till mina kusiner igår, och här sitter jag nu. Det första jag gjorde när jag fick tillgång till deras dator var att lyssna på ”Ultra Marines” över DuTub. Den tar mig tillbaka till tidigare i vår, under körsbärsblomningen i Kungsan. Jag och Häger stod och snackade om den då. Solen sken för fullt och det var molnfritt, och fullt med en blandning av vanligt folk och NEEEEEEEEERDS runt om kring oss. Det var ack så härligt.
Av det som betyder något måste man ju naturligtvis nämna Youtube, och speciellt vissa av sidans konstnärer. Till de verkliga youtubeartisterna räknar jag namn som ”SvenskretroTV”(Som jag dock inte lyckas hitta nu. Är det borta? I så fall vet ni vad som händer) och kanske främst ”erikbe99”, som lägger ut klipp som aldrig, jag säger ALDRIG, kommer att visas igen på teve: Tevehallåor från åttiotalet, klipp ur den typen av barnprogram som SVT sedan länge glömt bort att de spelat in, klart daterade reklamer för typ ”storstad”… Erik, för mig är du en hjälte som gör det här, håller populärkulturen levande. ALLA som håller populärkulturen levande är det. Oavsett om ni lägger ut ett klipp från "Solstollarna", eller skriver böcker om varför Manga är så annorlunda jämfört med västerländska serier... Eller ni som faktiskt har gjort det grejer som folk som jag och Häger håller på och ojar oss om. Så jag säger tack, ni populärkulturens hjältar.
Igår pratade jag med en kompis över MSN. Tyvärr sparade jag inte det han sa, men han frågade om jag gillade 80-talet, och isåfall hade han en länk som skulle visa ”hur fult men samtidigt vacker 80- och 90-talet var”. Jag fick en länk. ”Classic Cartoon Intros 1” hette den. Det var GULD rakt igenom, men det behövde jag nog knappt tillägga. Jag är inne på den sjunde nu. Ni borde också se dem. Jag skulle kunna lägga upp vilken som helst av dem, egentligen, men vi börjar med den första. För den innehåller både ”Nisse” och ”Sonic”. Och samurajpizzakatterna!
Fortsättning följer...
Saturday, April 28, 2007
I earn money just to burn money
Idag på Fanzinemässan hände bland annat:
Jag och Häger stod och bläddrade i några lådor med album till lågpris. Häger pekade först på "Var ligger GULF?" av Lindengren, och sedan på en bok om Tiki, samtidigt som han sa "Det där är din barndom, och det här är din framtid". Det kan ju tolkas på lite olika sätt, men om vi skippar det djupgående snacket för en stund så kan man ju alltid regera på ordet "Barndom", då Lindengren mer är mina sena gymnasieår. Fast å andra sidan beror det ju lite på hur man väljer att tolka ordet "Barndom". Jaja, nog om detta.
Jag handlade lite på mässan också. Främst serier. Eller snarare, BARA serier. Bland annat ovan nämnda "Var ligger GULF?", som iofs inte är ett fanzine(och som jag redan läst förut), men när den bara kostar 50 kronor går det inte att säga nej.
Imorgon ska jag ringa Jeff igen. Det har inte gått speciellt bra de senaste gångerna jag försökt prata med honom. Först svarar han inte. Dagen efter var han i tvättstugan. Dagen efter det var han på krogen, det lilla fyllot. Men imorgon får du allt se till att vara hemma, annars...
...Din Mamma.
Jag kom på en sak på mässan idag, föresten. Det finns två Manliga(Tm) sätt att bära om kring pengar på.
(1. I en stor, svart attacheväska som det med stora GULDbokstäver står "Earn money just to burn money" på.
eller
(2. Ihopknöglade i fickan.
Jag och Häger stod och bläddrade i några lådor med album till lågpris. Häger pekade först på "Var ligger GULF?" av Lindengren, och sedan på en bok om Tiki, samtidigt som han sa "Det där är din barndom, och det här är din framtid". Det kan ju tolkas på lite olika sätt, men om vi skippar det djupgående snacket för en stund så kan man ju alltid regera på ordet "Barndom", då Lindengren mer är mina sena gymnasieår. Fast å andra sidan beror det ju lite på hur man väljer att tolka ordet "Barndom". Jaja, nog om detta.
Jag handlade lite på mässan också. Främst serier. Eller snarare, BARA serier. Bland annat ovan nämnda "Var ligger GULF?", som iofs inte är ett fanzine(och som jag redan läst förut), men när den bara kostar 50 kronor går det inte att säga nej.
