För dom har tagit stundenten, för dom har tagit stundenten…

Dagbok, den 31 maj 2007

Jag vet inte var klockan var exakt, men hon var kanske halv fyra. Jag var vid radio/TV-huset. Jag hade just tagit mig en promenad ut mot Gärdet, för att sedan ha återvänt. Blå buss linje 4 ändstation Gullmarsplan stod inne. Blå buss linje 4 är en helt fantastisk buss, när allt kommer om kring. Den passerar en hel radda viktiga och intressanta platser, och resan från första till sista hållplatsen tar dessutom evigheter, närmare en timme(Och då räknar vi inte med ev förseningar orsakade av tex trafikstockningar). Med andra ord perfekt om man bara vill åka för åkandets skull och inte nödvändigtvis ska någonstans.

Efter att först haft problem med att hitta ett bra säte, slog jag mig till sist ned. Bussen började åka, och allt eftersom stationerna passerade blev den snabbt full med folk. Två killar som satt bredvid mig ondgjorde sig över att det närmast var trafikstockning, samtidigt som en av dem stundtals pratade i telefon(”Skynda? Jag kan ju inte skynda bussen, dumskalle!”). Efter att de gick av, satte sig istället några tjejer bakom mig. De pratade på, då man plötsligt hörde ljudet av några studenter utanför, något tjejerna i bussen inte helt gillade. De pratade på om det där med studenten och jag kom åter att tänka på att jag inte sett så många ekipage i år.

Jag minns när min kusin Therese tog studenten för många, många år sedan. Jag var ännu ung, och att jag en dag skulle ta hennes plats kändes bara… avlägset. Jag åkte med. Jag vill minnas att ”vi” i bilen var hon, hennes två systrar, hennes pappa, jag och en klasskompis till henne. De hade ingen stereo men de väsnades lätt mest i hela Eskilstuna den dagen. Solen sken och allt det där. (Jag skulle gärna lägga in en bild, men tyvärr har jag ingen scanner. Dessutom gillar inte blogger när jag lägger in bilder.)

Nutid. Tjejen bakom mig pratade på om studenttjejerna ute på gatan. Bussen segade sig fram, och tillslut var vi i fas med studenttjejernas bil. För det var EN bil, och inte ett flak. I bilen satt kanske fyra personer, varav två var studenter. Än kan två pluggtrötta tonåringar väsnas mer än en hel armé. Eller nästan, i alla fall. Busstjejen pratade vidare: ”Jo, hon frågade om jag ville komma på hennes ”skiva”, och frågade när jag skulle ha min: ”Om tre år”. Gaah! /…/ Men samtidigt, vad gör dom dagen efter de tagit stuttenten? Jo, de blir arbetslösa! ”Vad gör du? Jo, jag pluggar. Jag är arbetslös”. Det är mycket bättre att plugga”.

När jag en tid efter att jag tagit studenten, ”när det begav sig…”, fick frågan ”Vad gör du nu?”, och svarat ”Jag tog studenten nyligen”, fick jag höra tillägget ”Då har du automatiskt evalverat till Arbetslös”. Jag höll inte med.

Jag mår av olika skäl inte så bra just nu, men när jag for fram där i bussen mådde jag bra igen. Lite som i forna dagars glans, nästan. Det känns verkligen inte självklart, men jag hoppas, HOPPAS, verkligen att jag på något sätt, någon gång, kan nå tillbaka dit. Till forna dagars glans.

Blå buss linje fyra, igen. Tjejen bakom mig och jag suckade och stönade ikapp över studenttjejen utanför. ”Men snälla, tyst…” Jag fortsatte att minnas mer. När Joakim skulle ta studenten. Jag och Joakim gick en dag tillsammans till hans skola. Jag tror det var någon sorts helgdag (hur skulle jag, som också pluggade, annars varit där? Skolk?), för det var i princip ingen där, och han hade inga lektioner. Jag minns inte riktigt vad det var vi skulle göra där, bara att vi gick till hans bibliotek. Bibliotekarien var trevlig, och pratade lite om ”de här tre åren” och allt det där. Det var en härlig dag, det kändes lite som att jag befann mig i en teveserie, där Joakim var huvudpersonen. Typ avsnitt 49 eller 50 av 52. Tillbakablickar. Figurer som varit med under seriens gång dyker upp igen, en sista gång. Är det inte så vi vill att livet ska vara? Som en bra teveserie som aldrig tar slut. Ständigt ny säsong, med nya stil- och berättargrepp. Där och då var jag verkligen i Forna Dagars Glans.

Efter en stund passerade det fler glada studenter, och tjejen bakom suckade till igen. ”Nej, nu får de allt ta slut”, suckade hon i höjd med Odenplan. Och som i ett trollslag, som om någon mer än vi på bussen hört henne, tog de slut. Studenterna, alltså.

***

Dagen efter tog jag Blå buss linje 4(Jag har svårt att bestämma mig, heter det "Blå Buss" eller "Blåbuss"? Det värsta är att jag misstänker att båda funkar, bara man tänker efter. Klurigt, det där.) igen. Inte för att jag behövde det, så klart. Jag åkte ut till Radiohuset, promenerad ut mot Gärdet igen, som dagen innan, var borta i kanske tio minuter för att sedan ta en ny blåbuss tillbaka, de går ju så ofta. Det blev något som nästa kan liknas vid ett ticks(Eller inte), men i några dagar i sträck tog jag Blåbuss Linje 4 ut mot Radiohuset, bara för resans skull, ett sätt att samla mina tanakr och allt det där.

Viis känns det som att... Nej, det var inget bra formulering. Men det känns som att jag har ett behov, som jag säkert inte är ensam om(Eller så är det kanske helt självklart att jag är heeeeeeeelt ensam om det). Ett behov, eller kanske snarare en önskan om att allt ska... ska vara kompletta, perfekta ögonblick som spelas upp om och om igen. En önskan om att livet ständigt bestod av minnesvärda episoder, som en bra och välskriven teveserie. Eller är det verkligen just en önskan? Kanske snarare en förhoppning? Jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att jag var på A:s student idag. Eller student och student. Skolan hade satt 13:00 som spikad tid för utspringet. Istället skedde det vid kanske 12:30. Inte ens hennes föräldrar var där då. Den irriterade stämningen till trots blev det ganska lyckat. Jag tog en del bilder. Vissa kasnke rent av skulle platsa till att läggas upp här. Synd att jag inte har digitalkamera. Jaja.

Jag var en av få i kostym där på skolgården(Ja, faktiskt. Även om även jag har svårt att tro det), och på den efterföljande festen var jag den enda. Min första tanke när jag upptäckte det var "Skit, nu har du klantat dig IGEN, ditt missanpassade MEEH. Aldrig kan du vara klädd RÄTT. Alltid FEL. Shitshitshit...", men sedan kom jag till sans igen. För en gångs skull var jag Snyggt klädd(Trots att jag såg ut som en oundare i håret), så varför klaga? När jag äntligen kan stå för hur jag klär mig, och klär mig på ett sätt jag ser upp till, vill jag gå ner mig. Jag tror jag faktiskt lärde mig lite av den "episoden".