Nu i höst infaller två jubileum. Ett femårs, och ett tioårs. Egentligen har tioårsjubileumet redan inträffat, men vi smäller av det nu, så att vi kan gå vidare(Dessutom var det länge sedan jag bloggade, och det måste vi ju ändra på. Jag hoppas att det ska bli mer blogg i Oktober).
September 1997. Exakt datum okänt, men rent logiskt torde det vara Torsdagen den tjugofemte. Jag hade tänkt på det här länge. Jag tror att allt började på sommaren, när jag besökte några släktingar och bläddrade genom en serietidning, och såg en reklamsida i den. Senare, på hösten, hade jag sett en klasskompis med en sådan tröja. Vi talade lite om det. Han sa att det var bra, och att det var en premuneranttröja. Jag nickade, vi log båda två.
Torsdag igen. Hemma efter skolan. Jag samlade på mig opengarna som behövdes. Exakt 39 kronor. Mycket småpengar. Nästan bara, vad jag minns. Jag är för tillfället inte ens säkert på om det var några sedlar alls, men det är nog bara noja. Det var säkert en. En antagligen söndervikt tjuga. Nåväl.
Jag öppnade dörren och började gå mot tunnelbanan. En tid senare var jag där. Jag hastade fram till tidningshyllan, sliter åt mig ett nummer, skyndar mot kassan. I brådskan tappar jag mina stålars, som jag har i den andra handen. Pinsamt. Det tar en stund att plocka upp dem alla. Men när det väl är gjort kan inget, inget stoppa mig. Jag lunkar fram till kassan, betlar med ett leende. trettionio kronor i exakt växel. Går ut och sätter mig på muren utanför pressbyrån, och öppnar mitt livs första ex av Super Play. Ögnar storögt omkring. Det var egentligen inte det att det var åratal sedan jag läste en speltidning, det var något helt annat. Det här var bara så... bra.
Jag vandrar hem, ivrig läsandes. En ny tid hade tagit sin början.
I nästa avsnitt av "Livet, populärkulturen och allting": Nördar, dräklek och fin November! Nya utmanare anländer! Ett oväntat första möte! Magiska flickor! Och är det som sammanför en Japansk livsmedelsbutik och en skruttig VHS? Missa för allt i världen Episod Tio.
Sunday, September 30, 2007
Saturday, August 25, 2007
Mitt goda minnes fantasi
Jag får ofta kommentarer på mitt minne. "Vilket gott minne du har, Markus" säger de. Jag ifrågasätter det där ibland.
I början av sjuan, jag tror det var sommaren mellan sexan och sjuan tillochmed, talade jag om Liseberg med min pappas dåvarande flickvän. Vi talade om Hangover, den ökande och numer rivna bergochdalbanan. När jag och pappa var där första gången tre år tidigare var den stängd pågrund av tekniska problem. Jag minndes en skylt med en grön kanin, en redogörelse om sakens tillstånd samt meningen "Den som väntar på något gott..." Hon blev verkligen imponerad, vad du minns! Jag förstod inte vad som var så speciellt. Jag såg den ju, klart jag minns vad det stod, tror du jag är senil, eller?
En gång våren 2003 var jag och Häger ute och gick på stan. Vi paserade en speciell bil, och jag drog en paralell till ett internskämt. Inte så att det berörda skämtet handlade om bilar, men det passade mycket bra i den situationen. Först kopplade han inte. "Du vet... X" sa jag. "Va FAN! Minns du det!? Du minns ju allt skit!" svarade han, seriöst förvånad. Om ett skämt han dragit vid upprepade tillfällen kanske två eller tre månader tidigare.
Det, och andra händelser, fick mig att fundera. Jag framlade en teori, som var att betrakta som sanningen, ansåg jag. Jag har inte så stort umgänge, och jag jobbar(Jag gick i gymnasiet när teorin föddes) inte. Således är jag inte med om så mycket, vilket gör det lätt för mig att ta till mig och minnas de historier jag hör, och de saker som sker mig, medans andra som tex Häger är med om mycket, umgås med många. Således kan han knappast komma ihåg allt, tillskillnad från mig, vars medvetande fylls med ganska få tankar och skeenden.
Jag har sedan dess fotsatt att fundera över det där. I början av året talade jag över MSN med en vän. Vi talade musik, och ett band vars skivor nyss släppts på CD. "Det stämmer inte", sa min vän. "De finns bara på vinyl". "De gör de visst", kontrade jag och bad honom söka på Ginza. Och visst hade jag rätt. En eller två veckor senare, om ens det, talade jag på telefon med samme vän, och vi kom in på samma band. "Jag fick nyligen veta att deras skivor släppts på CD" sa han och verkade inte veta vem som lärt honom det. Tro nu inte att jag har ett bekräftelsebehov som sträcker sig till att jag vill att alla ska veta vad jag sagt och så, men det fick mig att ta mig en funderare. Är det han som har för mycket att göra, och således har "För mycket" som rör sig i skallen att han glömmer detaljer, att det inte får plats... Eller har han taskigt minne?
...Eller är det så att de har rätt när de säger att jag har bra minne? Jag vet faktistk inte. Jag tycker mest jag bara kommer ihåg en massa skit. Inte bra skit, typ matte och sådant man kan ta över världen med. Bara.. skit. Typ nördskit. Och inte extrema grejer, typ mangafilmfigurers födelsedagar, utan typ bara... Skit?
I början av sjuan, jag tror det var sommaren mellan sexan och sjuan tillochmed, talade jag om Liseberg med min pappas dåvarande flickvän. Vi talade om Hangover, den ökande och numer rivna bergochdalbanan. När jag och pappa var där första gången tre år tidigare var den stängd pågrund av tekniska problem. Jag minndes en skylt med en grön kanin, en redogörelse om sakens tillstånd samt meningen "Den som väntar på något gott..." Hon blev verkligen imponerad, vad du minns! Jag förstod inte vad som var så speciellt. Jag såg den ju, klart jag minns vad det stod, tror du jag är senil, eller?
En gång våren 2003 var jag och Häger ute och gick på stan. Vi paserade en speciell bil, och jag drog en paralell till ett internskämt. Inte så att det berörda skämtet handlade om bilar, men det passade mycket bra i den situationen. Först kopplade han inte. "Du vet... X" sa jag. "Va FAN! Minns du det!? Du minns ju allt skit!" svarade han, seriöst förvånad. Om ett skämt han dragit vid upprepade tillfällen kanske två eller tre månader tidigare.
Det, och andra händelser, fick mig att fundera. Jag framlade en teori, som var att betrakta som sanningen, ansåg jag. Jag har inte så stort umgänge, och jag jobbar(Jag gick i gymnasiet när teorin föddes) inte. Således är jag inte med om så mycket, vilket gör det lätt för mig att ta till mig och minnas de historier jag hör, och de saker som sker mig, medans andra som tex Häger är med om mycket, umgås med många. Således kan han knappast komma ihåg allt, tillskillnad från mig, vars medvetande fylls med ganska få tankar och skeenden.
Jag har sedan dess fotsatt att fundera över det där. I början av året talade jag över MSN med en vän. Vi talade musik, och ett band vars skivor nyss släppts på CD. "Det stämmer inte", sa min vän. "De finns bara på vinyl". "De gör de visst", kontrade jag och bad honom söka på Ginza. Och visst hade jag rätt. En eller två veckor senare, om ens det, talade jag på telefon med samme vän, och vi kom in på samma band. "Jag fick nyligen veta att deras skivor släppts på CD" sa han och verkade inte veta vem som lärt honom det. Tro nu inte att jag har ett bekräftelsebehov som sträcker sig till att jag vill att alla ska veta vad jag sagt och så, men det fick mig att ta mig en funderare. Är det han som har för mycket att göra, och således har "För mycket" som rör sig i skallen att han glömmer detaljer, att det inte får plats... Eller har han taskigt minne?
...Eller är det så att de har rätt när de säger att jag har bra minne? Jag vet faktistk inte. Jag tycker mest jag bara kommer ihåg en massa skit. Inte bra skit, typ matte och sådant man kan ta över världen med. Bara.. skit. Typ nördskit. Och inte extrema grejer, typ mangafilmfigurers födelsedagar, utan typ bara... Skit?
Saturday, August 18, 2007
LP&A Del Åtta: Framtiden
Hur länge kan man "Hålla på" med populärkultur innan man kommer till nästa nivå? Och vad är "Nästa Nivå"? Jag har tänkt mycket på det där. På den naturliga utvecklingen, att alltid åka framåt, och att man förr eller senare, oftast utan att man kanske vill det, eller ens tänker på och reflekterar över det, kommer att ändra fokus, när det gammla inte längre kan tillgodose ens behov längre. Visst, vissa kan leva hela sina liv som Populärkulturteoretiker utan att ta si till Nästa Nivå(WÖÖH, "Jag gick just upp i level/nivåade, vilken nivå är du på?"), men vi andra då, hur kommer det att gå för oss, hur slutar vi, om vi nu kommer till nästa nivå?
Jag tror inte att jag har skrivigt om det här förut, men vet att jag har talat med vissa om det. Mina teorier om "Nästa Nivå". Att det kommer sluta med att man börjar kasta pappersflygplan på JAS-monumentet på Långholmen på årsdagen av den andra kraschen. Att man börjar lägga blommor på Christer Petterssons grav, och liknande.
Det där första har redan hänt. För någon vecka sedan var jag och Joakim på Långholmen, på årsdagen och kastade pappersflygplan. Vi hade tyvärr ingen kamera med oss, så några bilder får ni tyvärr inte. Men nästa år blir det bilder, var så säkra.
En rolig grej med Den Andra JAS-Kraschen är att den inträffade den åttonde Augusti, 88. En ännu roligare är att när det nästa år är femtonårsjubel, inträffar det den Åttonde i Åttonde 2008. Alltså Åttanollåttanollåtta.
!
Helt obetalbart. Gymnasiehumorn har verkligen inget slut.
Jag hoppas att vi ses på Långholmen nästa år. Tag med er lite papper och ett glatt humör. Och kanske en kamera.
Föresten, om det är någon som har lite tid över får ni gärna teoretisera och komma med förslag och ideér, på vilka andra sett kommer en populärkulturande att te sig när man nått Nästa Nivå?
...Ock så, bara för sakens skull:
Jag tror inte att jag har skrivigt om det här förut, men vet att jag har talat med vissa om det. Mina teorier om "Nästa Nivå". Att det kommer sluta med att man börjar kasta pappersflygplan på JAS-monumentet på Långholmen på årsdagen av den andra kraschen. Att man börjar lägga blommor på Christer Petterssons grav, och liknande.
Det där första har redan hänt. För någon vecka sedan var jag och Joakim på Långholmen, på årsdagen och kastade pappersflygplan. Vi hade tyvärr ingen kamera med oss, så några bilder får ni tyvärr inte. Men nästa år blir det bilder, var så säkra.
En rolig grej med Den Andra JAS-Kraschen är att den inträffade den åttonde Augusti, 88. En ännu roligare är att när det nästa år är femtonårsjubel, inträffar det den Åttonde i Åttonde 2008. Alltså Åttanollåttanollåtta.
!
Helt obetalbart. Gymnasiehumorn har verkligen inget slut.
Jag hoppas att vi ses på Långholmen nästa år. Tag med er lite papper och ett glatt humör. Och kanske en kamera.
Föresten, om det är någon som har lite tid över får ni gärna teoretisera och komma med förslag och ideér, på vilka andra sett kommer en populärkulturande att te sig när man nått Nästa Nivå?
...Ock så, bara för sakens skull:
Friday, August 17, 2007
LPA VII: NÖJESGUIDEN! Stort Jubelextra!
För en tid sedan kom jag, helt utan synbar anledning, att tänka på Nöjesguiden. Dödskalle&Mästerligt-intervjun som är i slutet av varje nummer närmare bestämt. Kanske den bästa sortens journalistik världens någonsin skådat. Helt brilljant. Blir en intervju dålig, blir den verkligen dålig, men blir den bra blir den verkligen bra, och blir den lyckad blir den så bra en intervju kan bli. Jag satt och tänkte på att Nöjesguiden borde sammla de bästa och ge ut dem på nytt. Det var speceillt intevjuerna med Robert Aschberg och Günter jag vill läsa igen. Robban är alltid Robban, och det är för lite Robban idag. TV3, kör alla 90-talsprogram med Robban i repris. NU. Och Günter... Ja, jag lovar, den intervjun är helt odödlig.
Dödskalle: Vad heter "Dubbelmoral" på Tyska, är det "Tralala"?