Imorgon ska jag ringa Jeff igen. Det har inte gått speciellt bra de senaste gångerna jag försökt prata med honom. Först svarar han inte. Dagen efter var han i tvättstugan. Dagen efter det var han på krogen, det lilla fyllot. Men imorgon får du allt se till att vara hemma, annars...
...Din Mamma.
Jag kom på en sak på mässan idag, föresten. Det finns två Manliga(Tm) sätt att bära om kring pengar på.
(1. I en stor, svart attacheväska som det med stora GULDbokstäver står "Earn money just to burn money" på.
eller
(2. Ihopknöglade i fickan.
Friday, April 27, 2007
Världens minst eftertraktade yrke
För några år sedan när jag och Häger pratade i telefon, kom vi in på ämnet "Vilket jobb är längst ner på sammhälstrappan?". Vi kom fram till att det var kille som jobbade i "Gula Rummet" i Skärholmens loppmarknad("Gula Rummet" var ett rum fyllt med serietidningar, böcker, gamla filmer, mög... samt en vägg till bredden fylld med porr). "Han kan ju aldrig gå ut/gå på middag", minns jag att Häger sa. " - Vad jobbar du med? - Jo, jag säljer porr i Skärholmens loppmarknad". Ja, ni ser.
Jag minns inte när det var, men för en tid sedan insåg jag att vi hade fel, eller iallfall att "Gula rummet"-killen inte längre är längst ner. Vi har sedan ett par år tillbaka en ny KUNG på tronen. Ni har irriterat er på honom, jag har irriterat mig på honom och säkert era mammor också. Kungen är...
...Trumvirvel...
...Mannen i Jambaa!-reklamen!
Där kan vi snacka om att inte kunna gå ut. Tänk er följande bara:
En stor fest, typ femtioårsfest eller vadsomhelst. Två personer som sitter breve varandra börjar prata.
- Hej, dej har jag inte sett förut...
- Jo, hej. Jag heter Nisse, och du?
- Linda.
(De pratar vidare, om vem/vilka de känner på festen osv. Allt går Nisses väg, men förr eller senare kommer alltid Frågan)
- Så, Nisse, vad gör du på dagarna, vad jobbar du med?
- Jo, det är jag som är rösten i Jambaa!-reklamen.
- Vänta, är du seriös?
- Ja.
- Jag uppskattar iallafall din ärlighet.
#SMOCK!#
(Linda reser sig nöjd och går och sätter sig någon annanstans)
...Ja, ni fattar. Fast frågan är om det ens hinner ta så lång tid. Har han otur känner hon igen rösten med en gång.
Jag minns inte när det var, men för en tid sedan insåg jag att vi hade fel, eller iallfall att "Gula rummet"-killen inte längre är längst ner. Vi har sedan ett par år tillbaka en ny KUNG på tronen. Ni har irriterat er på honom, jag har irriterat mig på honom och säkert era mammor också. Kungen är...
...Trumvirvel...
...Mannen i Jambaa!-reklamen!
Där kan vi snacka om att inte kunna gå ut. Tänk er följande bara:
En stor fest, typ femtioårsfest eller vadsomhelst. Två personer som sitter breve varandra börjar prata.
- Hej, dej har jag inte sett förut...
- Jo, hej. Jag heter Nisse, och du?
- Linda.
(De pratar vidare, om vem/vilka de känner på festen osv. Allt går Nisses väg, men förr eller senare kommer alltid Frågan)
- Så, Nisse, vad gör du på dagarna, vad jobbar du med?
- Jo, det är jag som är rösten i Jambaa!-reklamen.
- Vänta, är du seriös?
- Ja.
- Jag uppskattar iallafall din ärlighet.
#SMOCK!#
(Linda reser sig nöjd och går och sätter sig någon annanstans)
...Ja, ni fattar. Fast frågan är om det ens hinner ta så lång tid. Har han otur känner hon igen rösten med en gång.
Thursday, April 19, 2007
Hemma hos Häger II - Öppningstemat
När jag skulle gå hem från Häger, följde han med mig till Tunnelbanan. Solen var på väg ner, och på vägen ser man Globen på avstånd. Häger började snacka om hur han ser på Globen, att hans tidigare syn var den han skrev i sin blogg förra sommaren, att Globen exploderar och att lägenheten lyfter mot skyn, men att det numer är något i still med det här:
Stockholm. En vanligt dag. Man ser hur allt börjar skaka och tjuta. Han reser sig upp, ty blott han vet vad som kommer att ske. Han springer mot Globen, och ungefär samtidigt börjar en melodia att ljuda, och snart kompas den av en manlig sångare. När han kommer fram till Globen och gått in, förvandlas den till ett rymdskepp som flyger upp mot skyn och spränger sönder en massa attackerande rymdmonster... och så vidare.
