Det är en sjuk värld/sjuk, sjuk, sjuk

Jag har på senare tid fått höra att jag i vissa situationer på senare tid gett ett drygt och framförallt aggresivt intryck. Först visste jag inte hur jag skulle tolka det. Sedan rannsakade jag mig själv, och insåg att jag ägnat stor tid på sistone att lyssna på 80-talsklassikern "Warthog". Det har således blitt hög tid att tala lite om Det Bästa Bandet I Världen: The Ramones.

De hade varit i konflikt med skivbolag förut, brorsorna. Now I Wanna Sniff Some Glue uppskattades högst sådär på vissa håll, och Today Your Love, Tomorrow the World. Den sista hette ursprungligen I'm a Nazi, Baby, och vi kan starkt misstänka att det var överdrivet högavlönade skivbolagspampar som är orsaken till att det stannade vid att vara just det ursprungliga titeln. Just det här har jag inget faktastöd för, men vissa källor hävdar att bitar av texten även fick ändras lite.(Även om de faktisk sjunger just "I'm a Nazi, Baby" på den slutgiltiga versionen). Detta till trots fann säkerligen vissa det säker ytterst osmakligt att i en visa ha en text lydandes "I'm a shock trooper in a stupor, yes I am/ I'm a Nazi schatze, you know I fight for the fatherland"...

När de 1977 släppte sitt andra album "Leave Home" ansåg dock högre makt att de gick för långt i och med låten Carabona not glue, en sorst "uppföljare" till tidigare nämnda limepos. Låten togs helt sonika bort och ersattes med en B-sida, något som såklart ledde till att de sålda skivorna med orginalsättningen av låtar fick het samlarstatus.

När gruppen så 1984 släppte sitt förmodligen sista helgjutna album, Too Tough to Die, var det återigen dags för textkontroverser. Skivan anses i vissa kretsar som Dee Dee Ramones stora stund(Han skrev nio av tretton låtar), något jag är redo att instämma i. Utöver skrivande agerade han även sångare på två av låtarna, ett arbete vanligtvis vigt åt Joey, även om detta knappast var första gången den heroinstinne fejjan tog ton(Det mest spektakulära exemplet är den "självbiografiska" 53rd & 3rd, där han som bekant sjunger sista versen. Mer om 53rd & 3rd på Engelska Wikipedia) Även om Endless Vacation även den är ytterst kvalitativ, står Warthog fast som den mest spektakulära av dessa två låtar.

Båda av dessa låtar avhandlar ämnen som droger och och död(och i Endless fall, självmord), men det var på den galna(och hypersnabba) vansinneshymnen Wart Hog som skivbolaget reagerade mest på. Nog för att bandet brukade spela in musik som knappast föll nymoralister i smaken, den ledande anledningen till att de sällan spelades på radio(även om de knappast, inte ens då, var "värst" vad det gäller texter), tog Farsan Dee Dee saken till en helt ny nivå nu. Han hade tidigare sjungit om att döda sina föräldrar(han tänkte dock inte begråta dem då de behandlat honom ytterst illa), men nu släppte han lös totalt.

Det talas ofta om att musiker av idag, speciellt rappare, "har så grova texter". Vad som är att betrakta som grovt är självklart upp till betraktaren, och även vilka grovtextade låtar som faktistk innehåller kvaliteter. Sedan är det ju skillnad på grovhet och grovhet. Eddie Meduza och liknande ägnade hela sina karriärer åt att sjunga rakt på sak om att runka, dricka hembränt och hur en riktigt kvinna bör se ut... Nog för att dessa artister har sina beundrare(dessutom är jag inte ute efter att tala om "kvaliteter" på det sättet), men ni vet hur det är. När någon som inte brukar svära gör det, eller ger någon en utskällning, blir den som mest effektiv och överrumplande. Nog för att Ramones var just Ramoens, ett band förknippat med låtar om lim, våld och droger och ingen kyrkokör... Men nu spelade Dee Dee ut alla de höga korten samtidigt. Ingenting lämmnades kvar åt fantasin, något som gjorde att skivbolaget vägrade att skriva ut texten i texthäftet. Den var bara FÖR MYCKET.

