Som jag tidiagre talat inträffar det under året två jubel. Det första var tio år sedan jag inhandlade min första SuperPlay. Den andra lyder såsom följer:
Det hade så sakterliga börjat bli en vana, det där med att åka på "Mangaarrangemang" i Hagsätra. Jag vet inte om det låg något drama/komplikationer bakom det, men det var knappast något jag märkte av. Det hade varit lugnt på den fronten sedan sommaren, men när det någon gång hösten 2002 damp ned ett brev hemma i hallen som förkunnade att det var tid för ett nytt konvent(Dou...-någonting. Varför hålla reda på vad det heter, det viktigaste är ju ändå att vara där), var allt för mig åter i sin ordning. Då jag vid tillfället ännu inte orkat lära mig hur man gjorde inbetalningar, och jag noterat att mitt Mangakaismedlemsskap löpte ut innan konventet varit, blev det åter dax att be mamma fixa det där. Men innan skulle det avnjutas lite teve.
På den här tiden brukade vi titta på SVT:s Kulturnyheterna tillsammans. Så även denna kväll. I påan talade de om ett inslag om "Baksidan av Pokémon". Det visade sig vara ett repotage om en flippad konstutställning, av den där dåren vars namn jag nu glömt. Extremt söta figurer, glada färger och samhällskritiska budskap. Det var något om paraller mellan Hiroshimabombningen och konsumtionssamhället. Typ. Men det var inte allt. I utställningslokalens källare ställde de ut saker av andra Japaner. Dels några målningar föreställande brudar som vaknat från de döda, och nakna gick runt och skar upp sår på varandra. Typ. Inslaget avslutades med att speakern sa något om en tavla föreställande "Unga tjejer som helt apatiskt bara väntar på att bli våldtagna av den stora hydra". Inslag slut. Och så över till något annat.
Det finns vissa saker som helt kan tysta ett rum med en påslagen teve i. När någon dör i en teve-serie är en sak. Straffläggnignar är en annan. Men aldrig, aldrig har det varit så tyst framför våran teve som efter det repotaget. (Notera då att jag innan jag satte mig för att se det bestämt mig för att ta det där om medlemsskap med min mamma när KN var slut)
Trots fadäsen med Kulturnyheterna repade jag gott mod, och en Fredag i mitten av November 2002 var det så dags igen. "Dogakon". Hett, liksom.
Det mesta flöt som vanligt, man såg lite folk man kände och allt det där. På Lördagen var det dags för frågesporten. Häger stod för den. Jag kännde inte honom då. Vid tillfälle stod jag, Antila, Häger och någon till i foajén och talade om aktioner. Antila tyckte det var märkligt att man inte fick sälja exempelvis "En solfjäder, köpt i en Japansk matbutik", mendas jag och Häger menade på att aktioner i första hand var avsedda för oskyrare grejer, typ den där gamal engelska Harlock-VHS;en från 1982.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment