Insikt

För en tid sedan var Jeff över på besök i stora staden. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kom till Insikten då.

Vi var på donken vid slussen och åt medans vi väntade på att Häger skulle komma cyklandes från jobbet. Vi ställde oss i kön och väntade. Jag minns inte om Hon jobbade i "vår" kassa, eller om det var någon brevid oss. Men där stod hon, likt förbannat.

Hon.

I högstadiet brukade jag med start hösten i åttan traditionsenligt alltid åka in till staden, istället för att åka raka vägen hem. Ibland hände det att jag käkade på Los Donken. Då och då den vid slussen. Mest för att den låg så nära tunnelbanan, dessutom kunde man ju alltid gå över till Gamla Staden efteråt. Till saken. Jag, och ni som läser det här, och många med oss, har genom åren säkerligen stött på många, många "anställda" när vi varit ute och ätit, åkta tåg eller buss, gått på bio, handlat mat eller vad som helst. Vissa ansikten glömmer man. De försvinner bort. Tillfälliga gäster i våra liv. De slutar kursa kaffe och Aftonbladet på pressbyrån i Hökarängen, Gullmars eller Nordvästra Dingböle. Flyttar bort. Söker nya mål. Eller åtminstone försvinner ur vårt synfält. Andra minns man. Kanske för att man förknippar dem med något(Den arga tanten i kassan på grillen, någon som alltid log), eller för att man sett dem så ofta. Andra minns man på grund av hur de såg ut. Hon var en sådan.

Jag minns första gången jag såg henne, hösten i åttan. Donken Slussen. Sju år senare står hon där och kursar burgare såsom om inget hade hänt. När jag kom till den insikten kändes det tragiskt. På riktigt.

Jag har måhände lugnat mig lite. Tagit mig till minne folk som jobbat ännu längre på oglamorösa jobb. Folk som fastnat ännu längre. Men ändå. Där och då, samt nu, kändes det dock som en... upprättelse. Eller en påpekan.

"Du är inte värst".

Eller kanske snarare "Än har tåget inte gått. Kliv på. Annars blir du som hon". Väl värt att betänka.

Om hundra år

Är du stjärndamm min vän