I wanna puke, I can't sit still
Just took some dope and I feel ill
It's a sick world, sick, sick, sick
It's a hopeless life, I hate it, hate it

It's a joke, it's a lie, it's a rip-off, man
It's an outlaw life, we're a renegade band
Doomsday visions of commies and queers
Artificial phonies, I hate it, hate it

Och så håller det på tills stereon sprängs efter nästan två minuters konstant knarkvansinne.

Han skrev, ihop med Johnny, hur det är när man knarkat lite för mycket, lite för länge. Historierna om Dee Dees drogvanor är många, främst rörande hans utgifter för täckandet av sitt heroinbruk, och jag har tyvärr inte tid eller utrymme för att berätta om det nu, i övrigt säger ju texten allt.

Kanske överdriver jag bara, förmodligen bryr sig folk verkligen inte om att bli upprörda längre... Fast antagligen är det ju så. Större delen av all grovtextad musik når ju inte de stora massorna. Vissa blev uprörda av homofobin i T.O.K.s debutskiva My Crew, My Dawgs, men då får man inte glömma att det knappast rörde sig om den nya NRJ-musiken, utan musik begränsad till en "smal" krets(Och detta då inte enbart beroende på texter om "Chi-Chimän").

...Oj, vad mycket text det blev. Synd att jag tycks ha förlorat sikte på ett vettigt slut. Surt.

...Give it a listen and travel back to a time when The Ramones were still goin full strength, before Dee Dee found rap and became "a funky guy", a time when they were all Too Tough To Die...

Ramones - "Warthog"

Du sätter länder i skräck/Det bor en VIKING i din kropp

Just nu pågår en tävling på Aftonbladets hemsida. Läsarna får snickar ihop sin egen EM-låt, och sedan ska den främsta röstas fram till den inofficiella EM-låten. Man kan tycka vad man vill om det.

Man kan även tycka vad man vill om att större delen av låtarna är på temat "I sommar blire GULD, pågar"(Något det garanterat blir i sommar är kol på armarna), fast å andra sidan: GES fick kritik för att sitt bidrag var för Positivt en gång i världen. Hur sodom helst, mitt favoritbidrag är, såklart:

Nilsson-Pålsson-Gorgees - "Johan Elmander"

Och detta då inte bara beroende på att jag råkar gilla Herr Elmander.

Den bästa EM-låtan någonsin är såklart Rallygängets "Det blir ändå inget EM-guld" från 2000, året då det sannerligen inte blev något EM-guld.

Den ende som är bra det är ju massören/Vi får räkna med att åka ur...

AIDS - Plötsligt Händer Det

Tidigt förra sommaren surfade jag på Tunnan i jakt på en klassisk "påa" från när seklet var ungt. Jag räknade inte med att hitta den. Och mycket riktigt fanns den inte där då. Jag hittade den här istället.

Men nu gör den det.

Der alte Mann sprach zu dem Kind vor ihm

Lite sent, men vafan (Coulo):

Just nu lanseras på Pressbyrån ett Pockeyplagiat festligt kallat "Mikado", höhö. Att mina tankar gällande namnet svävar högt över alla dassiga skämt vet ni redan om. Sällan har det varit mer uppenbart.

Du kannst alles haben mit etwas Geschick
Mikado, Mikado, vertrau nur auf dein Glück...

När egenvektorn spelte upp/Fraktalmusik i sinus

Gällande Schlagerfinalen är Linda Bengtzing min favorit, detta av främst två anledningar:
1. Hennes frisyr. Hur snygg som helst.
2. Textraden "Jag kan vara under, jag kan vara över"

Och då är det knappast den enda brilljanta raden i den visan.

Ombytlighet, kanske Framtiden.

Någonstans i Stockholms södra förorter, November 1999, i en tillsynes övergiven betongkällare

Trots att jag bloggat varje dag den här veckan känns det som det var en evighet sedan jag skrev ett ”riktigt” inlägg, eller överhuvudtaget skrev ett inlägg. Jag skyller på att ett visst uppehåll har gjort att jag tillfälligt tappat förmågan att skriva den gamla skolans inlägg.