För en tid sedan skulle jag gå på bio med Häger-Jönsson(Spindelmannen 3). Jag åkte in till staden ganska tidigt, flera timmar innan utsatt tid, och beslutade mig för att bränna den genom att ta mig en promenad. Jag åkte till Stadsbiblioteket, och började därifrån gå upp mot Tekniska Högskolan. Eller egentlgien gick jag bara upp för en gata(Förövrigt inte så långt i från en klädbutik jag och Häger var inne i våren 2003, när han bodde i Stockholm för första gången, ovar tjugo och gnällig mot allt vad nörderi stod för), egentlgien en bit ifrån gatan man bör ta om man ska till KTH, men det dög som beskrivning. Efter en stund kände jag en arm på min axel och en välbeknat stämma som sade "Jag ska fan DÖDA dej!". Häger. Jag hade tydligen passerat hans jobb, och han var klar för dagen och vi sammanslöt således. Efter en stund gick vi förbi någon nöjesbyggnad, ty utanför stod ett ställ med Nöjesguiden. Vi tog varsin.
På omslaget såg man Mästerligt-gubben klädd i kostym och guldkrona samt omgiven av skumpaflaskor. "25 år!" skrivet i fetsstil täckte nära en fjärdedel av omslaget. Eller iallafall en femtedel. Jag bläddrade lite snabbt igenom den, för att se vad som väntade mig. Det var bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppas. Varje årtal sedan starten redovisades med klipp och så. Läängst bak i tidningen fanns en "Dödskalle&Mästerligt Greatest Hits". Jag mindes det jag tänkt någon vecka tidigare, och flinade lite för mig själv. Ödet var på min sida, tycktes det. Och ödet hade samma humor som jag.
Efter en tids vandrande och tidningstittande och småpratande, kom vi fram till en tunnelbanestation. Häger åkte hem till sig en stund, för att sedan dyka upp igen då den lille väggkryperens äventyr skulle särskådas. När jag träffade Häger igen vid bion sa jag glatt att ett nytt blogginlägg bara måste bli till snart. Ämnet var redan klart: Nöjesguidens jubelnummer! Han flinade till, och undrade glatt "varför det?". Jag blev tyst en kort stund. Tagen av hans svar. För jag trodde faktiskt att det var helt uppenbart. För mig var det det iallafall. Ty Nöjesguidens Jubelnummer var en av det största guldklimparna jag någonsin haft att göra med.
I våras skrev Aftonbladets krönikör Jan-Olof Andersson något i still att kamerateamet bakom Melodifestivalen lät kameran "flyga omkring som en LSD-påverkad fladdermus". Min mamma läste detta och höll helt med. Hon störde sig också på att kameran inte ville vara still och riktad på artisten i frågan, utan istället flög omkring helt riktningslöst. Det var inget jag hade reflekterat över. Jag hade koncentrerat mig på att lyssna på låtarna. (En gång i grundskolan, när "Pink" med Aerosmith gick på MTV sa jag till min mor att jag tyckte låten var bra, men ogillade videon. Då sa hon åt mig att strunta i att titta, och bara lyssna på låten. Och det funkade ju riktigt bra. Man ska leva som man lär, Mamma.)
En annan tänkbar anledning till varför jag inte reagerade när jag tittade kan vara att jag är född på 80-talet, och har haft MTV-estetiken i benen sedan... Ja, egentligen hela livet, och främst sedan jag blev slav under musiken i mellanstadiet. Således är "MTV-klippning" inget konstigt. Det är inget man reflekterar av, eller ens knappt noterar. Det bara finns där.
När Häger frågade mig om varför jag tänkte skriva om det här kom vi in på anledningen. Jag har alltid älskat sånt här, den här sortens sätt att fira ett jubel på. Man tar små delar av något stort(25 års bakkatalog av en tidning), och bygger en helt ny, ännu större enhet av det. Man tar Legobitar från olika högar och bygger en ny modell av dem. Eller...
Man tar bitarna och bygger en ny enhet. Man lägger ett pussel. Det Populärkulturella Pusslet.
Kanske är det därför jag hade så lätt att ta till mig 4chanestetiken. En massa bilder, helt utanför sitt egentliga sammanhang. Vissa skulle säkert ha väldigt svårt för det, och då inte bara på grund av vilken nivå det är på den sidan. Vissa, som tex Jon-Olof Andersson och min Mamma, skulle bli helt vimmelkantiga, eller helt enkelt inte se någon mening med det. Det är kanske därför jag hade så lätt att ta till mig "100 Höjdare!!!", och nu syftar jag främst på den tredje säsongen, den där varje avsnitt innehöll en ny topp-tio-lista. Och att humorn i serien låg i att ta saker hur sitt samanhang, ta små bitar ur något större och lägga ut ett pussel i form av en teve-serie. En härlig metavärld, således.
Hela den här "Ta från något större och göra något nytt som är större än delarna" är, som sagt, något jag lurar mig själv att vissa har svårt att ta till sig. Men inte jag, inte. Ty The Klippa And Klistra Generation Is Juu.
(Apropå tidigare nämnda 100 Höjdare!!, så ligger den tredje säsongens hemsida tryggt kvar. Man kan fortfarande kolla på vissa klipp. Även om det är roligare när man ser de hela avsnitten, rekomenderas ett besök. Och ja, jag vet att det där sista kan låta konstig, efter som jag hyllat att bygga något större av små bitar, så varför skull man inte kunna ta små delar ur ett större sammanhang man just byggt(META)? Jo, för att det liksom inte leder någon vart. Man har ju bara ryckt något ur sitt sammanhang, inte byggt något nytt. Fast egentligen är det ju så det ska vara. De små delarna påminner oss om det stora vi byggt upp, och varvet gå runt.)
Och föresten, har ni plöjt igenom en massa text kan ni gott läsa lite till. Jag vill bara påpeka att jag egentligen inte läser Nöjesguiden, men älskar att säga "Nöjesguiden!". Båda dessa faktorer har att göra med våren 2003, när jag började umgås med Häger för första gången. Nöjesguiden blev en symbol(Tidingen tidigare känd som...) för allt som är dåligt med Stockholm. För honom verkade det iallfall vara en symbol för det, tyckte jag då. Jag hade knappt blädrat i ett nummer av berörda tidning då, så jag kunde inte riktigt ta till mig av den kritik han riktade mot tidningen. Dessutom gick jag inte ut på den tiden(vilket jag inte gör nu heller, men "Gå ut"-världen är ändå något jag kan ta till mig, se, förstå och tolka, vilket jag inte kunde då), och mycket av Hägers agg riktade sig mot "Gå Ut"-världen. "Vi bor i Stockholm"-tänket. Jag förstod mycket lite av det då, men Nöjesguiden fick ände en "Dåligt"-stämpel över sig.
Dessutom är det så roligt att säga "Nöjesguiden!" på det där kvasiironiska Häger anno 2003-sättet.
Dessutom är Dödskalle&Mästerligt-intervjuerna det roligaste som finns.
Dödskalle: Vad heter "Dubbelmoral" på Tyska, är det "Tralala"?
För en tid sedan skulle jag gå på bio med Häger-Jönsson(Spindelmannen 3). Jag åkte in till staden ganska tidigt, flera timmar innan utsatt tid, och beslutade mig för att bränna den genom att ta mig en promenad. Jag åkte till Stadsbiblioteket, och började därifrån gå upp mot Tekniska Högskolan. Eller egentlgien gick jag bara upp för en gata(Förövrigt inte så långt i från en klädbutik jag och Häger var inne i våren 2003, när han bodde i Stockholm för första gången, ovar tjugo och gnällig mot allt vad nörderi stod för), egentlgien en bit ifrån gatan man bör ta om man ska till KTH, men det dög som beskrivning. Efter en stund kände jag en arm på min axel och en välbeknat stämma som sade "Jag ska fan DÖDA dej!". Häger. Jag hade tydligen passerat hans jobb, och han var klar för dagen och vi sammanslöt således. Efter en stund gick vi förbi någon nöjesbyggnad, ty utanför stod ett ställ med Nöjesguiden. Vi tog varsin.
På omslaget såg man Mästerligt-gubben klädd i kostym och guldkrona samt omgiven av skumpaflaskor. "25 år!" skrivet i fetsstil täckte nära en fjärdedel av omslaget. Eller iallafall en femtedel. Jag bläddrade lite snabbt igenom den, för att se vad som väntade mig. Det var bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppas. Varje årtal sedan starten redovisades med klipp och så. Läängst bak i tidningen fanns en "Dödskalle&Mästerligt Greatest Hits". Jag mindes det jag tänkt någon vecka tidigare, och flinade lite för mig själv. Ödet var på min sida, tycktes det. Och ödet hade samma humor som jag.
Efter en tids vandrande och tidningstittande och småpratande, kom vi fram till en tunnelbanestation. Häger åkte hem till sig en stund, för att sedan dyka upp igen då den lille väggkryperens äventyr skulle särskådas. När jag träffade Häger igen vid bion sa jag glatt att ett nytt blogginlägg bara måste bli till snart. Ämnet var redan klart: Nöjesguidens jubelnummer! Han flinade till, och undrade glatt "varför det?". Jag blev tyst en kort stund. Tagen av hans svar. För jag trodde faktiskt att det var helt uppenbart. För mig var det det iallafall. Ty Nöjesguidens Jubelnummer var en av det största guldklimparna jag någonsin haft att göra med.
I våras skrev Aftonbladets krönikör Jan-Olof Andersson något i still att kamerateamet bakom Melodifestivalen lät kameran "flyga omkring som en LSD-påverkad fladdermus". Min mamma läste detta och höll helt med. Hon störde sig också på att kameran inte ville vara still och riktad på artisten i frågan, utan istället flög omkring helt riktningslöst. Det var inget jag hade reflekterat över. Jag hade koncentrerat mig på att lyssna på låtarna. (En gång i grundskolan, när "Pink" med Aerosmith gick på MTV sa jag till min mor att jag tyckte låten var bra, men ogillade videon. Då sa hon åt mig att strunta i att titta, och bara lyssna på låten. Och det funkade ju riktigt bra. Man ska leva som man lär, Mamma.)
En annan tänkbar anledning till varför jag inte reagerade när jag tittade kan vara att jag är född på 80-talet, och har haft MTV-estetiken i benen sedan... Ja, egentligen hela livet, och främst sedan jag blev slav under musiken i mellanstadiet. Således är "MTV-klippning" inget konstigt. Det är inget man reflekterar av, eller ens knappt noterar. Det bara finns där.
När Häger frågade mig om varför jag tänkte skriva om det här kom vi in på anledningen. Jag har alltid älskat sånt här, den här sortens sätt att fira ett jubel på. Man tar små delar av något stort(25 års bakkatalog av en tidning), och bygger en helt ny, ännu större enhet av det. Man tar Legobitar från olika högar och bygger en ny modell av dem. Eller...
Man tar bitarna och bygger en ny enhet. Man lägger ett pussel. Det Populärkulturella Pusslet.
Kanske är det därför jag hade så lätt att ta till mig 4chanestetiken. En massa bilder, helt utanför sitt egentliga sammanhang. Vissa skulle säkert ha väldigt svårt för det, och då inte bara på grund av vilken nivå det är på den sidan. Vissa, som tex Jon-Olof Andersson och min Mamma, skulle bli helt vimmelkantiga, eller helt enkelt inte se någon mening med det. Det är kanske därför jag hade så lätt att ta till mig "100 Höjdare!!!", och nu syftar jag främst på den tredje säsongen, den där varje avsnitt innehöll en ny topp-tio-lista. Och att humorn i serien låg i att ta saker hur sitt samanhang, ta små bitar ur något större och lägga ut ett pussel i form av en teve-serie. En härlig metavärld, således.
Hela den här "Ta från något större och göra något nytt som är större än delarna" är, som sagt, något jag lurar mig själv att vissa har svårt att ta till sig. Men inte jag, inte. Ty The Klippa And Klistra Generation Is Juu.
(Apropå tidigare nämnda 100 Höjdare!!, så ligger den tredje säsongens hemsida tryggt kvar. Man kan fortfarande kolla på vissa klipp. Även om det är roligare när man ser de hela avsnitten, rekomenderas ett besök. Och ja, jag vet att det där sista kan låta konstig, efter som jag hyllat att bygga något större av små bitar, så varför skull man inte kunna ta små delar ur ett större sammanhang man just byggt(META)? Jo, för att det liksom inte leder någon vart. Man har ju bara ryckt något ur sitt sammanhang, inte byggt något nytt. Fast egentligen är det ju så det ska vara. De små delarna påminner oss om det stora vi byggt upp, och varvet gå runt.)
Och föresten, har ni plöjt igenom en massa text kan ni gott läsa lite till. Jag vill bara påpeka att jag egentligen inte läser Nöjesguiden, men älskar att säga "Nöjesguiden!". Båda dessa faktorer har att göra med våren 2003, när jag började umgås med Häger för första gången. Nöjesguiden blev en symbol(Tidingen tidigare känd som...) för allt som är dåligt med Stockholm. För honom verkade det iallfall vara en symbol för det, tyckte jag då. Jag hade knappt blädrat i ett nummer av berörda tidning då, så jag kunde inte riktigt ta till mig av den kritik han riktade mot tidningen. Dessutom gick jag inte ut på den tiden(vilket jag inte gör nu heller, men "Gå ut"-världen är ändå något jag kan ta till mig, se, förstå och tolka, vilket jag inte kunde då), och mycket av Hägers agg riktade sig mot "Gå Ut"-världen. "Vi bor i Stockholm"-tänket. Jag förstod mycket lite av det då, men Nöjesguiden fick ände en "Dåligt"-stämpel över sig.
