Var någonstans sitter allt/Det du vet(Jo, i ditt huvud, i ditt huvud)

I början av året funderade jag lite på ideér till tänkbara animé;er. Jag kom på några bra, men den jag gillade mest var en Gattaiserie om Gre-No-Li. Jag har några nummer av Rekordmagasinet från 1950 hemma. Ett av dem pryds av en bild på Grenoli i aktion(Som alltid när det gäller RM är det en målning och inte ett foto). Den är så otroligt fin. De ler. Det är mycket snyggt tecknat. Och sås står namnen utskrivna på bilden. Då kan det ju bara bli Gattai. Eller är det kanske mer en Sentaiserie? Det skulle falla på att de är tre, och en Sentai ska vara så många som möjligt. Nåväl. Jag kom på ett namn också.

Legendens supertrojka GRE-NO-LI

Tänk er det utskrivet med Kanji. Maffigt värre. Och framförallt, tänk er vilken fantastisk öppningslåt den serien skulle ha.

När jag i Måndags bestämde mig för att jag nog skulle ta och blogg lite senare i veckan, visste jag inte vad jag skulle skriva om. När jag gick och la mig i Måndags(Eller i Tisdags morse, om man ska vara petnoga) visste jag det. Jag skulle skriva om Måndagens eskapader ute vid Mangakai Täby. Jag har inte haft så roligt på mycket länge. Ett ytterst händelserikt möte, på många plan. Nu blir det inte så.

När jag köpte tidningarna i Tisdags fick jag reda på att Nils Liedholm dog dagen innan. Och vips hade smolket ockuperat min bubblande segerbägare. Från Den Heliga Graal till en söndertrampas kaffeplastmugg, umgefär.

När jag kom hem i går plockade jag fram min kopia av "Drömmar av Guld - Sveriges historia i Fotbolls-VM",och tittade på sekvensen när Nils gör 1-0 mot Brasilien i 1958 års Final på Råsunda.

I början av året tänkte jag lite på döden. "Vilka stora kommer att ha lämmna oss innan året är slut?", umgefär. Vid ett annant tillfälle tänkte jag på att Nils var den ende i Grenoli som fortfarande levde. Idag känns alla sådana tankar så sjuka. Inte som att det var mitt fel, men att iallafall... Ja, jag vet inte. Jag grät inte, men det var helt klart en dag i sorg.

Jag tänkte lite på det där första, tilltänka inlägget om Täbymötet. Att det kasnke var bra att jag skrev ett sorgeinlägg, istället för att bara svamla en massa intern skit som ingen utom jag bryr sig om. Jag vet inte. Kaske är det så. Kaske går det inlägget inte att skriva. Jag berättade en anektot från mötet för Genma. Han kopplade inte. Kanske var det lika bra.

Nu ska jag åka hem. Kanske tittar jag mer på "Drömmar...", jag vågar nästa lova det. Om jag bara lyckas få upp tempot blir nog nästa inlägg den hett efterlängtade fortsättningen på "Livet, populärkulruen och allting".