Dessutom, handen på hjärtat, är det ju faktiskt mycket roligare att dumma runt bland youtubeklassiker. Som i inlägget innan.

Lägesrapport, så.

Jag har börjat spela Final Fantasy IX igen. Egentligen klarar jag inte av rollspel, men det här är något speciellt. Det här är inte som allt annat. Nu SKA jag varva det, även om det så tar mig hela året. Dessutom har jag ju betalat för skiten. Och dessutom kommer jag aldrig förbi det humoristiska faktumet att huvudpersonen är en blond uke som heter Zidane. På riktigt. Ja, jag menar verkligen på riktigt. PÅ RIKTIGT.

Jag rakade mig härom sistone. För första gången på en månad. Eventuellt ska jag besöka min far i helgen. Senaste gången vi träffades hade han väldigt roligt åt mitt hakparti. Du börjar ju lika Gustav Vasa. Håhåjaja.

Jag har gått upp fem kilo i år. Kuken.

Jag hade väldigt, väldigt roligt åt det här inlägget.

Data kan jag också, det ligger ju i tiden

Det är knappast den enda, men det här är en del i "Soundtracket till mitt liv", våren 2008.

Kulturgärning av rang

Markus säger:
Föresten. Årets största kulturgärning hitintills:
Markus säger:
http://www.youtube.com/user/Diskutabelt
Markus säger:
Det är någon räka som lägger upp gamla diskutabeltklipp, de första säsongerna. Gud vet hur länge jag har suktat efter det här.
Markus säger:
Om TV3 tog sitt ansvar skulle guldet ut på devede.

Sodom sagt. Det är inte första gången jag säger det: Släpp de första Diskutabeltsäsongerna på DVD. NU.

Andra människors sexualitet III + ”Skäggen” – 45 år senare

På dagens Aftonbladet kultursida finner man bland annat en Åsa Linderborgnotis om senaste numret av Ottar, som avhandlar kroppsbehåring i alla dess former. I notisen står det bland annat att läsa följande:

Tomas Hemstad skriver, som alltid, rakt och frankt om bögkulturen. Efter aidskrisen blev den hårlösa bringan ett mode i syfte att visa att bögar var friska. Med bromsmedicinerna kom ett yvigare, svettigare, lite fläskigare ideal: björnkulturen.

Det vildvuxna håret hotar med revolt. En västerländsk statsman som vill utstråla pålitlighet kan inte ha Castroskägg, än mindre se ut som talibanerna i bergen. Och ändå vet vi, att bakom den välklippta frikyrkofrisyrens behärskade snedbena, arbetar oftast den farligaste hjärnan.

Rök på - Du lever bara en gång

Teknikens under

För drygt två år sedan slog den här blorgen upp sina portar. Den började som ett skakigt "Bränna-tid"-projekt, och artade sig senare till... det är idag.

Detta firar jag härmed genom att fixa till den lite, och så sodom vis leda in den i den nya tiden.

Lets Happy! GOGOGO!

I Lördags drog melodifestivalen i gång. Många har åsikter. De flesta är av sorten ”Negativ”, det är ett elände som helt blockar allt viktigt som händer ute i världen, så här många program var det inte när jag var liten osv. Trams. Melodifestivalen är och ska få förbli underhållning, och ju mer desto bättre.

Alltså, Amy Diamonds låt. Synthen var fan giftig.

Hur roligt jag hade åt att de två vinnande bidragen var...
1. En lite flicka vars hela karriär bygger på att hon är en liten flicka som ser ut att vara ännu yngre än hon är
och
2. En man med Elviskomplex vars ålder sakta kryper närmare 60-strecket
...behöver jag inte ens gå in på.

Vi avslutar dagens episod med 2000-talets bästa schlager så här långt.

" - Jaha, men din mamma är ju fan DENDROFIL!?! Hur förklarar man annars att hon fått barn ihop med en fikus?"

På dagens debattsida i Aftonbladet finns att läsa ett inlägg med rubriken ”Måste vi starta ett mansparti?”. Vad jag vet har jag aldrig kommenterat politik/liknande "vuxna grejer" på min blog, men nu kan jag inte låta bli.

