LPA VII: NÖJESGUIDEN! Stort Jubelextra!

För en tid sedan kom jag, helt utan synbar anledning, att tänka på Nöjesguiden. Dödskalle&Mästerligt-intervjun som är i slutet av varje nummer närmare bestämt. Kanske den bästa sortens journalistik världens någonsin skådat. Helt brilljant. Blir en intervju dålig, blir den verkligen dålig, men blir den bra blir den verkligen bra, och blir den lyckad blir den så bra en intervju kan bli. Jag satt och tänkte på att Nöjesguiden borde sammla de bästa och ge ut dem på nytt. Det var speceillt intevjuerna med Robert Aschberg och Günter jag vill läsa igen. Robban är alltid Robban, och det är för lite Robban idag. TV3, kör alla 90-talsprogram med Robban i repris. NU. Och Günter... Ja, jag lovar, den intervjun är helt odödlig.

Dödskalle: Vad heter "Dubbelmoral" på Tyska, är det "Tralala"?

För en tid sedan skulle jag gå på bio med Häger-Jönsson(Spindelmannen 3). Jag åkte in till staden ganska tidigt, flera timmar innan utsatt tid, och beslutade mig för att bränna den genom att ta mig en promenad. Jag åkte till Stadsbiblioteket, och började därifrån gå upp mot Tekniska Högskolan. Eller egentlgien gick jag bara upp för en gata(Förövrigt inte så långt i från en klädbutik jag och Häger var inne i våren 2003, när han bodde i Stockholm för första gången, ovar tjugo och gnällig mot allt vad nörderi stod för), egentlgien en bit ifrån gatan man bör ta om man ska till KTH, men det dög som beskrivning. Efter en stund kände jag en arm på min axel och en välbeknat stämma som sade "Jag ska fan DÖDA dej!". Häger. Jag hade tydligen passerat hans jobb, och han var klar för dagen och vi sammanslöt således. Efter en stund gick vi förbi någon nöjesbyggnad, ty utanför stod ett ställ med Nöjesguiden. Vi tog varsin.

På omslaget såg man Mästerligt-gubben klädd i kostym och guldkrona samt omgiven av skumpaflaskor. "25 år!" skrivet i fetsstil täckte nära en fjärdedel av omslaget. Eller iallafall en femtedel. Jag bläddrade lite snabbt igenom den, för att se vad som väntade mig. Det var bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppas. Varje årtal sedan starten redovisades med klipp och så. Läängst bak i tidningen fanns en "Dödskalle&Mästerligt Greatest Hits". Jag mindes det jag tänkt någon vecka tidigare, och flinade lite för mig själv. Ödet var på min sida, tycktes det. Och ödet hade samma humor som jag.

Efter en tids vandrande och tidningstittande och småpratande, kom vi fram till en tunnelbanestation. Häger åkte hem till sig en stund, för att sedan dyka upp igen då den lille väggkryperens äventyr skulle särskådas. När jag träffade Häger igen vid bion sa jag glatt att ett nytt blogginlägg bara måste bli till snart. Ämnet var redan klart: Nöjesguidens jubelnummer! Han flinade till, och undrade glatt "varför det?". Jag blev tyst en kort stund. Tagen av hans svar. För jag trodde faktiskt att det var helt uppenbart. För mig var det det iallafall. Ty Nöjesguidens Jubelnummer var en av det största guldklimparna jag någonsin haft att göra med.

I våras skrev Aftonbladets krönikör Jan-Olof Andersson något i still att kamerateamet bakom Melodifestivalen lät kameran "flyga omkring som en LSD-påverkad fladdermus". Min mamma läste detta och höll helt med. Hon störde sig också på att kameran inte ville vara still och riktad på artisten i frågan, utan istället flög omkring helt riktningslöst. Det var inget jag hade reflekterat över. Jag hade koncentrerat mig på att lyssna på låtarna. (En gång i grundskolan, när "Pink" med Aerosmith gick på MTV sa jag till min mor att jag tyckte låten var bra, men ogillade videon. Då sa hon åt mig att strunta i att titta, och bara lyssna på låten. Och det funkade ju riktigt bra. Man ska leva som man lär, Mamma.)

