Bloggen Återuppstår

Eller, ja. Egentligen måste ju man dö på riktigt, eller iallafall sagt att man lagt av för att kunna återuppså, och bloggen har ju bara vilat sig lite. Men det lät iallafall bra. Och det är ju faktiskt det som betyder något. Jaja, här kommer en liten rapport på vad som har hänt idag.

Efter att ha varit i skolan åkte jag hem igen för att fixa lite saker, bland annat ringa Joamkim samt min pappa. Min farmor hann även ringa. När jag satt på muggen. Med mycket besvärad röst bad jag att få ringa igen när jag var klar. Det gjorde jag också. Vi småpratade i ungefär fem minuter. Bland annat om att det snart är påsk, och att hon fyller år, och hon frågade om jag skulle komma på besök. Jag sa att jag inte visste, smat att jag inte fick tag på pappa igår, men tillade att jag skulle ringa honom igen. Vid femtiden gick jag ut igen, mot tunnelbanan för att ta mig till Täby. Efter några stationer klev en ganska kraftig man på. Han satt sig breve mig. "Varför vill han sitta breve mig och trängas, ser han inte att stolarna mittemot mig är lediga?" hann jag tänka innan jag upptäckte att han var blind. Han reste sig igen och satte sig mycket riktigt mitt emot mig. Tåget började åka igen.

När tågen stannade vid Medborgarplatsen kom jag att tänka på när jag på våren i åttan praoade på ett tryckeri vid Fridhemsplan. Jag ägde ett digitalur på den tiden, och då det tog ett tag att åka från Hökarängen, brukade jag roa mig med att ta tid på hur lång tid det tog att åka mellan de olika stationerna. Väl framme vid varje station nollställde jag klockan och tog istället tid på hur mycket tid som hann passera från det att dörrarna öppnades, folk klav av/på och dörrarna stängdes igen. Sedan nollställde jag klockan igen och började räkna restid igen. Nuförtiden har jag ingen klocka.

Både jag och den blinde mannen gick av vid slussen. När jag är framme vid tekniska och går upp mot roslagsbanan kommer jag att tänka på den där gången sommaren 2005 som jag, Storm och Bejner(Som hade "sommarlov", han låg inne i lumpen) skulle ta en vända på stan. Jag tror att vi sa att vi skulle träffas vid tre utanför tekniska. Jag var där kvart eller tjugo i. Jag väntade. Ingen kom. Efter ett tag ringde jag till Joakims mobil och frågade var de höll hus. Jag fick svaret "Du är lite... sen.". Jag fattade inte vad han menade. Det visade sig förövrigt att Bejner var så hårt ptäglad av det militära att han varit där EN TIMME FÖR TIDIGT. Därav förvirringen. Eller så ville de bara inte att jag skulle följa med egentligen. Jaja, vi hade ganska kul, vill jag minnas.

Tåg mot Mörby Centrum. När tåget börjat åka bestämmer jag mig för att spana extra noga efter en greffitimålning som jag gillar. Den föreställer en skräckslagen sprayburk som spejar något, samtidigt som den ser en trasa tvättar bort det. Eftersom den är sprejad på en bro har jag fått för mig att det tar längre tid innan någon orkar åka dit och tvätta bort den. Och eftersom den är sprejad på en bro är den svårare att se från tågfönstret. Dessutom gick tåget en aningen fortare än vanligt. Jaja, jag hann iallafall se den.