Inlägget består av diverse uppradade påståenden i punktform, i vilka man kan läsa om hur jävligt vi män har det. Inlägget är författat av Pär Ström. ”GAAH!” var ungefär min reaktion när jag såg det. Pär har då och då medverkat som biroll i bloggen ”Ablativ”, skrivigt böcker och liknande. För en tid sedan läste jag en krönika i Aftonbladdret där krönikören rabblade upp sådan som i vanliga fall brukade få denne att skratta. Då nämndes bla ”Pär Ström, den fjärde killen i Friends in Need, ”Tre solar”, Mikael Persbrandts och Kjell Bergkvists peruker i ”Tre Solar”. (Krönikan handlade om att det enda som nuförtiden kan få krönikören att skratta är Anna Skippers Hemsida i allmänhet, och dess ”webbshop” i synnerhet)

Jag citerar ur Pärs lista(Är de månne början på ”Pär Ströms 95 teser om manligt och kvinnligt”?):

* 95 procent av all enskild vårdnad tilldöms kvinnor.
* Det finns en lag om kvinnofrid men inte om mansfrid.
* Det satsas mycket mindre på mansjourer än kvinnojourer.

Och så vidare. Hitintills har han nämnt saker som, förutsatt att de är statistiskt försvarbara såklart, får bedömas sodom intressant/relaterat i sammanhanget. Men sedan bär det iväg:

* Fler män än kvinnor bli mördade.
* Fler män än kvinnor lever i ensamhet.
* Lagen stadgar värnplikt enbart för män.
* Media och forskare intresserar sig mest för kvinnors problem.
* Män drivs oftare till självmord.
* Män lever fem år kortare än kvinnor.
* Män stoppas i karriären för att genusstatistiken ska snyggas till[SIC].
* Män är mer drabbade av misshandel.
* Män är underrepresenterade i högskola.
Och avslutningsvis:
* Pojkar får sämre betyg i skolan än flickor.

Jadu, Pär... vad ska man säga? ”Det är roligt med folk som brinner”, som det heter. Synd bara att större delen av din förmåga att tänka logiskt verkar ha brunnit upp. Men vafan, jag ska inte klaga. Det är ju roligt.

”Lagen stadgar värnplikt…”
känns inte helt relaterat i försvarsavskaffningens 2008.
”Män drivs oftare till självmord.”
Rösta på mig och jag lovar att lära kvinnorna hur man gör! Vi börjar med specialundervisning redan i lågstadiet.
”Män lever fem år kortare än kvinnor.”
Nej, fan, jag orkar inte ens ironisera.
"Män stoppas i karriären för att genusstatistiken ska snyggas till[SIC]"
Se ovan.
”Män är underrepresenterade i högskola” samt ”Pojkar får sämre betyg i skolan än flickor.”
Ja, vad säger man? Det är en mening som ständigt återkommer när jag läser det här. Jag må vara en man som inte ser någon anledning i att kalla mig Feminist(jag har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. Det är en principsak, är jag inte helt och fullt engagerad i något vill jag inte sätta en stämpel på mig som antyder på det.), men… Ja, ni fattar.

Du har aldrig funderat på VAD det kan bero på? Jag vet inte vilken sorts skola du gick i ,Pär, men i de skolar jag gått i… Jag säger inte att alla killar är skolslarvertyper, men av de som är det är de nog fan mer i procent än motsvarande flickor.

En annan nyhet, som dock är av med nördig sort, kan läsas här. Jag gillar kommentaren.

"...Slår vad om att Amerikanska ungar kommer klaga på att han är för lik Hulken..."

Pär, ditt parti kan heta ”Misogynisterna”. Med ett sådant namn har du min röst direkt.

Jo, du Pär. Du glömde den viktigaste punkten. Ha gärna med den i ett nytryck av dina teser, glöm bara inte att ange källan:
* Män har större penis än kvinnor, men måste hela tiden motbevisa dem.

Tjugofyratimmarspartyfolket

Vi avslutar arbetsveckan med en rörande lite episod, rakt ur Hjärtat av Japanska öarna.