Dessutom är det så roligt att säga "Nöjesguiden!" på det där kvasiironiska Häger anno 2003-sättet.
Dessutom är Dödskalle&Mästerligt-intervjuerna det roligaste som finns.
Wednesday, July 25, 2007
Livet, populärkulturen och allting, kapitel sex - Referensvärlden
För en tid sedan satt jag och slöchattade med en kompis, samtidigt som jag svor och trixade med en forumavatar. Då skrev jag bland annat:
RAJD DÖ LAJTNING säger:
FAAAAN, jag kan ju verkligen inte sånt här. Varför försöker jag ens fixa en "Rolig" avatar, när jag vet att paint ändå kommer pajja allt?
RAJD DÖ LAJTNING säger:
Jag önskar att jag hade någon som kunde sånt här, att jag hade en polare med likadan humor/referensvärld som jag, och som dessutom kunde det här med datorer.
Jag har funderat lite på det där, det där ordet "Referensvärld". Jag tror tankarna kom efter att jag tittat på ett klipp på dutub. Jag hade sett klippet förut, även i icke-Internetsammanhang, men jag blev så tagen av en av kommentarerna. Således: Se klippet, och låt er referensvärld få härja fritt. Läs sedan den spännande fortsättningen.
Kommentaren som startade allt löd "The only soccer player to do a shoryuken!!!". Brilljant, ju. Och helt sant. Jag blev helt ställd. "Varför har inte jag tän..." och så vidare. Kanske för att jag var för inne i klippet. Så medventen om vad jag skulle se, så låst i synen av klippet som fotboll som konst, att jag inte ens klarade av att dra en mycket simpel nördreferens.
Tidigare i veckan, på en båt från Strängnäs. Jag satt i en stol på taket. Ryggen på stolen framför mig var fylld med klotter och inristade budskap, oftast helt oläsliga. Precis framför mig hade någon ristat in
Marcus
I Love You
I mellanrummet mellan "Marcus" och "I Love" ristade jag in "Gerdin", och var på det hela taget mycket nöjd med såväl mitt tilltag, som livet i sig.
RAJD DÖ LAJTNING säger:
FAAAAN, jag kan ju verkligen inte sånt här. Varför försöker jag ens fixa en "Rolig" avatar, när jag vet att paint ändå kommer pajja allt?
RAJD DÖ LAJTNING säger:
Jag önskar att jag hade någon som kunde sånt här, att jag hade en polare med likadan humor/referensvärld som jag, och som dessutom kunde det här med datorer.
Jag har funderat lite på det där, det där ordet "Referensvärld". Jag tror tankarna kom efter att jag tittat på ett klipp på dutub. Jag hade sett klippet förut, även i icke-Internetsammanhang, men jag blev så tagen av en av kommentarerna. Således: Se klippet, och låt er referensvärld få härja fritt. Läs sedan den spännande fortsättningen.
Kommentaren som startade allt löd "The only soccer player to do a shoryuken!!!". Brilljant, ju. Och helt sant. Jag blev helt ställd. "Varför har inte jag tän..." och så vidare. Kanske för att jag var för inne i klippet. Så medventen om vad jag skulle se, så låst i synen av klippet som fotboll som konst, att jag inte ens klarade av att dra en mycket simpel nördreferens.
Tidigare i veckan, på en båt från Strängnäs. Jag satt i en stol på taket. Ryggen på stolen framför mig var fylld med klotter och inristade budskap, oftast helt oläsliga. Precis framför mig hade någon ristat in
Marcus
I Love You
I mellanrummet mellan "Marcus" och "I Love" ristade jag in "Gerdin", och var på det hela taget mycket nöjd med såväl mitt tilltag, som livet i sig.
Friday, July 13, 2007
Livet, populärkulturen och allting, kapitel V - Ett samtal
Semstern är över. "Livet, Populärkulturen och Allting" är tillbaka. Det tog lite tid, förvisso. Men nu kör vi. Trevligt läsning.
14:52:17 < Sceleris > Jag försökte skriva en kommentar till ditt "Livet, populärkulturen och allting"-inlägg, om sammanblandningen av populärkulturelement... men jag tappade bort mig. Ämnet är så stort att jag blir yr när jag tänker på det.
14:53:45 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Jo, det är ju det. Jag ska nog skriva lite mer. Ju mer jag tänker på det, ju intressantare blir det. Speciellt som jag faktiskt inte tänkte så mycket på Det[sammanblandningen av populärkulturelement] när jag skrev inlägget.
14:54:56 < Sceleris > Jag tycker fan att alla gamers kan starta ett spelkonvent.
14:55:44 < Sceleris > Och J-rocken är ju tillräckligt stor nu för att kunna bära ett j-rock-konvent, säkert på ett par hundra personer.
14:55:53 < Sceleris > Håll animen fri! =(
14:56:47 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Faktum är det delvis redan har hänt. Zaki Gakki anordnades av en J-Rockförening, och var ett J-Rockkonvent med Animéinslag, och inte tvärt om.
14:57:14 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > ...Även om det var mycket animé där. Men ändå. Det är en bra utveckling.
14:57:58 < Sceleris > Jo... När något inslag börjar dra besökare av egen förmåga börjar det bli tillräckligt stort.
14:58:13 < Sceleris > Jag tror att jag inte vill ha ett animekonvent trots allt...
14:58:19 < Sceleris > Jag vill på ett animeseminarium!
14:59:00 < Sceleris > Lyssna på föredrag om "Otakuns roll i kontemporära Japan", och mingla med andra nördar.
14:59:27 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Men så ANORDNA ett då. Hyr Luleå Folkets hus och bara KÖR. Som vi säger, Jag skulle komma.
15:00:07 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > [Regel nummer 92: Om det finns ett "Folkets hus" att tillgå, är det prio ett att hyra.]
15:00:43 < Sceleris > Det måste jag kolla upp...!
15:04:43 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Frågan är kanske lite sent ställd som det heter, men: "Jag försökte skriva en kommentar till ditt "Livet, populärkulturen och allting"-inlägg, om sammanblandningen av populärkulturelement... men jag tappade bort mig. Ämnet är så stort att jag blir yr när jag tänker på det."
15:04:52 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Vad tänkte du skriva?
15:06:54 < Sceleris > Jo, jag kom att fundera på en sak... Först, detta med att animekonvent blivit utspädda är något som diskuterats även i USA, där de har exakt samma "problem": Folk som kostymleker som "lådan i Metal Gear Solid" och sånt. (De har även problem med att ungdomar kommer dit, super sig dyngraka och slår sönder sina hotellrum.)
15:07:21 < Sceleris > Det är en global trend. Och jag började tänka på vad den kommer från...
15:08:43 < Sceleris > Jag tror det är del, en mikroskopisk del, i något mycket större "kulturrevolutionärt" som kommer av det nya sätt som vi fungerar, mycket tack vare kommunikationsmedel som Internet och mobiltelefoni, samt andra mer eller mindre uppenbara faktorer.
15:09:03 < Sceleris > Och när jag började tänka på hur allt hänger ihop... så började jag få kortslutning.
15:09:16 < Sceleris > Det är för dynamiskt! För många faktorer!
15:12:53 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > "Först, detta med att animekonvent blivit utspädda är något som diskuterats även i USA, där de har exakt samma "problem": Folk som kostymleker som "lådan i Metal Gear Solid" och sånt." Det finns ett ord för sådant: ODÅGAHUMOR!
15:13:33 < Sceleris > Ifjol på Uppcon var det någon som var utklädd till Dr. Zoidberg från Futurama.
15:14:37 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Nu har jag ännu inte fått något bildbevis för det men det talas om att vinnaren på något uppcon var Jack Sparrow.
15:15:17 < Sceleris > Det var en bra kostym... men för i helvete. En karaktär från en amerikansk film baserad på en åktur på ett nöjesfält.
15:18:34 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Jo, precis. Det var en bra dräkt, jag ifrågasätter inte det. Men. För. FAN. Alltså, man kan åenasidan se det som Häger-Jönsson säkert skulle gjort: "All populärkultur är bra", och att det bara är naturligt att allt bara flyter ihop. Frågan är om det går att anordna ett Renrasigt animékonvent. Alltså, nu är ju inte sapparikon speciellt stort, men innan var det stränga regler på att "Bara animé"...
15:19:50 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > ...Och det slutade med att arangörerna, efter lite tvekan, satt och spelade http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/2/24/PCByukari140.jpg
15:21:01 < Sceleris > Hehe
15:21:11 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Och då kommer följdfrågan[Med hägerröst]: "Är det verkligen ett problem?". Jag vet inte om du lyssnat på det andra avsnittet av animuckradion, men där finns ett parti från debatten på SK:02, som avhandlar just det här:
15:21:28 < Sceleris > Jo, jag hörde det, och instämde i kritiken.
15:21:46 < Sceleris > Det måste ju gå att hålla blandkonvent och animekonvent för sig.
15:21:48 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > "- men huvudsaken är väl att folk har kul? -[Zimeon och Iggy i en röst]: NEJ."
15:22:36 < Sceleris > I det stora hela är det inte ett problem, men det är ju ett problem för oss som individer, vi som inte VILL titta på japanska musikkonserter.
15:24:55 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Precis. Alltså, huvudsaken när man anordnar något av den här sorten är ju att folk SKA ha kul. Men... Det känns som att jag verligen får lämna in det där förslaget om att visa fotbolls-EM på sapparikon nästa sommar[Med hänvisning till Kapten Tsubasa] för att folk ska förstå att allt faktiskt inte hör hemma överallt.
15:25:16 < Sceleris > Åh, provokativ konst!
15:26:59 < Sceleris > Nåja, som sagt, det känns som en del i något mycket större... Tänk på hur folk konsumerar sin populärkultur nu.
15:27:10 < Sceleris > Kidsen vill ha blandkonvent, för att de lever blandliv!
15:27:37 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > ["Pris: Femton kronor eller ett blandband"]
15:27:49 < Sceleris > Laddar hem musik av alla musikstilar, ser filmer av alla sorter... YouTube:ar, 4channar...
15:29:59 < Sceleris > Och där försvann det igen. Min insikt om hur allt hänger ihop.
15:30:53 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Jo det är svårt att verkligen få något sagt, eftersom det här är så stort. Men du är på rätt spår.
15:31:09 < Sceleris > Kanske hjälper om man tuggar på någon sorts svamp eller rot från regnskogen...
15:31:31 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Det hjälper alltid att vara svampad.
15:31:54 < Sceleris > Jag blir iallafall fantastiskt nyfiken på hur det kommer bli i framtiden. Ju mer "connected" folk blir, hur påverkas det?
15:32:11 < Sceleris > Vad är framtidens lolcats?!
15:33:50 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > "Lolcats"?
15:34:32 < Sceleris > http://www.flickr.com/photos/tags/lolcat/
14:52:17 < Sceleris > Jag försökte skriva en kommentar till ditt "Livet, populärkulturen och allting"-inlägg, om sammanblandningen av populärkulturelement... men jag tappade bort mig. Ämnet är så stort att jag blir yr när jag tänker på det.
14:53:45 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Jo, det är ju det. Jag ska nog skriva lite mer. Ju mer jag tänker på det, ju intressantare blir det. Speciellt som jag faktiskt inte tänkte så mycket på Det[sammanblandningen av populärkulturelement] när jag skrev inlägget.
14:54:56 < Sceleris > Jag tycker fan att alla gamers kan starta ett spelkonvent.
14:55:44 < Sceleris > Och J-rocken är ju tillräckligt stor nu för att kunna bära ett j-rock-konvent, säkert på ett par hundra personer.
14:55:53 < Sceleris > Håll animen fri! =(
14:56:47 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Faktum är det delvis redan har hänt. Zaki Gakki anordnades av en J-Rockförening, och var ett J-Rockkonvent med Animéinslag, och inte tvärt om.
14:57:14 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > ...Även om det var mycket animé där. Men ändå. Det är en bra utveckling.
14:57:58 < Sceleris > Jo... När något inslag börjar dra besökare av egen förmåga börjar det bli tillräckligt stort.
14:58:13 < Sceleris > Jag tror att jag inte vill ha ett animekonvent trots allt...
14:58:19 < Sceleris > Jag vill på ett animeseminarium!
14:59:00 < Sceleris > Lyssna på föredrag om "Otakuns roll i kontemporära Japan", och mingla med andra nördar.
14:59:27 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Men så ANORDNA ett då. Hyr Luleå Folkets hus och bara KÖR. Som vi säger, Jag skulle komma.
15:00:07 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > [Regel nummer 92: Om det finns ett "Folkets hus" att tillgå, är det prio ett att hyra.]
15:00:43 < Sceleris > Det måste jag kolla upp...!
