Såhär i juletid kommer en liten sederlärande historia från oss på redaktionen. Fast frågan är om den är speciellt sederlärande. Den enda som har något att lära sig av den, är bevisligen jag. Och jag HAR lärt mig tro mig. Nåväl. Allt började för några månader sedan...
Det ringde på dörren. Jag var ensam hemma, och kilade och öppnade. En tant från Jehovas vittne. Jag har stött på dem förr. Hon sa något, vad minns jag inte. Det slutade iallafall med att jag artigt mottog ett nummer av vakttornet, varpå hon kilade iväg. Jag hann tänka att jag kanske skulle kolla lite i tidningen, inann jag la den på soffan och förträngde dess existens.
Tiden gick och episoden föll tillfälligt i glömska. Tills en dag.
Ring från dörren. Jag öppnade. Där stod hon igen, denna gång med en kvinnlig medlöpare.
- Hej, har du läst det jag gav dig att läsa förut, "varför tillåter gud ondskan?"?
Vafan! Aldrig får man vara ifred. Som tur var hade jag inte klätt mig ordentligt, jag stod där i långkallingar och skjorta. Det verkade ge resultat.
- Jag kanske ska komma igen senare? sa hon och försvan.
Jag var måttligt road när jag stängde dörren.
Ytterligare en tid senare, kanske en månad. Då ringde det igen. En gång. Jag gick dit och kollade genom tittgluggen. Ingen där. Längre ner i trapphuset(vi bor högst upp) hörde jag två kvinnor tala med varandra. Två av våra grannar brukar göra det, men det lät inte såsom dem.
GAAH! Aldrig blir man av med dem. Kommer de igen ringer jag SÄPO, SWAT, Anticimex ssamt en exorcist. Samt skurar ytterdörren och trapphuset med vigvatten välsignat av Påven.
No comments:
Post a Comment