Lyckan är en smal slips säger:
Dagens, dagens.
Tomas S säger:
Kvällning.
Lyckan är en smal slips säger:
Vad händers?
Tomas S säger:
Strax festning här.
Lyckan är en smal slips säger:
Hett. Mycket kröken?
Lyckan är en smal slips säger:
Någon såsom fyller år?
Tomas S säger:
Jo på båda.
Lyckan är en smal slips säger:
Grattis till det första, och hälsa från mig på tvåan.
Tomas S säger:
Thank you very much, and... you're swedish - that's all that counts. Love beer, life, tits, .... everything.
Tomas S säger:
Citat Kula (Papua New Guinea)
Tomas S säger:
Han är en Jock
Tomas S säger:
(svart jock)
Lyckan är en smal slips säger:
YEAH!
Lyckan är en smal slips säger:
Det här blir något att berätta om för Häger Jönsson.
Tomas S säger:
"Its male nature man. Fucking male nature. Doesnt matter race or anything."
Lyckan är en smal slips säger:
Nej, innerst inne är vi likadana, huvudsaken är att man kan förenas över några glad bärs i goda vänner lag[er, hahahaha].
Lyckan är en smal slips säger:
[Hälsa honom att han verkar vara en skön snubbe och att jag gärna bjuder honom en runda om jag har vägarna förbi]

Nekrolog

De var ju rätt fina, när man tänker efter. Lite animéiga, sådär, med rektangulära och rundade kanter och allt. Inte alls som sin helrunda Harry Potthead/Mobboffer-föregångare. Jag fick till och med höra att de var snygga ibland. Men nu finns de inte mer. Skalmarna hade varit böjda så länge att jag inte längre minns hur länge. Färgen hade börjat flagna av mer och mer. Glasen var helt täckta med repor, och sedan i slutet av Oktober månad förra året saknades det högra glaset. Det var bara att konstatera, dess tid på jorden, och framförallt på min nästipp, blev allt knappare. Inget vara ju såsom bekant för evigt. Allting faller förr eller senare, som Jonas Gardell en gång skaldade.

Men de hade minsann fått vara med om en del. De satt som stolt betraktare när jag första gången träffade större delen av det som i dag är min umgängeskrets. De fick vara med om allehanda resor, i vissa fall till iallafall nästa fjärran länder. De skrek ikapp med mig när Anders Svensson slog in frisparken. De led med mig när Sverige trillade dit på straffar två år senare. De jublade ikapp med mig på plattan timmarna efter att Sverige fäktat bort Finnjävlarna i OS-finalen -06. De gick en gång på undervattensupptäcktsfärd i botten av en toalett. De fick vara med om åtminstone sex studentfiranden, min egen inräknad. De var nyfikna medläsare när jag läste ”Olof Lagercrantz” av Sven Stolpe. De gick på bio med mig åtskilliga gånger, och fick bland annat uppleva såväl ”Min granne Totoro” som ”Ett anständigt liv”. Efter den sistnämnda mådde både jag och de illa, ska sägas.

Men de var också med när jag såg mitt första avsnitt Hokuto no Ken. Likaså när jag slutligen insåg att Ami Mizuno är kvinnan i mitt liv. De var även med när jag helt förtrollades av den andra JAS-kraschen i slutet av Gymnasiet. De gick på fanzinemässa, fick träffa kändisar såsom Simme G, David L, Mats Jonsson, Johan Glans, diverse Svenska riksdagsbaserade politiker, fick se på timtals med Japansk tecknad film och var med när jag första gången såg ”Alternative Nation”.

När dess efterträdare var på ingång insåg jag att något måste göras. Blott kasta dem, helt simpelt, stod icke på agendan. Men VAD skulle jag göra? Ge dem till en uteliggare eller gatumusikant? Slänga ner dem från Mariahissen? Förvandla dem till ett vapen att mörda min optiker med? Efter en stunds överläggning kom jag fram till vad som var att göra.