15:04:43 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Frågan är kanske lite sent ställd som det heter, men: "Jag försökte skriva en kommentar till ditt "Livet, populärkulturen och allting"-inlägg, om sammanblandningen av populärkulturelement... men jag tappade bort mig. Ämnet är så stort att jag blir yr när jag tänker på det."
15:04:52 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Vad tänkte du skriva?
15:06:54 < Sceleris > Jo, jag kom att fundera på en sak... Först, detta med att animekonvent blivit utspädda är något som diskuterats även i USA, där de har exakt samma "problem": Folk som kostymleker som "lådan i Metal Gear Solid" och sånt. (De har även problem med att ungdomar kommer dit, super sig dyngraka och slår sönder sina hotellrum.)
15:07:21 < Sceleris > Det är en global trend. Och jag började tänka på vad den kommer från...
15:08:43 < Sceleris > Jag tror det är del, en mikroskopisk del, i något mycket större "kulturrevolutionärt" som kommer av det nya sätt som vi fungerar, mycket tack vare kommunikationsmedel som Internet och mobiltelefoni, samt andra mer eller mindre uppenbara faktorer.
15:09:03 < Sceleris > Och när jag började tänka på hur allt hänger ihop... så började jag få kortslutning.
15:09:16 < Sceleris > Det är för dynamiskt! För många faktorer!
15:12:53 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > "Först, detta med att animekonvent blivit utspädda är något som diskuterats även i USA, där de har exakt samma "problem": Folk som kostymleker som "lådan i Metal Gear Solid" och sånt." Det finns ett ord för sådant: ODÅGAHUMOR!
15:13:33 < Sceleris > Ifjol på Uppcon var det någon som var utklädd till Dr. Zoidberg från Futurama.
15:14:37 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Nu har jag ännu inte fått något bildbevis för det men det talas om att vinnaren på något uppcon var Jack Sparrow.
15:15:17 < Sceleris > Det var en bra kostym... men för i helvete. En karaktär från en amerikansk film baserad på en åktur på ett nöjesfält.
15:18:34 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Jo, precis. Det var en bra dräkt, jag ifrågasätter inte det. Men. För. FAN. Alltså, man kan åenasidan se det som Häger-Jönsson säkert skulle gjort: "All populärkultur är bra", och att det bara är naturligt att allt bara flyter ihop. Frågan är om det går att anordna ett Renrasigt animékonvent. Alltså, nu är ju inte sapparikon speciellt stort, men innan var det stränga regler på att "Bara animé"...
15:19:50 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > ...Och det slutade med att arangörerna, efter lite tvekan, satt och spelade http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/2/24/PCByukari140.jpg
15:21:01 < Sceleris > Hehe
15:21:11 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Och då kommer följdfrågan[Med hägerröst]: "Är det verkligen ett problem?". Jag vet inte om du lyssnat på det andra avsnittet av animuckradion, men där finns ett parti från debatten på SK:02, som avhandlar just det här:
15:21:28 < Sceleris > Jo, jag hörde det, och instämde i kritiken.
15:21:46 < Sceleris > Det måste ju gå att hålla blandkonvent och animekonvent för sig.
15:21:48 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > "- men huvudsaken är väl att folk har kul? -[Zimeon och Iggy i en röst]: NEJ."
15:22:36 < Sceleris > I det stora hela är det inte ett problem, men det är ju ett problem för oss som individer, vi som inte VILL titta på japanska musikkonserter.
15:24:55 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Precis. Alltså, huvudsaken när man anordnar något av den här sorten är ju att folk SKA ha kul. Men... Det känns som att jag verligen får lämna in det där förslaget om att visa fotbolls-EM på sapparikon nästa sommar[Med hänvisning till Kapten Tsubasa] för att folk ska förstå att allt faktiskt inte hör hemma överallt.
15:25:16 < Sceleris > Åh, provokativ konst!
15:26:59 < Sceleris > Nåja, som sagt, det känns som en del i något mycket större... Tänk på hur folk konsumerar sin populärkultur nu.
15:27:10 < Sceleris > Kidsen vill ha blandkonvent, för att de lever blandliv!
15:27:37 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > ["Pris: Femton kronor eller ett blandband"]
15:27:49 < Sceleris > Laddar hem musik av alla musikstilar, ser filmer av alla sorter... YouTube:ar, 4channar...
15:29:59 < Sceleris > Och där försvann det igen. Min insikt om hur allt hänger ihop.
15:30:53 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Jo det är svårt att verkligen få något sagt, eftersom det här är så stort. Men du är på rätt spår.
15:31:09 < Sceleris > Kanske hjälper om man tuggar på någon sorts svamp eller rot från regnskogen...
15:31:31 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > Det hjälper alltid att vara svampad.
15:31:54 < Sceleris > Jag blir iallafall fantastiskt nyfiken på hur det kommer bli i framtiden. Ju mer "connected" folk blir, hur påverkas det?
15:32:11 < Sceleris > Vad är framtidens lolcats?!
15:33:50 < Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! > "Lolcats"?
15:34:32 < Sceleris > http://www.flickr.com/photos/tags/lolcat/
Thursday, July 12, 2007
Hos släkten
Inatt blev Argentina klara för final mot Brasilien i Copa América, något som fick mig att tänka på en händelse tidigare i veckan, då jag såg en kille i Argentinajacka på stan. Jag kan inte sluta roas av det faktum att Argentinska fotbollsförbundet förkortas "AFA". Som vi säger, ohjälpligt komiskt. Se bara:
Föresten hittade jag en kul grej på Dutub idag. Jag har känt till det här ganksa länge, sedan i början av gymnasiet, att det här bandet hade den här låten som dolt extraspår på sin sita skiva, men det är först nu jag hör den här inspelningen.
Föresten hittade jag en kul grej på Dutub idag. Jag har känt till det här ganksa länge, sedan i början av gymnasiet, att det här bandet hade den här låten som dolt extraspår på sin sita skiva, men det är först nu jag hör den här inspelningen.
Tuesday, July 10, 2007
Tillbaka Till Guldet
Det är en trappa - http://i19.tinypic.com/54200lg.jpg says:
http://www.blocket.se/vi/11957948.htm
Bad Boy HJ says:
Fan vad coolt, om jag nån gång ska köpa en bil så ska jag köpa en sån!!
Det är en trappa - http://i19.tinypic.com/54200lg.jpg says:
Jo, faktiskt. Den är allt som är bra: 80-tal, framtiden och SNYGG.
Bad Boy HJ says:
Exakt, allt man vill ha!
Det är en trappa - http://i19.tinypic.com/54200lg.jpg says:
Och om man åker någonstans kan man säga till sina vänner att "vi ses i framtiden", och verkligen mena det.
Bad Boy HJ says:
hahahah, ja!
Friday, July 06, 2007
"...Du vet, vanligt folk, de begripert ente..."
Igår var jag på bio med Häger. Sådär film(Förvandlarna). Publiken var bäst. Och Hägers citat "Den där bilen är väldigt Eurobeat". Och mina Calippo Cola. Alltid Calippo. Mmm...
Idag ska jag bila till mina kusiner. Lär ju bli stenhårt. Rapport lär ju komma imorgon. Tills vidare: Den var bra då, och den är minst lika bra nu. Skål!
Idag ska jag bila till mina kusiner. Lär ju bli stenhårt. Rapport lär ju komma imorgon. Tills vidare: Den var bra då, och den är minst lika bra nu. Skål!
Tuesday, July 03, 2007
Friday, June 29, 2007
Ett inlägg om ingenting alls... egentligen
Men hallå där. Det var ett tag sedan sist, minsan. Jag sitter hemma hos mina kusiner nu, och tillskillnad från tidigare i veckan är tillvaron ganska behaglig just nu. "Livet, Populärkulturen och Allting" har semester, men kommer snart att återkomma, var så säkra.
Tillsvidare hoppas jag att ni inte missar det här och det här.
Imorgon ska jag träffa lite till släktingar. Tills nästa gång: Hääääääääng mé!
Tillsvidare hoppas jag att ni inte missar det här och det här.
Imorgon ska jag träffa lite till släktingar. Tills nästa gång: Hääääääääng mé!
Sunday, June 17, 2007
Livet, populärkulturen och allting, Fyrde gången gillt: Nörden, Sapparikon, Förvandlingen
Jag är nu ganska nyligen tillbakakommen från Sapparikon:04(Som jag tyckte skulle ha undertiteln "Fyrde gångnen gillt"). När jag kom dit första gångnen, i Fredags, räckte det med att ha varit där i tio minuter för att det skulle känns som jag varit där hela dagen. Den rätta konventskänslan, med andra ord. Och visst hade jag kul, men på något sätt finns bara tomhet kvar nu. Inte så att detta var det bästa som hänt de nördiga delarna av mig. Nej, knappast, inte ens i närheten. Detta Sapparikon var att betrakta som ytterst ordinärt. Och kanske är det just detta som gör att det känns som att allt har förändrats, och att min förvandling som manganörd är över. Jag har gått in i min slutgiltiga form. Låtom oss förklara.
På Sapparikon:02 anordnades en debattpanel, som delvis finns inspelat och utlagt på Internets(I Animéradions andra avsnitt). Bland annat talades det om det där med cosplay, och vilken sorts cosplay som är "lämplig" och "hör hemma" på ett Animékonvent. Iggy var som vanligt starkt emot att folk dök upp som tevespelsfigurer och J-Rockartister(WÖÖH, "Rockartisht!") på Animékonvent. Jag var då inte riktigt beredd att ge honom rätt. Av den enkla anledningen att jag började manganörda mig efter att manganördssverige hade gått in i en ny fas, om inte förändrats i grunden, så iallafall till viss del. Jag talar om När J-Rocken kom till byn.
Jag vet att jag inte är rätt man att tala om det här, men det fanns ju trots allt en tid då Manga- och Animéintresset bara var en förlängning av ett allmänt serieintresse, och inte en hel "Livsstil", med allt vad det innebär av att folk lyssnar på Japansk Rockmusik. På. Riktigt. Och så vidare(För er läsare som inte är så inne på det där med Japan kan jag snabbt nämna att Japansk Rockmusik inte är som vanlig Rockmusik...). Trots att jag själv aldrig varit i närheten att vilja anamma den Japanska "Kulturen" på det sätt som vissa andra gjort, och gör i detta nu, lära mig fangirl/boy-Japanska, dyrka Gackt och allt det där har det ändå alltid funnits där som ett bakgrundsbrus som inte går att stänga av. Jag minns ett Mangakai-Sundbybergmöte våren -02 där det satt folk runt en dator och kollade på en Japansk musikvideo(med Luna Sea?). Knappast vanligt 8-10 år tidigare, och då inte bara på grund av att det där med Internet inte var var mans egendom i början av nittiotalet. Jag vet inte när den här "förvandlingen" jag talade om tidigare ägde rum, men kanske runt -99/2000(Där har vi den riktiga Milleniumbuggen), när fascinationen för det Japanska(Som inte är tecknad film, serier eller porr) plötsligt blev något man kunde börja sälja på Animékonvent till överpriser.
Föresten. Innan jag får Häger-Jönsson efter mig, galet skrikandes att "POPULÄRKULTUREN MÅSTE STÄNDIGT UTVECKLAS!!!!!", kanske jag ska ge min syn på saken. På ett sätt tycker jag naturligtvis att det är kul med folk som gillar Japansk "Rockmusik", så till den milde grad att det bilar föreningar, går på konserter och så. Jag gillar det på samma sätt som jag gillar att folk badar i Sergelfontänen vid Svenska sportsliga framgångar. En sorst populärkulturellt engagemang. Har du lugnat dig nu, HJ? Bra. För trots detta, att jag kan se folk engagemang som något bra, betyder det knappast att Japansk Rockmusik växer en tum i mina ögon. Jaja. Åter till ämnet.
Jag började som sagt att gilla "Det Japanska" efter denna förvandling, detta anammande. På mitt första animéfilmvisningsbesök frestades det således med försäljningsbord med J-Rockskivor och dylikt. Detta har lett till att jag sett det som något naturligt. En naturlig del av den Svenska Animéscenen(Huruvida det är det eller ej tycker jag vi tar en annan gång, HJ). Jag har således aldrig behövt reflektera på samma sätt som i inledningen nämnda Iggy. Manacosplayers på ett Animékonvent, vadårå, vad är det att hetsa upp sig över? liksom. Fram tills nu.
Det var inte bara det faktum att konventets cosplayare var en minst sagt brokigt skara: En alv, "Renjis bror" utan även den historia som Jordgubbe berättade. Den om att på något av de senaste Uppcon:en hade vinnarern i Cosplaytävlingen varit någon utklädd som... Jack Sparrow. Onekligen orgonelt för ett Animékonvent. När jag hörde det, ja, där och då känndes det som att Iggy fick rätt. Vad som helst hör verkligen inte hemma på ett Animékonvent.