En annan tänkbar anledning till varför jag inte reagerade när jag tittade kan vara att jag är född på 80-talet, och har haft MTV-estetiken i benen sedan... Ja, egentligen hela livet, och främst sedan jag blev slav under musiken i mellanstadiet. Således är "MTV-klippning" inget konstigt. Det är inget man reflekterar av, eller ens knappt noterar. Det bara finns där.

När Häger frågade mig om varför jag tänkte skriva om det här kom vi in på anledningen. Jag har alltid älskat sånt här, den här sortens sätt att fira ett jubel på. Man tar små delar av något stort(25 års bakkatalog av en tidning), och bygger en helt ny, ännu större enhet av det. Man tar Legobitar från olika högar och bygger en ny modell av dem. Eller...

Man tar bitarna och bygger en ny enhet. Man lägger ett pussel. Det Populärkulturella Pusslet.

Kanske är det därför jag hade så lätt att ta till mig 4chanestetiken. En massa bilder, helt utanför sitt egentliga sammanhang. Vissa skulle säkert ha väldigt svårt för det, och då inte bara på grund av vilken nivå det är på den sidan. Vissa, som tex Jon-Olof Andersson och min Mamma, skulle bli helt vimmelkantiga, eller helt enkelt inte se någon mening med det. Det är kanske därför jag hade så lätt att ta till mig "100 Höjdare!!!", och nu syftar jag främst på den tredje säsongen, den där varje avsnitt innehöll en ny topp-tio-lista. Och att humorn i serien låg i att ta saker hur sitt samanhang, ta små bitar ur något större och lägga ut ett pussel i form av en teve-serie. En härlig metavärld, således.

Hela den här "Ta från något större och göra något nytt som är större än delarna" är, som sagt, något jag lurar mig själv att vissa har svårt att ta till sig. Men inte jag, inte. Ty The Klippa And Klistra Generation Is Juu.

(Apropå tidigare nämnda 100 Höjdare!!, så ligger den tredje säsongens hemsida tryggt kvar. Man kan fortfarande kolla på vissa klipp. Även om det är roligare när man ser de hela avsnitten, rekomenderas ett besök. Och ja, jag vet att det där sista kan låta konstig, efter som jag hyllat att bygga något större av små bitar, så varför skull man inte kunna ta små delar ur ett större sammanhang man just byggt(META)? Jo, för att det liksom inte leder någon vart. Man har ju bara ryckt något ur sitt sammanhang, inte byggt något nytt. Fast egentligen är det ju så det ska vara. De små delarna påminner oss om det stora vi byggt upp, och varvet gå runt.)

Och föresten, har ni plöjt igenom en massa text kan ni gott läsa lite till. Jag vill bara påpeka att jag egentligen inte läser Nöjesguiden, men älskar att säga "Nöjesguiden!". Båda dessa faktorer har att göra med våren 2003, när jag började umgås med Häger för första gången. Nöjesguiden blev en symbol(Tidingen tidigare känd som...) för allt som är dåligt med Stockholm. För honom verkade det iallfall vara en symbol för det, tyckte jag då. Jag hade knappt blädrat i ett nummer av berörda tidning då, så jag kunde inte riktigt ta till mig av den kritik han riktade mot tidningen. Dessutom gick jag inte ut på den tiden(vilket jag inte gör nu heller, men "Gå ut"-världen är ändå något jag kan ta till mig, se, förstå och tolka, vilket jag inte kunde då), och mycket av Hägers agg riktade sig mot "Gå Ut"-världen. "Vi bor i Stockholm"-tänket. Jag förstod mycket lite av det då, men Nöjesguiden fick ände en "Dåligt"-stämpel över sig.

Dessutom är det så roligt att säga "Nöjesguiden!" på det där kvasiironiska Häger anno 2003-sättet.

Dessutom är Dödskalle&Mästerligt-intervjuerna det roligaste som finns.