Mitt goda minnes fantasi

Jag får ofta kommentarer på mitt minne. "Vilket gott minne du har, Markus" säger de. Jag ifrågasätter det där ibland.

I början av sjuan, jag tror det var sommaren mellan sexan och sjuan tillochmed, talade jag om Liseberg med min pappas dåvarande flickvän. Vi talade om Hangover, den ökande och numer rivna bergochdalbanan. När jag och pappa var där första gången tre år tidigare var den stängd pågrund av tekniska problem. Jag minndes en skylt med en grön kanin, en redogörelse om sakens tillstånd samt meningen "Den som väntar på något gott..." Hon blev verkligen imponerad, vad du minns! Jag förstod inte vad som var så speciellt. Jag såg den ju, klart jag minns vad det stod, tror du jag är senil, eller?

En gång våren 2003 var jag och Häger ute och gick på stan. Vi paserade en speciell bil, och jag drog en paralell till ett internskämt. Inte så att det berörda skämtet handlade om bilar, men det passade mycket bra i den situationen. Först kopplade han inte. "Du vet... X" sa jag. "Va FAN! Minns du det!? Du minns ju allt skit!" svarade han, seriöst förvånad. Om ett skämt han dragit vid upprepade tillfällen kanske två eller tre månader tidigare.

Det, och andra händelser, fick mig att fundera. Jag framlade en teori, som var att betrakta som sanningen, ansåg jag. Jag har inte så stort umgänge, och jag jobbar(Jag gick i gymnasiet när teorin föddes) inte. Således är jag inte med om så mycket, vilket gör det lätt för mig att ta till mig och minnas de historier jag hör, och de saker som sker mig, medans andra som tex Häger är med om mycket, umgås med många. Således kan han knappast komma ihåg allt, tillskillnad från mig, vars medvetande fylls med ganska få tankar och skeenden.

Jag har sedan dess fotsatt att fundera över det där. I början av året talade jag över MSN med en vän. Vi talade musik, och ett band vars skivor nyss släppts på CD. "Det stämmer inte", sa min vän. "De finns bara på vinyl". "De gör de visst", kontrade jag och bad honom söka på Ginza. Och visst hade jag rätt. En eller två veckor senare, om ens det, talade jag på telefon med samme vän, och vi kom in på samma band. "Jag fick nyligen veta att deras skivor släppts på CD" sa han och verkade inte veta vem som lärt honom det. Tro nu inte att jag har ett bekräftelsebehov som sträcker sig till att jag vill att alla ska veta vad jag sagt och så, men det fick mig att ta mig en funderare. Är det han som har för mycket att göra, och således har "För mycket" som rör sig i skallen att han glömmer detaljer, att det inte får plats... Eller har han taskigt minne?

...Eller är det så att de har rätt när de säger att jag har bra minne? Jag vet faktistk inte. Jag tycker mest jag bara kommer ihåg en massa skit. Inte bra skit, typ matte och sådant man kan ta över världen med. Bara.. skit. Typ nördskit. Och inte extrema grejer, typ mangafilmfigurers födelsedagar, utan typ bara... Skit?