Med de nya på näsan kilade jag in på Pressbyrån vi slussen och köpte dagens tidningar, en burk Red Bull samt en plastpåse. Sedan satt jag mig ner, tog brillorna i min hand. Böjde sönder skalmarna. Bröt av dem på mitten. Vred ihop själva glasögonkroppen. Försökte till och med åsakna det kvarvarnde glaset lite skada. När jag var nöjd, rev jag loss en bit papper från en av tidningarna, lade resterna i den, rullade runt pappret, och avslutade med att lägga det hela i påsen, för att sedan med bestämda steg spankulera ner mot vattnet.

Jag ställde mig på en bro, precis ovanför strömmen. Tänkte en stund. Sedan kastade jag iväg påsen. Helt åt helvete. Istället för att som planerat flyga rakt fram, tog den fart åt vänster och studsade mot taket på ett bilsläp innan den damp i backen. Vad göra nu? Skulle jag vara nöjd med dess oväntade irrfärd, se dem som avslutade? Såklart inte. Jag traskade ner mot kanten. Istället för att plocka upp den började jag lattjade lite med den.

”Och det är Brolin… Till Ingesson.. Tillbaka till Brolin igen… Upp mot Dahlin... Ut till BroliMÅ...”

PLASK.

Påsen började sakta men bestämt glida ut mot vattnet. Jag sprang upp mot bron för att försöka se när de slutligen gled ur mitt liv. Väl upp var påsen borta för synen.

I huvudet på (vad) en ung man (bör veta)

Jag kan verkligen titta på den där bilden. Titta och se något jag egentligen förbjuder mig att se. "Men helt galen ser han ju inte ut att vara".

...Av vad jag har förstått ska iofs bilden vara tagen på 40-talet, innan Markisen slutligen helt vred om skallen på stackaren(Och således även långt innan han blev ett levande, nej föresten, Dött exempel på innebörden av det Engelska uttrycket "att bli Levlad").

"Klatsch in die haende/ Und tanz der Pasolini..."

Men antagligen var hans öde bara i sin ordning. Det slår slint i skallen för oss alla, förr eller senare. Så varför dra ut på det? Varför inte redan nu börja utsmycka landets rondeller med brunmrämsinkleggade Paolinirondellhunder, blott för att få det överstökat? Kanske 2008 års stora grej. "Alternativa rondellhundar".

Vi avslutar dagens äventyr med en omgång "Lika som bär" med Arto och Pier Paolo.

Det uppväxande släktet

Kungen har ordet:

Några av de ord Ellen har lärt sig under jullovet: Snö, ljusstake, tomte, julgran, kyrka, stjärna och banan. Sedan tidigare kunde hon bland annat mamma, pappa, Morrisssey och bajs.

Han vinner som vanligt, den jäveln.

Blå plast

Igår visade de världens förmodligen bästa film på teve. Rocky IV. Om någon undrar vad 80-talet handlade om är det bara att visa den. Där finns verkligen allt: Den romantiserande bilden av en framtid i HI-TECH, musik av typen "Så överdrivet bra exempel på vanförestälningen av vad 80-talet egentligen handlade om att man inser att den inte kan vara gjord "på riktigt"", Stalones slöa röst, och framförallt: Väst mot Öst.

Jag såg filmen ifråga för första gången i våras. Jag blev helt besatt av Ivan Drago. Jag är inte västervriden det minsta, eller av någon annan anledning förtjust i Sovjetretro, men hallå! Kolla killen. Han har allt: Utseendet, världens snyggaste flickvän(Seriöst! Frågan är om någon kvinna någonsin varit mer atraktiv än Brigitte Nielsen är i de filmen. Jag tvivlar å det starkaste), världens snyggaste frisyr, den kalla Manliga utstrålningen och typ filmhistoriens bästa repliker. Besattheten bara växte, speciellt som jag spelade av filmen. Jag såg de bästa scenerna om och om igen. Jag kärade ner mig i ett årtionde.

När jag nu såg filmen på teve igen slogs jag av en sak. Hur fan kunde Rocky vinna? Visst, filmen är så otroligt propaganda att teven nästa exploderar, men ändå. Om nu jänkarna vill framföra budskapet "Sovjete suger, vi är bäst" kunde de väl ha gjort en film om någon av de gånger då de bevisligen klappade till Sovjet hårt på Käften: Summit Series -72(Iofs Kanda istället för USA, men resultatet var det samma), Miraklet på Is eller vad som helst. Varför dra ner Ivan Drago, världshistoriens coolaste Man, i smutsen. Dessutom. Titta på Rocky. En tunnis med ett fult efternamn. Klart som fan att han hade dukat under efter en halv rond. Att han skulle klara FEMTON jäkla ronder... Jo, tjenare.