Visst, man kan se det med HJ-ögon, också. "Nördscenen är i ständig förändring", eller bara torrt konstatera att bara folk faktiskt gör något är det väl bra. Men, nej, ja, äh. Jag vet inte. Inte längre. Inte när böcker om Det Flygande spaghettimonstret delas ut som pris i en cosplay tävling på ett Animékonvent. Det känns bara som att jag nu gått in i min slutliga fas och form som manganörd.
En gång i hissen i Simon Lundströms gammla lägenhet sa han "Det roliga med Mangakai Täby är att den består av en massa getlärlingar, och man vet att de inte kommer att bli så mycket mer än just lärlingar". Även om jag tror att Schönbeck kan gå hela vägen, så fick han rätt i mitt fall. För när förvandligen är klar kan man tydligt se att jag inte blev en get. Inte ens en räv. Jag blev...
En Gubbe.
En gubbe med allt vad det innebär. En gubbe som inte tittar så mycket på mangafilm längre, men gärna på "Gubbanimé"(Äntligen en filmmotsvarighet till "Gubbrock". Kampen är över. Iallafall för en stund), typ VOTOMS eller Macross eller vadsom helst. En gubbe som gärna roar sig med att göra frågesporter till Animékonvent med frågor som "Hur gammal är Tachibana Hajime?" eller har "Hockeyfrilla" som svarsalternativ i samma frågesport, enbart i syfte att roa sig själv. En gubbe som... Ja, och så vidare i all oändlighet.
Så nu vet ni det. "Gubbe". Ha, världen är bra festlig ibland.
Jag har förövrigt börjat skriva på ingetlivbloggen. Jag hoppas jag ska kunna öka inläggstakten där, iallafall något märkbart.
Att det faktiskt fanns en artikel om "Gubbrock" på wikipedia var nog dagens festligaste.
Bland det bra sakerna som hände på Sapparikon kan nämnas att Iggy klär ytterst bra i polisonger. (Vem gör inte det föresten? Synd bara att jag rakar bort dem hela tiden, med en hänvisning tll att "De växer ju så långsamt". Men ni skulle sett mig i början av året... Wow.)
Festligt är ett mycket fe... roligt ord. Årets?
Jag undrar verkligen om ens jag kommer läsa igenom det här inlägget. Jaja, jag hoppas att jag fick något sagt iallafall.
På Sapparikon:02 anordnades en debattpanel, som delvis finns inspelat och utlagt på Internets(I Animéradions andra avsnitt). Bland annat talades det om det där med cosplay, och vilken sorts cosplay som är "lämplig" och "hör hemma" på ett Animékonvent. Iggy var som vanligt starkt emot att folk dök upp som tevespelsfigurer och J-Rockartister(WÖÖH, "Rockartisht!") på Animékonvent. Jag var då inte riktigt beredd att ge honom rätt. Av den enkla anledningen att jag började manganörda mig efter att manganördssverige hade gått in i en ny fas, om inte förändrats i grunden, så iallafall till viss del. Jag talar om När J-Rocken kom till byn.
Jag vet att jag inte är rätt man att tala om det här, men det fanns ju trots allt en tid då Manga- och Animéintresset bara var en förlängning av ett allmänt serieintresse, och inte en hel "Livsstil", med allt vad det innebär av att folk lyssnar på Japansk Rockmusik. På. Riktigt. Och så vidare(För er läsare som inte är så inne på det där med Japan kan jag snabbt nämna att Japansk Rockmusik inte är som vanlig Rockmusik...). Trots att jag själv aldrig varit i närheten att vilja anamma den Japanska "Kulturen" på det sätt som vissa andra gjort, och gör i detta nu, lära mig fangirl/boy-Japanska, dyrka Gackt och allt det där har det ändå alltid funnits där som ett bakgrundsbrus som inte går att stänga av. Jag minns ett Mangakai-Sundbybergmöte våren -02 där det satt folk runt en dator och kollade på en Japansk musikvideo(med Luna Sea?). Knappast vanligt 8-10 år tidigare, och då inte bara på grund av att det där med Internet inte var var mans egendom i början av nittiotalet. Jag vet inte när den här "förvandlingen" jag talade om tidigare ägde rum, men kanske runt -99/2000(Där har vi den riktiga Milleniumbuggen), när fascinationen för det Japanska(Som inte är tecknad film, serier eller porr) plötsligt blev något man kunde börja sälja på Animékonvent till överpriser.
Föresten. Innan jag får Häger-Jönsson efter mig, galet skrikandes att "POPULÄRKULTUREN MÅSTE STÄNDIGT UTVECKLAS!!!!!", kanske jag ska ge min syn på saken. På ett sätt tycker jag naturligtvis att det är kul med folk som gillar Japansk "Rockmusik", så till den milde grad att det bilar föreningar, går på konserter och så. Jag gillar det på samma sätt som jag gillar att folk badar i Sergelfontänen vid Svenska sportsliga framgångar. En sorst populärkulturellt engagemang. Har du lugnat dig nu, HJ? Bra. För trots detta, att jag kan se folk engagemang som något bra, betyder det knappast att Japansk Rockmusik växer en tum i mina ögon. Jaja. Åter till ämnet.
Jag började som sagt att gilla "Det Japanska" efter denna förvandling, detta anammande. På mitt första animéfilmvisningsbesök frestades det således med försäljningsbord med J-Rockskivor och dylikt. Detta har lett till att jag sett det som något naturligt. En naturlig del av den Svenska Animéscenen(Huruvida det är det eller ej tycker jag vi tar en annan gång, HJ). Jag har således aldrig behövt reflektera på samma sätt som i inledningen nämnda Iggy. Manacosplayers på ett Animékonvent, vadårå, vad är det att hetsa upp sig över? liksom. Fram tills nu.
Det var inte bara det faktum att konventets cosplayare var en minst sagt brokigt skara: En alv, "Renjis bror" utan även den historia som Jordgubbe berättade. Den om att på något av de senaste Uppcon:en hade vinnarern i Cosplaytävlingen varit någon utklädd som... Jack Sparrow. Onekligen orgonelt för ett Animékonvent. När jag hörde det, ja, där och då känndes det som att Iggy fick rätt. Vad som helst hör verkligen inte hemma på ett Animékonvent.
Visst, man kan se det med HJ-ögon, också. "Nördscenen är i ständig förändring", eller bara torrt konstatera att bara folk faktiskt gör något är det väl bra. Men, nej, ja, äh. Jag vet inte. Inte längre. Inte när böcker om Det Flygande spaghettimonstret delas ut som pris i en cosplay tävling på ett Animékonvent. Det känns bara som att jag nu gått in i min slutliga fas och form som manganörd.
En gång i hissen i Simon Lundströms gammla lägenhet sa han "Det roliga med Mangakai Täby är att den består av en massa getlärlingar, och man vet att de inte kommer att bli så mycket mer än just lärlingar". Även om jag tror att Schönbeck kan gå hela vägen, så fick han rätt i mitt fall. För när förvandligen är klar kan man tydligt se att jag inte blev en get. Inte ens en räv. Jag blev...
En Gubbe.
En gubbe med allt vad det innebär. En gubbe som inte tittar så mycket på mangafilm längre, men gärna på "Gubbanimé"(Äntligen en filmmotsvarighet till "Gubbrock". Kampen är över. Iallafall för en stund), typ VOTOMS eller Macross eller vadsom helst. En gubbe som gärna roar sig med att göra frågesporter till Animékonvent med frågor som "Hur gammal är Tachibana Hajime?" eller har "Hockeyfrilla" som svarsalternativ i samma frågesport, enbart i syfte att roa sig själv. En gubbe som... Ja, och så vidare i all oändlighet.
Så nu vet ni det. "Gubbe". Ha, världen är bra festlig ibland.
Jag har förövrigt börjat skriva på ingetlivbloggen. Jag hoppas jag ska kunna öka inläggstakten där, iallafall något märkbart.
Att det faktiskt fanns en artikel om "Gubbrock" på wikipedia var nog dagens festligaste.
Bland det bra sakerna som hände på Sapparikon kan nämnas att Iggy klär ytterst bra i polisonger. (Vem gör inte det föresten? Synd bara att jag rakar bort dem hela tiden, med en hänvisning tll att "De växer ju så långsamt". Men ni skulle sett mig i början av året... Wow.)
Festligt är ett mycket fe... roligt ord. Årets?
Jag undrar verkligen om ens jag kommer läsa igenom det här inlägget. Jaja, jag hoppas att jag fick något sagt iallafall.
Tuesday, June 12, 2007
Om att frysa in fisk levande
Just nu går arbetet med frågesporten till Sapparikon otroligt segt, och det känns mest snett, och jag har varit nära att ge upp. Men inte riktigt än. Jag MÅSTE få den klar. Jag har ju trots allt börjat. Vänta ni bara! Det gick segt förra gången med, nu JÄÄÄÄVLAR!!!
Saturday, June 09, 2007
För dom har tagit stundenten, för dom har tagit stundenten…
Dagbok, den 31 maj 2007
Jag vet inte var klockan var exakt, men hon var kanske halv fyra. Jag var vid radio/TV-huset. Jag hade just tagit mig en promenad ut mot Gärdet, för att sedan ha återvänt. Blå buss linje 4 ändstation Gullmarsplan stod inne. Blå buss linje 4 är en helt fantastisk buss, när allt kommer om kring. Den passerar en hel radda viktiga och intressanta platser, och resan från första till sista hållplatsen tar dessutom evigheter, närmare en timme(Och då räknar vi inte med ev förseningar orsakade av tex trafikstockningar). Med andra ord perfekt om man bara vill åka för åkandets skull och inte nödvändigtvis ska någonstans.
Efter att först haft problem med att hitta ett bra säte, slog jag mig till sist ned. Bussen började åka, och allt eftersom stationerna passerade blev den snabbt full med folk. Två killar som satt bredvid mig ondgjorde sig över att det närmast var trafikstockning, samtidigt som en av dem stundtals pratade i telefon(”Skynda? Jag kan ju inte skynda bussen, dumskalle!”). Efter att de gick av, satte sig istället några tjejer bakom mig. De pratade på, då man plötsligt hörde ljudet av några studenter utanför, något tjejerna i bussen inte helt gillade. De pratade på om det där med studenten och jag kom åter att tänka på att jag inte sett så många ekipage i år.
Jag minns när min kusin Therese tog studenten för många, många år sedan. Jag var ännu ung, och att jag en dag skulle ta hennes plats kändes bara… avlägset. Jag åkte med. Jag vill minnas att ”vi” i bilen var hon, hennes två systrar, hennes pappa, jag och en klasskompis till henne. De hade ingen stereo men de väsnades lätt mest i hela Eskilstuna den dagen. Solen sken och allt det där. (Jag skulle gärna lägga in en bild, men tyvärr har jag ingen scanner. Dessutom gillar inte blogger när jag lägger in bilder.)
Nutid. Tjejen bakom mig pratade på om studenttjejerna ute på gatan. Bussen segade sig fram, och tillslut var vi i fas med studenttjejernas bil. För det var EN bil, och inte ett flak. I bilen satt kanske fyra personer, varav två var studenter. Än kan två pluggtrötta tonåringar väsnas mer än en hel armé. Eller nästan, i alla fall. Busstjejen pratade vidare: ”Jo, hon frågade om jag ville komma på hennes ”skiva”, och frågade när jag skulle ha min: ”Om tre år”. Gaah! /…/ Men samtidigt, vad gör dom dagen efter de tagit stuttenten? Jo, de blir arbetslösa! ”Vad gör du? Jo, jag pluggar. Jag är arbetslös”. Det är mycket bättre att plugga”.
När jag en tid efter att jag tagit studenten, ”när det begav sig…”, fick frågan ”Vad gör du nu?”, och svarat ”Jag tog studenten nyligen”, fick jag höra tillägget ”Då har du automatiskt evalverat till Arbetslös”. Jag höll inte med.
Jag mår av olika skäl inte så bra just nu, men när jag for fram där i bussen mådde jag bra igen. Lite som i forna dagars glans, nästan. Det känns verkligen inte självklart, men jag hoppas, HOPPAS, verkligen att jag på något sätt, någon gång, kan nå tillbaka dit. Till forna dagars glans.
Blå buss linje fyra, igen. Tjejen bakom mig och jag suckade och stönade ikapp över studenttjejen utanför. ”Men snälla, tyst…” Jag fortsatte att minnas mer. När Joakim skulle ta studenten. Jag och Joakim gick en dag tillsammans till hans skola. Jag tror det var någon sorts helgdag (hur skulle jag, som också pluggade, annars varit där? Skolk?), för det var i princip ingen där, och han hade inga lektioner. Jag minns inte riktigt vad det var vi skulle göra där, bara att vi gick till hans bibliotek. Bibliotekarien var trevlig, och pratade lite om ”de här tre åren” och allt det där. Det var en härlig dag, det kändes lite som att jag befann mig i en teveserie, där Joakim var huvudpersonen. Typ avsnitt 49 eller 50 av 52. Tillbakablickar. Figurer som varit med under seriens gång dyker upp igen, en sista gång. Är det inte så vi vill att livet ska vara? Som en bra teveserie som aldrig tar slut. Ständigt ny säsong, med nya stil- och berättargrepp. Där och då var jag verkligen i Forna Dagars Glans.