Väl hemma började jag fundera på hur min "Öppningslåt" skulle vara. Det tog inte lång tid innan alla bitarna föll på plats.
Stockholm, en helt vanlig dag. Plötsligt. Marken börjar skaka, och folk flyr i panik. Onda robotar(ROBBOTTER!) anfaller staden. Då. Vår unge hjälte väckas av en galen saftblandare i taket. Han fattar att bara han kan rädda Stockholm. Han springer ut mot gubbängsfältet, som öppnar upp sig(som hangarer alltid gör på film, ni vet) och upp kommer en jättestor robot. Han kliver in, och flyger mot City för att ta upp kampen mot finenden, följt av allmänhetns jubel när han ger skurkarna på nöten... och så vidare. Vilken låt det ska vara i bakgrunden? Great Mazinger, Animetalversion, såklart. Vi tar den EN gång till.
Stockholm. En vanligt dag. Man ser hur allt börjar skaka och tjuta. Han reser sig upp, ty blott han vet vad som kommer att ske. Han springer mot Globen, och ungefär samtidigt börjar en melodia att ljuda, och snart kompas den av en manlig sångare. När han kommer fram till Globen och gått in, förvandlas den till ett rymdskepp som flyger upp mot skyn och spränger sönder en massa attackerande rymdmonster... och så vidare.
Väl hemma började jag fundera på hur min "Öppningslåt" skulle vara. Det tog inte lång tid innan alla bitarna föll på plats.
Stockholm, en helt vanlig dag. Plötsligt. Marken börjar skaka, och folk flyr i panik. Onda robotar(ROBBOTTER!) anfaller staden. Då. Vår unge hjälte väckas av en galen saftblandare i taket. Han fattar att bara han kan rädda Stockholm. Han springer ut mot gubbängsfältet, som öppnar upp sig(som hangarer alltid gör på film, ni vet) och upp kommer en jättestor robot. Han kliver in, och flyger mot City för att ta upp kampen mot finenden, följt av allmänhetns jubel när han ger skurkarna på nöten... och så vidare. Vilken låt det ska vara i bakgrunden? Great Mazinger, Animetalversion, såklart. Vi tar den EN gång till.
Hemma hos Häger - Sagan om den rosa fettfågelns årsinkomst
Jag var hemma hos Häger i Måndags, mest för att prata om Fanzinet och vad Häger tycker om min text och så. Det krånglade med att skicka texten via mejlen, men det löste sig till slut. Vi snackade en del, men tillslut hände det som bara måste hända: Vi surfade loss på dutub. Eller snarare, Häger gjorde det. Jaja, detaljer, detaljer.
Efter som en av mina grundplaner med den här bloggen från början var att gödsla iväg en massa konstiga topplistor av olika slag, tycker jag allt att vi tar en nu. Så:
Topp fem roligaste youtubefilmerna jag och Häger såg i Måndags:
5. Hokuto no Ken - Öppningslåt(Koreansk Live Action)
4. Card Captor Sakura - Öppningslåt(Fanprojekt)
3. The best of Bernard Minet(Del två av två)
2. Gugu Ganmo - Öppningslåt(Franska)
1. Great Mazinger - Öppningslåt(Animetalversion)
Efter som en av mina grundplaner med den här bloggen från början var att gödsla iväg en massa konstiga topplistor av olika slag, tycker jag allt att vi tar en nu. Så:
Topp fem roligaste youtubefilmerna jag och Häger såg i Måndags:
5. Hokuto no Ken - Öppningslåt(Koreansk Live Action)
4. Card Captor Sakura - Öppningslåt(Fanprojekt)
3. The best of Bernard Minet(Del två av två)
2. Gugu Ganmo - Öppningslåt(Franska)
1. Great Mazinger - Öppningslåt(Animetalversion)
Sunday, April 08, 2007
Saturday, April 07, 2007
Thursday, April 05, 2007
"- Nej, jag läser aldrig något om bögar, och inte Nöjesguiden heller"
I Tisdags var jag på det här, och jag lovade Jeff att skriva om det. Där hände dock något som är mycket intressantare att skriva om än vad som faktiskt hände där. Något som jag borde ha skrivit om för länge sedan. Eller snarare något jag inte riktigt... vetat om jag verkligen borde skriva om. Jaja, nu kommer det ändå.