Någon kanske börjar yla om att "Men hallå, sporthistorien är full av "David och Goliat"-exempel". Jo, jag vet. Men då har det ändå funnits en logik i det. USA vann mot Sovjet -80 därför att Sovjet såg på dem som oerfarna skolpojkar(vilket de var), som omöjliigt kunde rubba dem. USA bara smackade på, och vann därav. Men det här? Ett asmanligt muskelberg, som i matchen innan dödat sin motståndare, smackar på för fullt, och borde mosat sin motståndare som en mygga, men ändå förlorar han.

Propaganda, visst. Den ärlige Amerikanaren mot den superdopade Ryssen. Men det är ju bara SÅÅÅÅÅÅÅ ologiskt. De borde släppa en oklippt version där Rocky Fjäderboa åker på däng. Som det heter, jag skulle köpa den.

- Alltså, hela grejen med den filmen är ju att man vill ligga med dem. Man vill ligga med Dragos flickvän och man vill ligga med... Nej, man vill inte ligga med honom. Man vill vara Ivan Drago som ligger med sin flickvän.

Men hon är ju så söt

Jag satt och funderade på om jag borde skriva om det här, eller om jag borde ta det i nästa Fruktsalladavsnitt. Det ser ut att bli både och. Kanske borde jag bara läsa upp det här inlägget? Då får ni med min skakiga, osäkra röst på köpet.

Nåväl. Redaktionen lanserar nu rubriken "Sexualproblematik", för det är just vad jag har drabbats av.

Shojo Star är något i stil med den bästa serietidningen i det här landet på 15-20 år. Jag hoppas den allt väl. Dock vill den inte mig väl. Nya nommret kom nyligen, och på omslaget finner man två flickor från den nya serien "Aliceakademin", Huvudpersonen och hennes bästa kompis. Och huvudpersonen, Mikan, är. Bara. Så.

SÖT

!

Jag hittade bilden ifråga på Internet.

Jag har gillat Animé i typ en fjärdedel av mitt liv, jag är således rätt van vid bilder på söta flickor som ler levnadsglatt mot den dekade betraktaren, men... Det här är något annat. Jag vill säga att det är moén som slagit rot i mitt sinne, men jag vet inte. Fast antagligen är det så. Ty hon är ju så söt.

Jag sitter i vår vardagsrumssoffa och petar bort lite smuts på omslaget. Där går hon, sött klädd i skoluniform, slips samt den där typen av handskar som går till armbågen, och får mig att täbka på rökande Film Noir-kvinnor i barmiljö. Hennes leende. SÅ smittande.

Det stora internskämtet hösten nollfyra var ordet "Moé", samt det faktumet att inegn kunde få förklarat vad det handlade om, man var så illa tvingad att haja galoppen själv. Vissa skulle nog hävda att jag vetat det jättelänge, men först nu kan jag börja erkänna det för mig själv. Att jag nog kom till insikt om det, utanför Pressbyrån i Skärholmen, påväg till bussen.

För hon är ju så söt.

Kubo-sans första dajväks

Jag firade nyår med Täbymötesfolket. Jag fick då frågan av Sokkan, "Nå, blir det något nyårslöfte?". Innan jag hann svara klämde han till med "Tanka din första dajväks!". Han fick fräcka fingret som svar.

Men sedan började jag fundera. OM jag verkligen skulle tanka dajväks... Vad skulle det då varde?

Jag funderade en stund.

Eiken, lätt. Mangan, alltså. Någon gång ska jag verkligen skriva den där skitlånga analyserande genomgången om den serien. Om hur den lyckas vara den uslaste serien i världen, och blott därför blir guld.

Hikaru no Go. Bara för att det är svårt.

Sedan blev det svårt. Om någon har något förslag, är det bara att hojta till i kommentarerna.