Efter en stund passerade det fler glada studenter, och tjejen bakom suckade till igen. ”Nej, nu får de allt ta slut”, suckade hon i höjd med Odenplan. Och som i ett trollslag, som om någon mer än vi på bussen hört henne, tog de slut. Studenterna, alltså.
***
Dagen efter tog jag Blå buss linje 4(Jag har svårt att bestämma mig, heter det "Blå Buss" eller "Blåbuss"? Det värsta är att jag misstänker att båda funkar, bara man tänker efter. Klurigt, det där.) igen. Inte för att jag behövde det, så klart. Jag åkte ut till Radiohuset, promenerad ut mot Gärdet igen, som dagen innan, var borta i kanske tio minuter för att sedan ta en ny blåbuss tillbaka, de går ju så ofta. Det blev något som nästa kan liknas vid ett ticks(Eller inte), men i några dagar i sträck tog jag Blåbuss Linje 4 ut mot Radiohuset, bara för resans skull, ett sätt att samla mina tanakr och allt det där.
Viis känns det som att... Nej, det var inget bra formulering. Men det känns som att jag har ett behov, som jag säkert inte är ensam om(Eller så är det kanske helt självklart att jag är heeeeeeeelt ensam om det). Ett behov, eller kanske snarare en önskan om att allt ska... ska vara kompletta, perfekta ögonblick som spelas upp om och om igen. En önskan om att livet ständigt bestod av minnesvärda episoder, som en bra och välskriven teveserie. Eller är det verkligen just en önskan? Kanske snarare en förhoppning? Jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att jag var på A:s student idag. Eller student och student. Skolan hade satt 13:00 som spikad tid för utspringet. Istället skedde det vid kanske 12:30. Inte ens hennes föräldrar var där då. Den irriterade stämningen till trots blev det ganska lyckat. Jag tog en del bilder. Vissa kasnke rent av skulle platsa till att läggas upp här. Synd att jag inte har digitalkamera. Jaja.
Jag var en av få i kostym där på skolgården(Ja, faktiskt. Även om även jag har svårt att tro det), och på den efterföljande festen var jag den enda. Min första tanke när jag upptäckte det var "Skit, nu har du klantat dig IGEN, ditt missanpassade MEEH. Aldrig kan du vara klädd RÄTT. Alltid FEL. Shitshitshit...", men sedan kom jag till sans igen. För en gångs skull var jag Snyggt klädd(Trots att jag såg ut som en oundare i håret), så varför klaga? När jag äntligen kan stå för hur jag klär mig, och klär mig på ett sätt jag ser upp till, vill jag gå ner mig. Jag tror jag faktiskt lärde mig lite av den "episoden".
Jag vet inte var klockan var exakt, men hon var kanske halv fyra. Jag var vid radio/TV-huset. Jag hade just tagit mig en promenad ut mot Gärdet, för att sedan ha återvänt. Blå buss linje 4 ändstation Gullmarsplan stod inne. Blå buss linje 4 är en helt fantastisk buss, när allt kommer om kring. Den passerar en hel radda viktiga och intressanta platser, och resan från första till sista hållplatsen tar dessutom evigheter, närmare en timme(Och då räknar vi inte med ev förseningar orsakade av tex trafikstockningar). Med andra ord perfekt om man bara vill åka för åkandets skull och inte nödvändigtvis ska någonstans.
Efter att först haft problem med att hitta ett bra säte, slog jag mig till sist ned. Bussen började åka, och allt eftersom stationerna passerade blev den snabbt full med folk. Två killar som satt bredvid mig ondgjorde sig över att det närmast var trafikstockning, samtidigt som en av dem stundtals pratade i telefon(”Skynda? Jag kan ju inte skynda bussen, dumskalle!”). Efter att de gick av, satte sig istället några tjejer bakom mig. De pratade på, då man plötsligt hörde ljudet av några studenter utanför, något tjejerna i bussen inte helt gillade. De pratade på om det där med studenten och jag kom åter att tänka på att jag inte sett så många ekipage i år.
Jag minns när min kusin Therese tog studenten för många, många år sedan. Jag var ännu ung, och att jag en dag skulle ta hennes plats kändes bara… avlägset. Jag åkte med. Jag vill minnas att ”vi” i bilen var hon, hennes två systrar, hennes pappa, jag och en klasskompis till henne. De hade ingen stereo men de väsnades lätt mest i hela Eskilstuna den dagen. Solen sken och allt det där. (Jag skulle gärna lägga in en bild, men tyvärr har jag ingen scanner. Dessutom gillar inte blogger när jag lägger in bilder.)
Nutid. Tjejen bakom mig pratade på om studenttjejerna ute på gatan. Bussen segade sig fram, och tillslut var vi i fas med studenttjejernas bil. För det var EN bil, och inte ett flak. I bilen satt kanske fyra personer, varav två var studenter. Än kan två pluggtrötta tonåringar väsnas mer än en hel armé. Eller nästan, i alla fall. Busstjejen pratade vidare: ”Jo, hon frågade om jag ville komma på hennes ”skiva”, och frågade när jag skulle ha min: ”Om tre år”. Gaah! /…/ Men samtidigt, vad gör dom dagen efter de tagit stuttenten? Jo, de blir arbetslösa! ”Vad gör du? Jo, jag pluggar. Jag är arbetslös”. Det är mycket bättre att plugga”.
När jag en tid efter att jag tagit studenten, ”när det begav sig…”, fick frågan ”Vad gör du nu?”, och svarat ”Jag tog studenten nyligen”, fick jag höra tillägget ”Då har du automatiskt evalverat till Arbetslös”. Jag höll inte med.
Jag mår av olika skäl inte så bra just nu, men när jag for fram där i bussen mådde jag bra igen. Lite som i forna dagars glans, nästan. Det känns verkligen inte självklart, men jag hoppas, HOPPAS, verkligen att jag på något sätt, någon gång, kan nå tillbaka dit. Till forna dagars glans.
Blå buss linje fyra, igen. Tjejen bakom mig och jag suckade och stönade ikapp över studenttjejen utanför. ”Men snälla, tyst…” Jag fortsatte att minnas mer. När Joakim skulle ta studenten. Jag och Joakim gick en dag tillsammans till hans skola. Jag tror det var någon sorts helgdag (hur skulle jag, som också pluggade, annars varit där? Skolk?), för det var i princip ingen där, och han hade inga lektioner. Jag minns inte riktigt vad det var vi skulle göra där, bara att vi gick till hans bibliotek. Bibliotekarien var trevlig, och pratade lite om ”de här tre åren” och allt det där. Det var en härlig dag, det kändes lite som att jag befann mig i en teveserie, där Joakim var huvudpersonen. Typ avsnitt 49 eller 50 av 52. Tillbakablickar. Figurer som varit med under seriens gång dyker upp igen, en sista gång. Är det inte så vi vill att livet ska vara? Som en bra teveserie som aldrig tar slut. Ständigt ny säsong, med nya stil- och berättargrepp. Där och då var jag verkligen i Forna Dagars Glans.
Efter en stund passerade det fler glada studenter, och tjejen bakom suckade till igen. ”Nej, nu får de allt ta slut”, suckade hon i höjd med Odenplan. Och som i ett trollslag, som om någon mer än vi på bussen hört henne, tog de slut. Studenterna, alltså.
***
Dagen efter tog jag Blå buss linje 4(Jag har svårt att bestämma mig, heter det "Blå Buss" eller "Blåbuss"? Det värsta är att jag misstänker att båda funkar, bara man tänker efter. Klurigt, det där.) igen. Inte för att jag behövde det, så klart. Jag åkte ut till Radiohuset, promenerad ut mot Gärdet igen, som dagen innan, var borta i kanske tio minuter för att sedan ta en ny blåbuss tillbaka, de går ju så ofta. Det blev något som nästa kan liknas vid ett ticks(Eller inte), men i några dagar i sträck tog jag Blåbuss Linje 4 ut mot Radiohuset, bara för resans skull, ett sätt att samla mina tanakr och allt det där.
Viis känns det som att... Nej, det var inget bra formulering. Men det känns som att jag har ett behov, som jag säkert inte är ensam om(Eller så är det kanske helt självklart att jag är heeeeeeeelt ensam om det). Ett behov, eller kanske snarare en önskan om att allt ska... ska vara kompletta, perfekta ögonblick som spelas upp om och om igen. En önskan om att livet ständigt bestod av minnesvärda episoder, som en bra och välskriven teveserie. Eller är det verkligen just en önskan? Kanske snarare en förhoppning? Jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att jag var på A:s student idag. Eller student och student. Skolan hade satt 13:00 som spikad tid för utspringet. Istället skedde det vid kanske 12:30. Inte ens hennes föräldrar var där då. Den irriterade stämningen till trots blev det ganska lyckat. Jag tog en del bilder. Vissa kasnke rent av skulle platsa till att läggas upp här. Synd att jag inte har digitalkamera. Jaja.
Jag var en av få i kostym där på skolgården(Ja, faktiskt. Även om även jag har svårt att tro det), och på den efterföljande festen var jag den enda. Min första tanke när jag upptäckte det var "Skit, nu har du klantat dig IGEN, ditt missanpassade MEEH. Aldrig kan du vara klädd RÄTT. Alltid FEL. Shitshitshit...", men sedan kom jag till sans igen. För en gångs skull var jag Snyggt klädd(Trots att jag såg ut som en oundare i håret), så varför klaga? När jag äntligen kan stå för hur jag klär mig, och klär mig på ett sätt jag ser upp till, vill jag gå ner mig. Jag tror jag faktiskt lärde mig lite av den "episoden".
Friday, June 08, 2007
What's your price for flight/in finding mister right?
Jag gjorde stan med Häger igår. Vi besökte den där hårdrocksaffären som Hägan(Nytt smeknamn, HETT!) snackat om. Sedan drog vi vidare mot Söder. Tack vare att Häger är en klant tog vi fel buss, men det gick bra ändå. Vi åkte till Staffars, och gick sedan till Serieslussen, och sedan vidare till Mickes där Hägan(WÖÖH!) förgäves sökte efter ett par Marillion-VHS;er. På våra äventyr såg jag en rolig skylt: "EG-tvätteriet". Deras logga bestod av ordet "EG-Tvätteriet", skrivet i en ring av stjärnor. Roligt.
Det här spelet är förövrigt det största ingetliv;et på väldigt, väldigt länge. Och skoj!
Jo, föresten. Eftersom jag är hos mina kusiner nu, har jag äntligen fått tid att kolla/lyssna på "Sister Christian" av Night Ranger. Jag har tidigare bara hört refrängen, och då den är så otroligt klockren har jag hajpat låten lite för mig själv den senaste veckan("Med en sådan refräng MÅSTE ju låten bara vara asbra!"). Efter att ha hört den känns det inte riktigt som att låten höll måttet. Tämligen platt låt. Men det gör inget för:
(1. Refrängen är BÄST, och (2. Videon är väldigt rolig.
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Jag hade faktiskt bara hört refrängen fram tills idag. Refrängen är typ något bättre än övriga låten. Jaja. Rolig är den iallafall.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Hör inget alls
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jahaa.... högtalaren också ja...
Shinde iru hito Hyatto säger:
omigod, du räddade just min dag
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
He, hurså?
Shinde iru hito Hyatto säger:
Den är från en reklamfilm va?
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Låten? Jag vet inte, den kan mycket väl ha anvädnts så.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jag är ganska säker på det
Shinde iru hito Hyatto säger:
Iaf refrängen
Shinde iru hito Hyatto säger:
Säkert nån ölreklam
Det här spelet är förövrigt det största ingetliv;et på väldigt, väldigt länge. Och skoj!
Jo, föresten. Eftersom jag är hos mina kusiner nu, har jag äntligen fått tid att kolla/lyssna på "Sister Christian" av Night Ranger. Jag har tidigare bara hört refrängen, och då den är så otroligt klockren har jag hajpat låten lite för mig själv den senaste veckan("Med en sådan refräng MÅSTE ju låten bara vara asbra!"). Efter att ha hört den känns det inte riktigt som att låten höll måttet. Tämligen platt låt. Men det gör inget för:
(1. Refrängen är BÄST, och (2. Videon är väldigt rolig.
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Jag hade faktiskt bara hört refrängen fram tills idag. Refrängen är typ något bättre än övriga låten. Jaja. Rolig är den iallafall.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Hör inget alls
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jahaa.... högtalaren också ja...
Shinde iru hito Hyatto säger:
omigod, du räddade just min dag
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
He, hurså?
Shinde iru hito Hyatto säger:
Den är från en reklamfilm va?
Det är en trappa - IDAG ÄR HAN TJUGO! säger:
Låten? Jag vet inte, den kan mycket väl ha anvädnts så.