(Jag, Häger och Tanja satt vid samma bord. De kom in på ämnet "Carin 21:30-avsnittet som handlade om porr". Kjell Bergqvist var gäst.)
Anders(Vänder sig mot mig): - Jo, men du måste väl ha sett det där klippet... med..
Han behövde egentligen inte säga något mer. Självklart hade jag det. Så luta er tillbaka. Det kan inte bli roligare än så här. Roligare än allt: ”Hallå, nu tycker jag”, ”SHIT! SHIT! SHIT!...” och, som sagt, allt annat med för den delen.
Jag har tänkt mycket på "Diskutabelt", och på debattprogram i största allmänhet, och insett att debattprogram är den bästa sortens TV. Verbal boxning när den är som hårdast. För ni vet hur det är. När man sätter sig att följa en debatt vill man att det ska smälla. HÅRT. Och mycket. Klippet fick mig även att tänka på hur det hela började. Kanske är det ett program i stil med den första Diskutabelt-säsongen, anno 1989, som är teves framtid: En man, klädd i en jätteful skjorta och med rakad skalle, som rökandes svär, pekar med hela handen, avbryter och förolämpar sin publik. Som vi säger här på redaktionen: Ja, jag skulle titta iallafall.
TV3 får helt enkelt släppa alla sina 90-talsproduktioner på devede.
(Jag, Häger och Tanja satt vid samma bord. De kom in på ämnet "Carin 21:30-avsnittet som handlade om porr". Kjell Bergqvist var gäst.)
Anders(Vänder sig mot mig): - Jo, men du måste väl ha sett det där klippet... med..
Han behövde egentligen inte säga något mer. Självklart hade jag det. Så luta er tillbaka. Det kan inte bli roligare än så här. Roligare än allt: ”Hallå, nu tycker jag”, ”SHIT! SHIT! SHIT!...” och, som sagt, allt annat med för den delen.
Jag har tänkt mycket på "Diskutabelt", och på debattprogram i största allmänhet, och insett att debattprogram är den bästa sortens TV. Verbal boxning när den är som hårdast. För ni vet hur det är. När man sätter sig att följa en debatt vill man att det ska smälla. HÅRT. Och mycket. Klippet fick mig även att tänka på hur det hela började. Kanske är det ett program i stil med den första Diskutabelt-säsongen, anno 1989, som är teves framtid: En man, klädd i en jätteful skjorta och med rakad skalle, som rökandes svär, pekar med hela handen, avbryter och förolämpar sin publik. Som vi säger här på redaktionen: Ja, jag skulle titta iallafall.
TV3 får helt enkelt släppa alla sina 90-talsproduktioner på devede.
Monday, April 02, 2007
Bloggen Återuppstår
Eller, ja. Egentligen måste ju man dö på riktigt, eller iallafall sagt att man lagt av för att kunna återuppså, och bloggen har ju bara vilat sig lite. Men det lät iallafall bra. Och det är ju faktiskt det som betyder något. Jaja, här kommer en liten rapport på vad som har hänt idag.
Efter att ha varit i skolan åkte jag hem igen för att fixa lite saker, bland annat ringa Joamkim samt min pappa. Min farmor hann även ringa. När jag satt på muggen. Med mycket besvärad röst bad jag att få ringa igen när jag var klar. Det gjorde jag också. Vi småpratade i ungefär fem minuter. Bland annat om att det snart är påsk, och att hon fyller år, och hon frågade om jag skulle komma på besök. Jag sa att jag inte visste, smat att jag inte fick tag på pappa igår, men tillade att jag skulle ringa honom igen. Vid femtiden gick jag ut igen, mot tunnelbanan för att ta mig till Täby. Efter några stationer klev en ganska kraftig man på. Han satt sig breve mig. "Varför vill han sitta breve mig och trängas, ser han inte att stolarna mittemot mig är lediga?" hann jag tänka innan jag upptäckte att han var blind. Han reste sig igen och satte sig mycket riktigt mitt emot mig. Tåget började åka igen.
När tågen stannade vid Medborgarplatsen kom jag att tänka på när jag på våren i åttan praoade på ett tryckeri vid Fridhemsplan. Jag ägde ett digitalur på den tiden, och då det tog ett tag att åka från Hökarängen, brukade jag roa mig med att ta tid på hur lång tid det tog att åka mellan de olika stationerna. Väl framme vid varje station nollställde jag klockan och tog istället tid på hur mycket tid som hann passera från det att dörrarna öppnades, folk klav av/på och dörrarna stängdes igen. Sedan nollställde jag klockan igen och började räkna restid igen. Nuförtiden har jag ingen klocka.
