Livet, populärkulturen och allting, Fyrde gången gillt: Nörden, Sapparikon, Förvandlingen

Jag är nu ganska nyligen tillbakakommen från Sapparikon:04(Som jag tyckte skulle ha undertiteln "Fyrde gångnen gillt"). När jag kom dit första gångnen, i Fredags, räckte det med att ha varit där i tio minuter för att det skulle känns som jag varit där hela dagen. Den rätta konventskänslan, med andra ord. Och visst hade jag kul, men på något sätt finns bara tomhet kvar nu. Inte så att detta var det bästa som hänt de nördiga delarna av mig. Nej, knappast, inte ens i närheten. Detta Sapparikon var att betrakta som ytterst ordinärt. Och kanske är det just detta som gör att det känns som att allt har förändrats, och att min förvandling som manganörd är över. Jag har gått in i min slutgiltiga form. Låtom oss förklara.

På Sapparikon:02 anordnades en debattpanel, som delvis finns inspelat och utlagt på Internets(I Animéradions andra avsnitt). Bland annat talades det om det där med cosplay, och vilken sorts cosplay som är "lämplig" och "hör hemma" på ett Animékonvent. Iggy var som vanligt starkt emot att folk dök upp som tevespelsfigurer och J-Rockartister(WÖÖH, "Rockartisht!") på Animékonvent. Jag var då inte riktigt beredd att ge honom rätt. Av den enkla anledningen att jag började manganörda mig efter att manganördssverige hade gått in i en ny fas, om inte förändrats i grunden, så iallafall till viss del. Jag talar om När J-Rocken kom till byn.

Jag vet att jag inte är rätt man att tala om det här, men det fanns ju trots allt en tid då Manga- och Animéintresset bara var en förlängning av ett allmänt serieintresse, och inte en hel "Livsstil", med allt vad det innebär av att folk lyssnar på Japansk Rockmusik. På. Riktigt. Och så vidare(För er läsare som inte är så inne på det där med Japan kan jag snabbt nämna att Japansk Rockmusik inte är som vanlig Rockmusik...). Trots att jag själv aldrig varit i närheten att vilja anamma den Japanska "Kulturen" på det sätt som vissa andra gjort, och gör i detta nu, lära mig fangirl/boy-Japanska, dyrka Gackt och allt det där har det ändå alltid funnits där som ett bakgrundsbrus som inte går att stänga av. Jag minns ett Mangakai-Sundbybergmöte våren -02 där det satt folk runt en dator och kollade på en Japansk musikvideo(med Luna Sea?). Knappast vanligt 8-10 år tidigare, och då inte bara på grund av att det där med Internet inte var var mans egendom i början av nittiotalet. Jag vet inte när den här "förvandlingen" jag talade om tidigare ägde rum, men kanske runt -99/2000(Där har vi den riktiga Milleniumbuggen), när fascinationen för det Japanska(Som inte är tecknad film, serier eller porr) plötsligt blev något man kunde börja sälja på Animékonvent till överpriser.

Föresten. Innan jag får Häger-Jönsson efter mig, galet skrikandes att "POPULÄRKULTUREN MÅSTE STÄNDIGT UTVECKLAS!!!!!", kanske jag ska ge min syn på saken. På ett sätt tycker jag naturligtvis att det är kul med folk som gillar Japansk "Rockmusik", så till den milde grad att det bilar föreningar, går på konserter och så. Jag gillar det på samma sätt som jag gillar att folk badar i Sergelfontänen vid Svenska sportsliga framgångar. En sorst populärkulturellt engagemang. Har du lugnat dig nu, HJ? Bra. För trots detta, att jag kan se folk engagemang som något bra, betyder det knappast att Japansk Rockmusik växer en tum i mina ögon. Jaja. Åter till ämnet.

Jag började som sagt att gilla "Det Japanska" efter denna förvandling, detta anammande. På mitt första animéfilmvisningsbesök frestades det således med försäljningsbord med J-Rockskivor och dylikt. Detta har lett till att jag sett det som något naturligt. En naturlig del av den Svenska Animéscenen(Huruvida det är det eller ej tycker jag vi tar en annan gång, HJ). Jag har således aldrig behövt reflektera på samma sätt som i inledningen nämnda Iggy. Manacosplayers på ett Animékonvent, vadårå, vad är det att hetsa upp sig över? liksom. Fram tills nu.

Det var inte bara det faktum att konventets cosplayare var en minst sagt brokigt skara: En alv, "Renjis bror" utan även den historia som Jordgubbe berättade. Den om att på något av de senaste Uppcon:en hade vinnarern i Cosplaytävlingen varit någon utklädd som... Jack Sparrow. Onekligen orgonelt för ett Animékonvent. När jag hörde det, ja, där och då känndes det som att Iggy fick rätt. Vad som helst hör verkligen inte hemma på ett Animékonvent.

Visst, man kan se det med HJ-ögon, också. "Nördscenen är i ständig förändring", eller bara torrt konstatera att bara folk faktiskt gör något är det väl bra. Men, nej, ja, äh. Jag vet inte. Inte längre. Inte när böcker om Det Flygande spaghettimonstret delas ut som pris i en cosplay tävling på ett Animékonvent. Det känns bara som att jag nu gått in i min slutliga fas och form som manganörd.

En gång i hissen i Simon Lundströms gammla lägenhet sa han "Det roliga med Mangakai Täby är att den består av en massa getlärlingar, och man vet att de inte kommer att bli så mycket mer än just lärlingar". Även om jag tror att Schönbeck kan gå hela vägen, så fick han rätt i mitt fall. För när förvandligen är klar kan man tydligt se att jag inte blev en get. Inte ens en räv. Jag blev...

En Gubbe.

En gubbe med allt vad det innebär. En gubbe som inte tittar så mycket på mangafilm längre, men gärna på "Gubbanimé"(Äntligen en filmmotsvarighet till "Gubbrock". Kampen är över. Iallafall för en stund), typ VOTOMS eller Macross eller vadsom helst. En gubbe som gärna roar sig med att göra frågesporter till Animékonvent med frågor som "Hur gammal är Tachibana Hajime?" eller har "Hockeyfrilla" som svarsalternativ i samma frågesport, enbart i syfte att roa sig själv. En gubbe som... Ja, och så vidare i all oändlighet.

Så nu vet ni det. "Gubbe". Ha, världen är bra festlig ibland.

Jag har förövrigt börjat skriva på ingetlivbloggen. Jag hoppas jag ska kunna öka inläggstakten där, iallafall något märkbart.

Att det faktiskt fanns en artikel om "Gubbrock" på wikipedia var nog dagens festligaste.

Bland det bra sakerna som hände på Sapparikon kan nämnas att Iggy klär ytterst bra i polisonger. (Vem gör inte det föresten? Synd bara att jag rakar bort dem hela tiden, med en hänvisning tll att "De växer ju så långsamt". Men ni skulle sett mig i början av året... Wow.)

Festligt är ett mycket fe... roligt ord. Årets?

Jag undrar verkligen om ens jag kommer läsa igenom det här inlägget. Jaja, jag hoppas att jag fick något sagt iallafall.