Shinde iru hito Hyatto säger:
Jag är ganska säker på det
Shinde iru hito Hyatto säger:
Iaf refrängen
Shinde iru hito Hyatto säger:
Säkert nån ölreklam
Wednesday, June 06, 2007
Nationaldagsmorgon gryr
Jag skulle egentligen vilja lägga ut ett inlägg jag filat på ett tag nu, men på grund av datortrassel får det ske till helgen istället.
Jag tror jag vaknade vid tolv idag, kankse elva. Jag plockade upp en seriebok som låg brevid sängen, "Blå Lotus". Jag har inte läst hela sedan någon gång i högstadiet. Jag kom lite mer än halvvägs när jag beslutade mig för att gå upp och duscha. Jag vet inte vad klockan var när jag gick ut, två kanske. Halv, kanske? Jag och Mamma gick tilsammans, hon skulle till Vi(vo) och handla.
I saw you standing at the gates/ when Povel Ramel passed away...
Innan tunnelbanan köpte jag båda tidningarna och en glass på Pressbyrån. Jag hade hoppats att det skulle stå något om nationaldagsfirande, men det stod inget. Surt. Väl inne i stan, Centralen, var det varmt. Inte så där överdrivet jobbigt varmt, men ändå varmt. Det har sitt pris att jämt gå klädd i svart. Äsch, jag är en MAN, jag klär mig som jag vill.
Efter att ha dummat runt på Internets, och faktiskt fått en del gjort, sitter jag nu här. Jag tror jag ska gå och käka nu. Ostburgare? HETT! Ikväll lär det ju bli en del ringa av. Vi ses! Och ni, det kommer fler delar av "Livet, populärkulturen och allting". Snart. Kankse redan till helgen. Helgen har jag för övrigt ALL anledning att återkomma till.
Jag tror jag vaknade vid tolv idag, kankse elva. Jag plockade upp en seriebok som låg brevid sängen, "Blå Lotus". Jag har inte läst hela sedan någon gång i högstadiet. Jag kom lite mer än halvvägs när jag beslutade mig för att gå upp och duscha. Jag vet inte vad klockan var när jag gick ut, två kanske. Halv, kanske? Jag och Mamma gick tilsammans, hon skulle till Vi(vo) och handla.
I saw you standing at the gates/ when Povel Ramel passed away...
Innan tunnelbanan köpte jag båda tidningarna och en glass på Pressbyrån. Jag hade hoppats att det skulle stå något om nationaldagsfirande, men det stod inget. Surt. Väl inne i stan, Centralen, var det varmt. Inte så där överdrivet jobbigt varmt, men ändå varmt. Det har sitt pris att jämt gå klädd i svart. Äsch, jag är en MAN, jag klär mig som jag vill.
Efter att ha dummat runt på Internets, och faktiskt fått en del gjort, sitter jag nu här. Jag tror jag ska gå och käka nu. Ostburgare? HETT! Ikväll lär det ju bli en del ringa av. Vi ses! Och ni, det kommer fler delar av "Livet, populärkulturen och allting". Snart. Kankse redan till helgen. Helgen har jag för övrigt ALL anledning att återkomma till.
Sunday, June 03, 2007
Livet, populärkulturen och allting, Del tre: Gott och blandat + Efterlysning
I förra inlägget nämnde jag SAJBER, och hans snack på ett Täbymöte. Jag fick dock inte med det bästa han sa då. När han låg där på golvet och mådde pyton i största allmänhet sa han det klockrenaste jag hört på länge. Han började med att prata om att om man vill "få in" någon i ett intresse, i det här fallet Animé, bör man först visa "bra grejer" för att vagga in den andra i något sorts lugn, och sedan när man fått personen intreserad, visa "skiten", för(nu kommer det): "Det är ju skiten som är kul". Amen.
När jag gled om kring med bussen i Lördags, allt för att bränna tiden som var kvar innan EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige, spelade de "Girl, you know its true". Hett! Det kändes... värdigt på något vis.
Jag ska göra en frågesport till Sapparikon. Är det tänkt. Det går sådär. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Att jag har problem att tänka på? Att den bara kommer bli som den förra? Nää... Okej, jag ska försöka igen("Här kommer vi igen...").
Dagens... ja, "Dagens": Jag såg målvakten i FCZ vid Slussens T-bana. Hett värre!
Men om man fryser in fisk levande... Äh, jag orkar inte, en annan gång kanske.
Fan Häger, när ni gjorde "Babymans Birthday Bus" skulle ni ju ha haft med DJ Graesklippare!
Ja, och så över till efterlysningen, som jag borde ha gjort för evigheter sedan, men: Vem var det egentligen som skrev kommentaren till det här inlägget? Om du, vem du nu är, läser detta, skriv en kommentar. Jag är verkligen nyfiken på vem som skrev det.
När jag gled om kring med bussen i Lördags, allt för att bränna tiden som var kvar innan EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige, spelade de "Girl, you know its true". Hett! Det kändes... värdigt på något vis.
Jag ska göra en frågesport till Sapparikon. Är det tänkt. Det går sådär. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Att jag har problem att tänka på? Att den bara kommer bli som den förra? Nää... Okej, jag ska försöka igen("Här kommer vi igen...").
Dagens... ja, "Dagens": Jag såg målvakten i FCZ vid Slussens T-bana. Hett värre!
Men om man fryser in fisk levande... Äh, jag orkar inte, en annan gång kanske.
Fan Häger, när ni gjorde "Babymans Birthday Bus" skulle ni ju ha haft med DJ Graesklippare!
Ja, och så över till efterlysningen, som jag borde ha gjort för evigheter sedan, men: Vem var det egentligen som skrev kommentaren till det här inlägget? Om du, vem du nu är, läser detta, skriv en kommentar. Jag är verkligen nyfiken på vem som skrev det.
Friday, May 25, 2007
Livet, populärkulturen och allting, Del två: Min lön kommer fem år försent
I Måndags var jag ute i Täby, på möte, precis som den gamla goda tiden. Det hände inte så mycket. Jo, en sak. SAJBER har börjat gå på mötena igen, precis som på den gamla goda tiden. Dock mådde han inte speciellt bra, han gissade att det var något han åt till lunch som spökade. Jag vill ogärna hänga ut folk här på bloggen, men just det här är viktigt för vår historia(Säger vi): På vägen till mötet hade han iallafall stått inklämd i ett fullsatt och svettigt tåg, samtidigt som han insåg att det snart var uppkast på G. Inte speciellt roligt kanske. Men när han stod där i ett mentalt tillstånd någonstans mellan dröm och verklighet, hörde han några "tanter" som stod och pratade breve honom. Vad de pratade om? Man kanske måste ha varit där, men han formulerade det så bra: "Jag mår jättedåligt, allting är en dimma, jag vet knappt vad som är på riktigt, och där står två snuskiga tanter och pratar om en massa perversa män".
Otroligt bra. Jaja, till saken. För en tid sedan sa Häger "I år är det fem år sedan jag gick ut gymnasiet", lite för att understryka hur lite som hänt. I år är det fem år sedan jag slutade högstadiet(Nej, jag har fortfarande inte fått tag på en såndär "Jag har gått ut nian"-tröja som Pölsa har i "Smala Sussie". Om någon har en ni vill sälja är jag öppen för en affär, så att säja). Detta fick mig att börja fundera: Vilka av de grejerna som jag gillade för fem år sedan har stått sig bäst? Ja, ni gissade rätt: Det är åter igen hög tid för en såndäringa Youtubetopplista.
Saker jag gillade våren och sommaren 2002 som stått sig bäst, topp 5
5. Eminem - Without Me
4. Reklamfilm, Telia
3. The Strokes - Last Nite(Sic)
2. Mahojin GuruGuru - Magic of Love
1. Fotbolls-VM, Sverige - Argentina, Sverige får frispark
Epilog och kommentarer
Det kanske viktigaste finns tyvärr inte på youtube. Någon gång sommaren 2002. Jag var hemma hos mina kusiner. Jag tror vi skulle bila iväg och handla, men innan det hade jag just gått in. Det spelades musik. Jag satte mig tillrätta i en soffa. "Tessan" plockade fram en ny skiva: Absolute Rock Classics, som trots att den hette vad den hette faktsikt innehåll några bra låtar. "Jag tror du gillar den här, va?" sa hon och satte på "Anarchy In The U.K."(Eller var det "God save the Queen"? Nej, jag tror bestämmt att det var "Anarchy"). Jag gillade det. Jag tror faktiskt att jag gillade hela, eller iallafall stora delar av sommaren 2002.
Placering fem: Jag minns det som igår. Jag är verkligen inte hip-hopare, men den här var verkligen bra då, och är det fortfarande. Jag minns att Aftonbladet ägnade ett uppslag på sin nöjesdel åt att berätta om videon, med bilder och allt.
Placering tre: Det är svårt det här. Den här låten säger allt om våren i nian för egen del. Men att ha den som etta? Ja, egentligen. Egentligen borde jag inte ha någon numrering. Allt det här är nummer ett för mig. Och egentligen kanske jag borde haft med en tio, femton placeringar till. Äh, det tar vi senare.
Fortsättning följer...
Otroligt bra. Jaja, till saken. För en tid sedan sa Häger "I år är det fem år sedan jag gick ut gymnasiet", lite för att understryka hur lite som hänt. I år är det fem år sedan jag slutade högstadiet(Nej, jag har fortfarande inte fått tag på en såndär "Jag har gått ut nian"-tröja som Pölsa har i "Smala Sussie". Om någon har en ni vill sälja är jag öppen för en affär, så att säja). Detta fick mig att börja fundera: Vilka av de grejerna som jag gillade för fem år sedan har stått sig bäst? Ja, ni gissade rätt: Det är åter igen hög tid för en såndäringa Youtubetopplista.
Saker jag gillade våren och sommaren 2002 som stått sig bäst, topp 5
5. Eminem - Without Me
4. Reklamfilm, Telia
3. The Strokes - Last Nite(Sic)
2. Mahojin GuruGuru - Magic of Love
1. Fotbolls-VM, Sverige - Argentina, Sverige får frispark
Epilog och kommentarer
Det kanske viktigaste finns tyvärr inte på youtube. Någon gång sommaren 2002. Jag var hemma hos mina kusiner. Jag tror vi skulle bila iväg och handla, men innan det hade jag just gått in. Det spelades musik. Jag satte mig tillrätta i en soffa. "Tessan" plockade fram en ny skiva: Absolute Rock Classics, som trots att den hette vad den hette faktsikt innehåll några bra låtar. "Jag tror du gillar den här, va?" sa hon och satte på "Anarchy In The U.K."(Eller var det "God save the Queen"? Nej, jag tror bestämmt att det var "Anarchy"). Jag gillade det. Jag tror faktiskt att jag gillade hela, eller iallafall stora delar av sommaren 2002.
Placering fem: Jag minns det som igår. Jag är verkligen inte hip-hopare, men den här var verkligen bra då, och är det fortfarande. Jag minns att Aftonbladet ägnade ett uppslag på sin nöjesdel åt att berätta om videon, med bilder och allt.
Placering tre: Det är svårt det här. Den här låten säger allt om våren i nian för egen del. Men att ha den som etta? Ja, egentligen. Egentligen borde jag inte ha någon numrering. Allt det här är nummer ett för mig. Och egentligen kanske jag borde haft med en tio, femton placeringar till. Äh, det tar vi senare.
Fortsättning följer...
Thursday, May 17, 2007
Livet, populärkulturen och allting, DEL ETT: Allt det viktiga
Jag hade, på grund av det uppenbara, länge tänkt att "I nästa blogginlägg ska jag skriva om melodifestivalfinalen". Nu blir det inte så. Delvis för att debatten om hur östblocket "förstör tävlingen"(Ha, ni "förstör kulturen"! WÖÖH!) bara känns larvig(England har skickat ett vettigt bidrag under 2000-talet(2000 för att vara exakt), så de ska minsann inte klaga på andra). Alltså, jag vet att jag borde tycka debatten är kul, men nu känns den mest bara larvig, som sagt. Fast visst, det är klart jag gillade att tidningarna hade "LÄGG NER SKITEN!" och "Ola efter fiaskot: JÄVLA DYNGTÄVLING!" som löpsedlar. Men främsta anledningen till att jag inte kommer att skriva något om årets final är att Stangel redan skrivigt ett så bra inlägg, så läs det istället.
Jaja, till saken. Jag har den senaste tiden fördjupat mig ytterligare i populärkulturen. Jag har frågat mig själv: "Vad är det viktiga med populärkulturell konsumtion för dig" några gånger. Vad vill jag, åt vilket håll färdas jag, och vad gillar jag egentligen? Eller egentligen är det något djupare jag vill ha reda på, samtidigt: Är jag bara extremt självkritisk när jag tycker att alla ser mig som "barnet" och att jag borde växa upp, eller...
...eller har jag rätt till det här, att fortfarande gilla det jag gillar:
Populärkulturen.
Jag ska göra mitt bästa för att söka svaret. Och det är lite det jag gjort den senaste tiden. Sökt i arkiven. Stirrat mig blind på resultattavlor från ESC genom tiderna, lyssnat på låtar från nämnda tävling, kollat på tecknat påtecknad film, rotat i minnet efter sådant, försökt komma fram till ett svar. Ett svar på många frågor. Bland annat på vad som betyder något.