Både jag och den blinde mannen gick av vid slussen. När jag är framme vid tekniska och går upp mot roslagsbanan kommer jag att tänka på den där gången sommaren 2005 som jag, Storm och Bejner(Som hade "sommarlov", han låg inne i lumpen) skulle ta en vända på stan. Jag tror att vi sa att vi skulle träffas vid tre utanför tekniska. Jag var där kvart eller tjugo i. Jag väntade. Ingen kom. Efter ett tag ringde jag till Joakims mobil och frågade var de höll hus. Jag fick svaret "Du är lite... sen.". Jag fattade inte vad han menade. Det visade sig förövrigt att Bejner var så hårt ptäglad av det militära att han varit där EN TIMME FÖR TIDIGT. Därav förvirringen. Eller så ville de bara inte att jag skulle följa med egentligen. Jaja, vi hade ganska kul, vill jag minnas.
Tåg mot Mörby Centrum. När tåget börjat åka bestämmer jag mig för att spana extra noga efter en greffitimålning som jag gillar. Den föreställer en skräckslagen sprayburk som spejar något, samtidigt som den ser en trasa tvättar bort det. Eftersom den är sprejad på en bro har jag fått för mig att det tar längre tid innan någon orkar åka dit och tvätta bort den. Och eftersom den är sprejad på en bro är den svårare att se från tågfönstret. Dessutom gick tåget en aningen fortare än vanligt. Jaja, jag hann iallafall se den.
Efter att ha varit i skolan åkte jag hem igen för att fixa lite saker, bland annat ringa Joamkim samt min pappa. Min farmor hann även ringa. När jag satt på muggen. Med mycket besvärad röst bad jag att få ringa igen när jag var klar. Det gjorde jag också. Vi småpratade i ungefär fem minuter. Bland annat om att det snart är påsk, och att hon fyller år, och hon frågade om jag skulle komma på besök. Jag sa att jag inte visste, smat att jag inte fick tag på pappa igår, men tillade att jag skulle ringa honom igen. Vid femtiden gick jag ut igen, mot tunnelbanan för att ta mig till Täby. Efter några stationer klev en ganska kraftig man på. Han satt sig breve mig. "Varför vill han sitta breve mig och trängas, ser han inte att stolarna mittemot mig är lediga?" hann jag tänka innan jag upptäckte att han var blind. Han reste sig igen och satte sig mycket riktigt mitt emot mig. Tåget började åka igen.
När tågen stannade vid Medborgarplatsen kom jag att tänka på när jag på våren i åttan praoade på ett tryckeri vid Fridhemsplan. Jag ägde ett digitalur på den tiden, och då det tog ett tag att åka från Hökarängen, brukade jag roa mig med att ta tid på hur lång tid det tog att åka mellan de olika stationerna. Väl framme vid varje station nollställde jag klockan och tog istället tid på hur mycket tid som hann passera från det att dörrarna öppnades, folk klav av/på och dörrarna stängdes igen. Sedan nollställde jag klockan igen och började räkna restid igen. Nuförtiden har jag ingen klocka.
Både jag och den blinde mannen gick av vid slussen. När jag är framme vid tekniska och går upp mot roslagsbanan kommer jag att tänka på den där gången sommaren 2005 som jag, Storm och Bejner(Som hade "sommarlov", han låg inne i lumpen) skulle ta en vända på stan. Jag tror att vi sa att vi skulle träffas vid tre utanför tekniska. Jag var där kvart eller tjugo i. Jag väntade. Ingen kom. Efter ett tag ringde jag till Joakims mobil och frågade var de höll hus. Jag fick svaret "Du är lite... sen.". Jag fattade inte vad han menade. Det visade sig förövrigt att Bejner var så hårt ptäglad av det militära att han varit där EN TIMME FÖR TIDIGT. Därav förvirringen. Eller så ville de bara inte att jag skulle följa med egentligen. Jaja, vi hade ganska kul, vill jag minnas.
Tåg mot Mörby Centrum. När tåget börjat åka bestämmer jag mig för att spana extra noga efter en greffitimålning som jag gillar. Den föreställer en skräckslagen sprayburk som spejar något, samtidigt som den ser en trasa tvättar bort det. Eftersom den är sprejad på en bro har jag fått för mig att det tar längre tid innan någon orkar åka dit och tvätta bort den. Och eftersom den är sprejad på en bro är den svårare att se från tågfönstret. Dessutom gick tåget en aningen fortare än vanligt. Jaja, jag hann iallafall se den.
Subscribe to:
Posts (Atom)