Jag talade i telefon med Anders Häger tidigare i veckan. Vi pratade, bland annat, om tecknad film, och då sa vi, ungefär, vad som nedan följer:
Anders: Alltså, när vi växte upp, TV-klimatet var verkligen… DDR då. Jag menar, vilken tecknad film visades på teve då? Jo, ”Lilla boktipset”, typ. Och det var inte ens en tecknad film, bara foton ur barnböcker.
Jag: Alltså, när du talar nu känner jag mig verkligen som den unga generationen, och du som den gamla gubben på parkbänken utanför hemmet som skäller ut mig för att jag är född efter första avsnittet av ”Hylands hörna”, typ. Men visst minns jag det. Det var kanske tre olika böcker som de tipsade om på fem minuter: Några barn som satt i ett bibliotek, inzoomingar på ett uppslag ur en bilderbok och en vuxen röst som läste ur böckerna.
A: Jo, precis. Det fanns en annan serie, med ett tåg i början…
J: ”Skymningssagor”! Den minns jag mycket väl. Och det var ju, som sagt, samma estetik. Ja, med skillnaden att man faktiskt fick höra HELA sagan, och inte bara något lösryckt från mitten.
A: Jo. Men alltså, du vet att SVT kunde ha köpt in typ den tecknade Mr. T, men nej då… Istället kör det en massa billiga grejer från Sovjet, som i vissa fall knappt kan kallas ”animerade”.
J: Och Slas. Och introt till ”Anslagstavlan”.
A: Exakt. Alltså, när man tänker på hur mycket tecknad film man faktiskt kan se idag, borde man ju få någon sorts orgasm eller så. Men av någon anledning får man inte det.
J: Ha, vi borde DDR:isera dagens ungdomar, eller i alla fall deras utbud av tecknad film och populärkultur…
A: NEEEJ! Snälla, låt dem slippa ”Sagostunden” och värdelösa Tjeckoslovakiska leranimationer.
J: Men det är ju avsaknad av ett brett utbud som gör att man njuter och gillar det man ser, och i förlängningen orkar fortsätt titta. Dagens ungar blir ju bokstavligt talat MATADE med populärkultur. Alltså, jag är egentligen för ung för att kunna säga det här, jag hade ju faktiskt kabelteve när jag gick i mellanstadiet, men om man är van vid ett skralt utbud tar man ju verkligen åt och till sig av det man kommer över. Och när man väl får bred tillgång frossar man och vägrar släppa taget.
A: Jo, iofs. Om man hade varit fast på en öde ö, visst skulle man bara äta typ tårtor och hamburgare när man kom tillbaka till civilisationen igen, så jag antar att du har rätt.
J: Dagens ungdom, om nu jag kan använda det begreppet, är som sagt inte vana vid att inte kunna välja… Alltså, jag menar inte att folk födda efter 1990 inte kommer att fördjupa sig i populärkulturen när de blir vuxna, som du tillexempel, bara för att de kunde se hur mycket tecknad eller lyssna på hur mycket musik som helst när de gick i låg- och mellanstadiet… Men, ja. Jag kanske är helt fel ute. Det kanske blir precis tvärt om. Istället för att barnen blir härdade och njuter av det de har, och sedan nördar ner sig när de kan, kanske den unga generationen nördar ner sig redan från början. Den gamla generationen som du talar, där sållades ju vissa bort. De som inte orkade med Sovjetiska kortfilmer, och inte härdade ut, de började ju med typ fotboll istället. Idag när alla har fritillgång till skiten, så kan ju även hockeykillarna kolla på tecknat mellan varven. Kanske är en cirkel sluten.
A: Jo, jag fattar hur du tänker.
J: Jag menar, jag tror knappast du hade lånat den där Hanna-Barberaboken från Västerås bibliotek så många gånger som du gjorde som ung, om du haft Cartoon Network när du var fyra.
Jag reste till mina kusiner igår, och här sitter jag nu. Det första jag gjorde när jag fick tillgång till deras dator var att lyssna på ”Ultra Marines” över DuTub. Den tar mig tillbaka till tidigare i vår, under körsbärsblomningen i Kungsan. Jag och Häger stod och snackade om den då. Solen sken för fullt och det var molnfritt, och fullt med en blandning av vanligt folk och NEEEEEEEEERDS runt om kring oss. Det var ack så härligt.
Av det som betyder något måste man ju naturligtvis nämna Youtube, och speciellt vissa av sidans konstnärer. Till de verkliga youtubeartisterna räknar jag namn som ”SvenskretroTV”(Som jag dock inte lyckas hitta nu. Är det borta? I så fall vet ni vad som händer) och kanske främst ”erikbe99”, som lägger ut klipp som aldrig, jag säger ALDRIG, kommer att visas igen på teve: Tevehallåor från åttiotalet, klipp ur den typen av barnprogram som SVT sedan länge glömt bort att de spelat in, klart daterade reklamer för typ ”storstad”… Erik, för mig är du en hjälte som gör det här, håller populärkulturen levande. ALLA som håller populärkulturen levande är det. Oavsett om ni lägger ut ett klipp från "Solstollarna", eller skriver böcker om varför Manga är så annorlunda jämfört med västerländska serier... Eller ni som faktiskt har gjort det grejer som folk som jag och Häger håller på och ojar oss om. Så jag säger tack, ni populärkulturens hjältar.
Igår pratade jag med en kompis över MSN. Tyvärr sparade jag inte det han sa, men han frågade om jag gillade 80-talet, och isåfall hade han en länk som skulle visa ”hur fult men samtidigt vacker 80- och 90-talet var”. Jag fick en länk. ”Classic Cartoon Intros 1” hette den. Det var GULD rakt igenom, men det behövde jag nog knappt tillägga. Jag är inne på den sjunde nu. Ni borde också se dem. Jag skulle kunna lägga upp vilken som helst av dem, egentligen, men vi börjar med den första. För den innehåller både ”Nisse” och ”Sonic”. Och samurajpizzakatterna!
Fortsättning följer...
Jaja, till saken. Jag har den senaste tiden fördjupat mig ytterligare i populärkulturen. Jag har frågat mig själv: "Vad är det viktiga med populärkulturell konsumtion för dig" några gånger. Vad vill jag, åt vilket håll färdas jag, och vad gillar jag egentligen? Eller egentligen är det något djupare jag vill ha reda på, samtidigt: Är jag bara extremt självkritisk när jag tycker att alla ser mig som "barnet" och att jag borde växa upp, eller...
...eller har jag rätt till det här, att fortfarande gilla det jag gillar:
Populärkulturen.
Jag ska göra mitt bästa för att söka svaret. Och det är lite det jag gjort den senaste tiden. Sökt i arkiven. Stirrat mig blind på resultattavlor från ESC genom tiderna, lyssnat på låtar från nämnda tävling, kollat på tecknat påtecknad film, rotat i minnet efter sådant, försökt komma fram till ett svar. Ett svar på många frågor. Bland annat på vad som betyder något.
Jag talade i telefon med Anders Häger tidigare i veckan. Vi pratade, bland annat, om tecknad film, och då sa vi, ungefär, vad som nedan följer:
Anders: Alltså, när vi växte upp, TV-klimatet var verkligen… DDR då. Jag menar, vilken tecknad film visades på teve då? Jo, ”Lilla boktipset”, typ. Och det var inte ens en tecknad film, bara foton ur barnböcker.
Jag: Alltså, när du talar nu känner jag mig verkligen som den unga generationen, och du som den gamla gubben på parkbänken utanför hemmet som skäller ut mig för att jag är född efter första avsnittet av ”Hylands hörna”, typ. Men visst minns jag det. Det var kanske tre olika böcker som de tipsade om på fem minuter: Några barn som satt i ett bibliotek, inzoomingar på ett uppslag ur en bilderbok och en vuxen röst som läste ur böckerna.
A: Jo, precis. Det fanns en annan serie, med ett tåg i början…
J: ”Skymningssagor”! Den minns jag mycket väl. Och det var ju, som sagt, samma estetik. Ja, med skillnaden att man faktiskt fick höra HELA sagan, och inte bara något lösryckt från mitten.
A: Jo. Men alltså, du vet att SVT kunde ha köpt in typ den tecknade Mr. T, men nej då… Istället kör det en massa billiga grejer från Sovjet, som i vissa fall knappt kan kallas ”animerade”.
J: Och Slas. Och introt till ”Anslagstavlan”.
A: Exakt. Alltså, när man tänker på hur mycket tecknad film man faktiskt kan se idag, borde man ju få någon sorts orgasm eller så. Men av någon anledning får man inte det.
J: Ha, vi borde DDR:isera dagens ungdomar, eller i alla fall deras utbud av tecknad film och populärkultur…
A: NEEEJ! Snälla, låt dem slippa ”Sagostunden” och värdelösa Tjeckoslovakiska leranimationer.
J: Men det är ju avsaknad av ett brett utbud som gör att man njuter och gillar det man ser, och i förlängningen orkar fortsätt titta. Dagens ungar blir ju bokstavligt talat MATADE med populärkultur. Alltså, jag är egentligen för ung för att kunna säga det här, jag hade ju faktiskt kabelteve när jag gick i mellanstadiet, men om man är van vid ett skralt utbud tar man ju verkligen åt och till sig av det man kommer över. Och när man väl får bred tillgång frossar man och vägrar släppa taget.
A: Jo, iofs. Om man hade varit fast på en öde ö, visst skulle man bara äta typ tårtor och hamburgare när man kom tillbaka till civilisationen igen, så jag antar att du har rätt.
J: Dagens ungdom, om nu jag kan använda det begreppet, är som sagt inte vana vid att inte kunna välja… Alltså, jag menar inte att folk födda efter 1990 inte kommer att fördjupa sig i populärkulturen när de blir vuxna, som du tillexempel, bara för att de kunde se hur mycket tecknad eller lyssna på hur mycket musik som helst när de gick i låg- och mellanstadiet… Men, ja. Jag kanske är helt fel ute. Det kanske blir precis tvärt om. Istället för att barnen blir härdade och njuter av det de har, och sedan nördar ner sig när de kan, kanske den unga generationen nördar ner sig redan från början. Den gamla generationen som du talar, där sållades ju vissa bort. De som inte orkade med Sovjetiska kortfilmer, och inte härdade ut, de började ju med typ fotboll istället. Idag när alla har fritillgång till skiten, så kan ju även hockeykillarna kolla på tecknat mellan varven. Kanske är en cirkel sluten.
A: Jo, jag fattar hur du tänker.
J: Jag menar, jag tror knappast du hade lånat den där Hanna-Barberaboken från Västerås bibliotek så många gånger som du gjorde som ung, om du haft Cartoon Network när du var fyra.
Jag reste till mina kusiner igår, och här sitter jag nu. Det första jag gjorde när jag fick tillgång till deras dator var att lyssna på ”Ultra Marines” över DuTub. Den tar mig tillbaka till tidigare i vår, under körsbärsblomningen i Kungsan. Jag och Häger stod och snackade om den då. Solen sken för fullt och det var molnfritt, och fullt med en blandning av vanligt folk och NEEEEEEEEERDS runt om kring oss. Det var ack så härligt.
Av det som betyder något måste man ju naturligtvis nämna Youtube, och speciellt vissa av sidans konstnärer. Till de verkliga youtubeartisterna räknar jag namn som ”SvenskretroTV”(Som jag dock inte lyckas hitta nu. Är det borta? I så fall vet ni vad som händer) och kanske främst ”erikbe99”, som lägger ut klipp som aldrig, jag säger ALDRIG, kommer att visas igen på teve: Tevehallåor från åttiotalet, klipp ur den typen av barnprogram som SVT sedan länge glömt bort att de spelat in, klart daterade reklamer för typ ”storstad”… Erik, för mig är du en hjälte som gör det här, håller populärkulturen levande. ALLA som håller populärkulturen levande är det. Oavsett om ni lägger ut ett klipp från "Solstollarna", eller skriver böcker om varför Manga är så annorlunda jämfört med västerländska serier... Eller ni som faktiskt har gjort det grejer som folk som jag och Häger håller på och ojar oss om. Så jag säger tack, ni populärkulturens hjältar.
Igår pratade jag med en kompis över MSN. Tyvärr sparade jag inte det han sa, men han frågade om jag gillade 80-talet, och isåfall hade han en länk som skulle visa ”hur fult men samtidigt vacker 80- och 90-talet var”. Jag fick en länk. ”Classic Cartoon Intros 1” hette den. Det var GULD rakt igenom, men det behövde jag nog knappt tillägga. Jag är inne på den sjunde nu. Ni borde också se dem. Jag skulle kunna lägga upp vilken som helst av dem, egentligen, men vi börjar med den första. För den innehåller både ”Nisse” och ”Sonic”. Och samurajpizzakatterna!
Fortsättning följer...
Subscribe to:
Posts (Atom)